Annons
X
Annons
X

Idagbloggen

Anders Haag

Anders Haag

Eva Lundgrens bok om Knutby är redan recenserad i Svenska Dagbladet, men eftersom jag lovat att ge min syn på den gör jag detta härmed:

Mordet och mordförsöket i Knutby 2004 har genererat en stor mängd böcker. Den senaste i raden är skriven av en akademiker, anställd vid ett svenskt universitet. Eva Lundgren, professor i sociologi, särskilt kvinnoforskning, vid Uppsala universitet, har skrivit en avslöjande bok – Knutbykoden.

Det är tidigare känt att norgefödda Eva Lundgren har ett stort intresse för kombinationen sex, våld, makt och religion. Hennes första böcker (på norska) har titlar som Djävulsutdrivarna, I Herrens våld, Präster i lust och last. När hon kom till Sverige blev hon ganska snabbt en rikskändis eftersom hon offentligt påstod att det fanns mansledda satanistiska sekter i Sverige som praktiserade ritualmord på spädbarn. Även högt uppsatta män skulle vara med i dessa hemliga sällskap. Hon vallade poliser på platser där det skulle finnas lik nedgrävda. Inga lik påträffades dock. Inga bevis fanns överhuvud. När hon 1993 utnämndes till professor höll hon en installationsföreläsning med titeln ”Instituationaliserad heterosexualitet och erotisering av makten” i Uppsala domkyrka.

Knutbykoden avslöjar att Eva Lundgren har ett bibehållet intresse för den ovan nämnda kombinationen. Boken är till sin genre i det närmaste en deckare där död, sex och strävan efter makt spelar en stor roll. Rubriker som Dödens väntrum i Tirsas rike och Vi är ju dödens armé samt Med lust på villovägar är typiska.

Eva Lundgren har använt flera år av sin anställning och skattebetalarnas pengar till forskning om Knutbydramat, men det är tveksamt vilka vetenskapliga principer hon följt. Hon har använt en ”kvalitativ metod”, men vilken är kvaliteten? Den huvudsakliga källan är livstidsdömde Helge Fossmo. Lundgren har intervjuat honom i tre års tid, totalt 150 timmar. Visserligen har hon också lyssnat på inspelade predikningar från Knutby Filadelfia, läst förundersökningar, domstollsprotokoll och så vidare, men hon låter främst Fossmo tolka predikningarna och förklara hur budorden efterlevdes. Skeendena som ledde fram till mordet och mordförsöket får läsaren se genom Fossmos glasögon.

Normalt gör en forskare fältstudier, i detta fall skulle det vara ute hos församlingsfolket i Knutby för att bland annat se hur tron levs, men Eva Lundgren har aldrig besökt församlingen. En gång låter hon läsaren titta på församlingen, men då genom en kikare. Det är Bosses kikare. Bosse är en granne till Knutby Filadelfia, en granne som inte gillar sina grannar. I övrigt är källorna den famösa webbsajten Flashback och en kompis till Eva som kallar sig för Quark. Allt som dessa källor påstår verkar hållas för sant. Lundgren gör inga egna analyser. Därför kan man säga att boken avslöjar att Lundgren inte är så noga med vad som är fakta och vad som är subjektiva uttalanden.

Självklart kan Lundgren försvara det hon skriver med att man inte ska blanda ihop ”informantens” röst med forskarens. Informanten är den intervjuade. Men bokens suggestiva stil gör detta mycket svårt. Bokens tes och ton slås skickligt an från början, och tesen leds sedan i bevis, bland annat via informanternas röster. Helge är skyldig, ja, men han är också ett offer. Och det finns en skyldig som ännu inte är dömd, inte ens misstänkt …

De få kritiker i Norge och Sverige som skrivit om boken är ganska eniga om att Eva Lundgren ”fallit i farstun för Helge” (citat från Aftonbladet). Jag är beredd att hålla med. Det finns en varm ton när Eva beskriver Helge. Han är väldigt rolig och underhållande. Och när han flörtar gör han det bara på skoj. Eva låter dessutom Helge själv skriva i sin bok. Ett slags efterord, ett tack till Eva. Ömheten, eller vågar man skriva kärleken, till Helge ligger som en öppen bok (!) i boken.

