Annons
X
Annons
X

Idagbloggen

Maria Carling

Maria Carling

Hänger du med till Algeriet? Staden Sidi Bel-Abbès, en medelstor stad i västra Algeriet, är bara ett knapptryck bort. Någon har i vår globaliserade värld lagt ut en tio minuter lång film som ger försmak av gatulivet i den algeriska staden som är författaren Maïssa Beys hemstad.

Filmen är knappast händelserik, men ger en stämningsbild från staden där hon bor och driver ett bibliotek. SvD intervjuade henne om livet under och efter det blodiga inbördeskriget. Intervjun kan du läsa här.

Hemma i Sidi Bel-Abbès riskerade Maïssa Bey sitt liv under 1990-talets inbördeskrig när hon varje dag tog sig till jobbet som fransklärare. Inte en dag täckte hon sitt huvud trots att islamisterna krävde det. I YouTube-filmen nedan kan man konstatera att det än i dag är få kvinnor som rör sig på gatorna i Sidi Bel-Abbès utan slöja. Man förstår att Maïssa Bey och hennes kolleger i kvinnoföreningen Ecriture et paroles, i vilken få bär huvudduk, väcker uppmärksamhet när de stiger ur sina bilar i det fattiga kvarteret där biblioteket finns.

Maïssa Bey berättade om en kvinna som kom till biblioteket. Hon ville ge sin dotter möjlighet att låna böcker, men hade hört ryktas om att det skulle vara väldigt dyrt.
– När vi sa att det kostade 600 dinarer (ungefär 60 kronor) frågade hon om hon fick betala i etapper. Visst sa vi, men när hon öppnade plånboken och tog fram en tusenlapp upprepade vi summan.
Hon trodde att det kostade 6000 eftersom hon hört att det var dyrt.
– Va, kostar ett halvårs bibliotekskort mindre än ett kilo kött? utbrast hon.

Maïssa Bey säger att biblioteket ger henne livsglädje och hopp för Algeriets framtid.

I den enda av Maïssa Beys romaner som är översatt till svenska, ”De utsatta” (Tranan bokförlag, övers Monica Malmström), skriver hon om kvinnor som trycks ner i ett samhälle där mannen och religionen sätter reglerna för hur man får leva.

För sin senaste roman (Pierre, Sang, Papier ou Cendre, ed. l’Aube, 2008) fick hon pris för bästa franskspråkiga roman i Algeriet, något som väckte protester. Hennes böcker är mycket lästa och omtyckta, men det finns en del som tycker att hon inte representerar rätt sorts algerisk litteratur. Och så skriver hon bara på franska.

– Jag skriver på franska för det var mitt första skolspråk. Arabiska, mitt modersmål, fick jag lära mig skriva långt senare – som ”främmande språk” – när jag gick i skolan på 1950-talet. Det är väldigt konstigt, eller hur? sa hon i SvD-intervjun.

Ta en tur i algeriska Sidi Bel-Abbès:

Hanna Sofia Öberg

För ungdomsbrottslingar som deltagit i medling minskar
risken att återfalla i brott till hälften. Metoden är särskilt effektiv när det
handlar om brott som har ett tydligt offer som har blivit kränkt. Det
konstaterar Stefan Sehlin, som nyligen lagt fram en licentiatavhandling vid Umeå universitet.

Sedan 2008 måste landets kommuner kunna erbjuda medling till
misstänkta brottslingar som är under 21 år. Medling går ut på att brottsling
och brottsoffer möts ansikte mot ansikte, för att gärningsmannen bättre ska
förstå vilka följder brottet har fått för den drabbade. Stefan Sehlin menar att
sådana möten inte bara leder till att unga brottslingar känner samvetskval och
ångest utan också till att de blir medvetna om att deras föräldrar och övriga familj och omgivning skäms
för brottet.

I januari i år sedan sände Sveriges radio P1 en dokumentär
om just medling. I den får lyssnaren följa med in i rummet där de hemliga
mötena pågår. Dokumentärmakaren Johan Hellström talar med brottslingar
och brottsoffer men också med medlare och en åklagare.

I programmet ställs flera frågor på sin spets: Hur går det
med rättsprocessen om brottsoffret tar tillbaka sin anmälan efter medlingen?
Och hur stor risk är det att brottsoffret utsätts för en ny kränkning om han
eller hon känner sig tvingad att ställa upp på medlingen?

Programmet ligger fortfarande på Sveriges Radios webbplats. Och jag rekommenderar varmt den som vill få en inblick i hur medling fungerar att lyssna
på dokumentären De rättrådiga.

Maria Carling

Var tionde chef har blivit kontaktad av anhöriga som vill reda ut barnens konflikter eller diskutera lön, enligt en undersökning som företaget Synova gjort på uppdrag av tidningen Chef.

Nästan sju av tio chefer har blivit kontaktade av föräldrar för att försöka fixa jobb eller praktikplats åt sitt barn.

Nio procent av cheferna har varit med om att den jobbsökande har med sig en förälder till intervjun.

Ungdomar ringer allt oftare till sina föräldrar för att få råd om olika beslut. Amerikanerna är bekymrade över hur föräldrarna surrar över sina barn som helikoptrar. I en tidigare SvD-intervju kallade den amerikanska författaren till boken A nation of wimps, Hara Estroff Marano, mobiltelefonen för en elektronisk fotboja.

Tidningen Chef föreslår lösningen FF, föräldrafritt, på jobbet. Men med en brant stigande arbetslöshet som skjuter i höjden parallellt med stora ungdomskullar som ska ut på arbetsmarknaden lär föräldrasamtal till cheferna öka snabbt.

Fenomenet är inte nytt. Nepotism är en gammal form för att ge barnen en bra start i livet, icke minst använd i mer besuttna kretsar.

För mig, som introducerade begreppet curlingföräldrar i januari år 2004 efter att ha nosat upp en dansk diskussion om barnuppfostran, är det fascinerande hur slitstark denna metafor är. Och hur vi föräldrar (jo, jag är definitivt en av dem) idogt fortsätter att sopa isen blank åt våra barn …

Hanna Sofia Öberg

Är pappan utbytbar vid en skilsmässa?

Nej, knappast i Sverige. Här ses det biologiska föräldraskapet som något centralt. Även om barnen får nya bonuspappor eller plastmammor tycker de flesta av oss att det är viktigt att barnen har kontakt med båda de biologiska föräldrarna, så långt det är möjligt.

Men i Baltikum ser det annorlunda ut. Det konstaterar Ingegerd Municio, docent vid Södertörns högskola, som har studerat skillnaden mellan skilsmässor i Baltikum och Sverige. I både Estland och Lettland förväntas pappan lämna plats åt den ”nya” familjen.

Vad beror då denna skillnad på?

Som så ofta annars handlar det om pengar. Inte minst männen i Estland och Lettland brukar flytta runt i jakten på ett bättre jobb och en bättre lön. Ibland flyttar pappan till och med till ett annat land efter en skilsmässa, enligt Ingegerd Municio. I Baltikum finns heller ingen motsvarighet till svenska Föräldrakassan, som kan gå in som medlare i pengafrågan mellan skilda föräldrar. Följden blir att den biologiska pappan ofta får en ganska obetydlig roll i barnens fortsatta liv. Fokus läggs i stället på den nya familjen.

Det är en intressant fråga som Ingegerd Municio bygger sin studie kring. Lika intressant vore det att i nästa forskningsstudie få veta mer om var barnen själva lägger fokus efter en skilsmässa. Något säger mig att baltiska pappor inte är mer utbytbara än svenska. Egentligen.

Hanna Sofia Öberg

I dag är det internationella romadagen. På Linköpings
universitet firas detta med en liten utställning på universitetsbiblioteket.
Annars ligger man lågt med firandet där, trots att det är det enda universitet
i landet som har kurser i romani chib, romernas språk.

Det beror på att inga kurser hålls nu under vårterminen. Den
första språkkursen i romani chib hölls i höstas. ”Tyvärr var det bara ett fåtal
deltagare”, säger Eva Carlestål, som är universitetslektor på Institutionen för
kultur och kommunikation. ”Kanske berodde det på att kursen var ny och att
ryktet om den inte hade spritt sig.” Hon hoppas på fler sökande till hösten
2009, då nästa kurs startar.

Internationella romadagen firas av romer sedan 1971, då den
första romakongressen hölls i London. Då skapades också den romska flaggan, med
ett rött hjul mot en blå och grön bakgrund. I Sverige blev dagen mer offentligt uppmärksammad
första gången 2002 i Malmö.

Stockholms stads kulturförvaltning har en webbplats dit du kan vända dig om du vill veta mer om den romska kulturen och få lästips och kontaktadresser till föreningar.

Ordet rom betyder man eller människa på språket romani chib,
som har sitt ursprung i Indiens klassiska språk sanskrit.

Internationella
människodagen alltså – nog är väl det något att fira!

Maria Carling

Själv är jag digital invandrare, 60-talist som jag är. Omvärldsanalytikern Jens Lanvin som jag lyssnade på häromdagen drog gränsen gränsen vid födelseåren 1982-83.

Är du född före 1982 sorteras du som invandrare. Födda senare än 1982 har vuxit upp med datorer och kvalar därmed in som infödingar.

Ja, och?

Jo, våra mediedygn ser ju så olika ut. Våra vanor är olika. Vi lever olika slags liv. Vi måste förstå att vi inte riktigt förstår varandra.

Invandrare intensivkonsumerar medier runt frukost (tidning, radio, tv), lunch (lust-/slöläsning och -surfande mest) och middag (tv efter maten) med informationssurfande på jobbet däremellan samt en del på kvällen.

Gamlingar (vi talar 27+-are) ”adressurfar” som det heter. Och berättar vad de hittat på olika sajter genom att säga ”punkt se” på slutet (hör ni hur 2008 det låter?). Invandrarna är processmänniskor. Vi går till botten med en sak i taget.

Samtidigt lever infödingarna hela sitt arbets- och privatliv i de sociala medierna. De kommunicerar konstant. Vet hela tiden var de har både polarna och chefen. Twitter berättar vad alla gör just nu. De länkar bra texter och filmer, användbar information, roliga grejer. You name it. De har redan skickat länken vidare i nätverket innan invandraren hinner säga klick. Att vara offline är en social risk för infödingen.

De är parallellmänniskor.

Parallellmänniskorna är på stark ingång i arbetslivet. Många företag förstått att det vore dumt att förbjuda Facebook eller twittrande på jobbet. I det sociala nätverket bubblar det av framtida affärsmöjligheter mitt bland allt oseriöst länkande.

Ett stort börsnoterat företag har klokt nog skaffat sig 20-åriga mentorer för att förstå samtiden – och för att ”äga” framtiden.

Annika Rentola

Det bjöds på kraniosakral terapi mot ledvärk och utbrändhet, purpurplattor mot huvudvärk och destillerat vatten med silverjoner mot det mesta andra. Mannen med knäppta händer blundade med stora olycksrynkor i pannan medan han väntade på bud från Det Stora Okända via mediet som skulle ta kontakt med mannens döda släktingar. I följande försäljningsstånd tittade den uppenbart slutkörda kvinnan med bedjande blick på henne som lade ut tarotkorten. Där i trängseln satt den ena efter den andra och väntade på behandling, ibland gratis och ibland prissatt. Folk blev tittade i ögonen och klappade på axeln. De blev sedda.

På hälsomässan i Stockholm förra helgen drabbades jag av akut medlidande. Kvar på näthinnan stannade bilden av tre utställningsrum fulla med människor som sätter sig ner på en stol eller lägger sig på en brits för en stund fysisk beröring. Ibland var det inte ens beröring som bjöds. Flera av mässutställarna förde bara händerna i luften, ritade konturer runt kroppar. Olika slags helande riter pågick överallt.

För den som helst går med sin sjukdom till läkare utbildade i den västerländska traditionen är det nästan självklart att döma ut alla kliniskt obevisade metoder. För den som tänker att vetenskap alltid rört sig i gränsmarkerna, vägt på kanten med sina godkännanden tills de kliniska bevisen för hypoteserna funnits där, är det lättare att godta de alternativa metodernas existens. Många vetenskapligt bevisade sanningar har en gång varit icke-verifierade antaganden.

Vad är nu alltså det här? Vad är det som händer när vi ställer oss och blundar mitt på en matta medan en främmande person låter armarna fara omkring i luften runt oss. Vad tillför det dig och mig? Vad förlorar jag på att någon annan vill ta reda på vad som felas kroppen och göra det med hjälp av irisdiagnostik? Vad är det att gnälla över?

Jo. Jag blir rädd. Om grannfrun låter sig fotograferas med aurakamera för att sedan få rådet att äta hälsosammare och sova längre nätter så är det väl okej. Men om de långa nätterna inte hjälper mot cancern som aldrig syntes i auran-irisen-handen? Hur länge ska hon vänta med att gå till vårdcentralen för blodprov? Är det för sent när hon gör det? Vems fel är det?

Den andra tanken gör mig beklämd. Det måtte vara ont om puss och kram hemma hos folk i dag. Och är det så, ja då är det tragiskt. Är hela den brokigt skyltade mässan med alla entreprenörer i må-gott ett svar på ensamheten – då måste vi kanske tänka till lite. I Helsingfors ordnade en ung man i glada kläder en performance förra sommaren. Han kramade alla som ville ha en kram. Länge och ordentligt klämde han till och önskade trevlig fortsättning på dagen.

Kanske vården i hela Sverige behöver en helt ny funktion? Undrar hur många kronor man kunde spara genom att anställa en kramare per vårdcentral. Mottagningen skulle vara gratis.