Är detta att sova med fienden? Det är en fråga som Eva Lundgren själv ställer inför första mötet med Helge Fossmo. Hon är ju den ökända feministen och han är den ökända manschauvinisten, förföraren och manipulatören. Svaret på frågan är ja, detta är att sova med fienden, skriver hon. Därför är det kanske inte så konstigt att resultatet av mötena med Fossmo är att Lundgren pekar ut två kvinnor som i huvudsak skyldiga: Åsa Waldau och Sara Svensson. I en debattartikel på Newsmill försvarar hon sin och Helges fördömande attityd gentemot Sara. Helge har mer eller mindre varit händerna på dessa företagsamma och målmedvetna kvinnor.

Men Eva Lundgren är inte helt i händerna på fången hon talar med på Kumlaanstalten. Hon har sin tes klar för sig redan från början. Det första hon säger till Helge är: ”Den dagen Sara Svensson säger det hon vet om Åsa Waldau, den dagen rämnar jorden.” Vid ett flertal tillfällen pushar hon också Helge att gå vidare på vägen mot att avslöja den egentliga sanningen om förhållandena i Knutby. Var det inte så att Sara hade en homoerotisk relation till Åsa? Var det inte så att Åsa låg bakom Helenés död också?

Jag uppskattar Eva Lundgrens ärlighet. Hon är väldigt öppen i boken med sin inställning, sina åsikter och sina sympatier. Knutbykoden är på intet sätt resultatet av någon forskning. Det är en försvarsskrift (för Helge Fossmo) och en stridsskrift (mot Åsa Waldau, och i viss mån mot Sara Svensson). Därtill är den rafflande skriven.

På en direkt fråga från mig, om hur hon uppfattar det negativa mottagandet av boken i Sverige, svarar hon att hon inte berörs. ”Jag är ändå redan bränd i Sverige”. Hon syftar på satanistskandalen och då hon 2006 medverkade i en tv-dokumentär om feminism. Den efterföljande debatten om ”män är djur”-uttalandet i dokumentären tvingade Uppsala universitet att granska den forskning Lundgren lagt fram. Det var precis i det läget hon sökte upp Helge Fossmo. Kanske var det ”utbrändheten” som gjorde att Lundgren sedan vågade skriva Knutbykoden?

Mia Sjöström

Tredje numret av tidningen Tare lugnt har kommit ut i ett enda exemplar – tatuerad på skaparen Marc Strömbergs eget lår. Det första numret av tidningen kom ut som ett fanzine och det andra som en affisch.

– Jag gillar variation och att utforska nya medier hela tiden, säger Marc Strömberg, 22-årig grafiker i Umeå till Västerbotten-Kuriren.

Två veckor tog det att göra tatueringen och redan har Marc Strömberg upptäckt ett stavfel.

Har du inte möjlighet att resa till Umeå och läsa tidningen direkt på Marc Strömbergs lår finns lårtidningen Tare Lugnt även avfotograferad på nätet.

Anna Asker

Det har kommit flera gör-det-själv-tips till Idagredaktionen om hur man slutar snarka. Birgit, en äldre dam, ringde in och berättade att hon snarkar och brukar använda kirurgtejp. Det ska vara den breda, 1 dm, enligt Birgit. ”Jag sätter den över munnen och sover lugnt hela natten, och det gör min rumskamrat också”.

En läsare, som bara snarkar när han sover på rygg, sover med en T-shirt där han sytt fast några innebandybollar. Det fungerar fint, enligt uppgift.

Här är några länkar för den som vill ha expertråd om snarkning och sömnapné, från SBU, statens beredning för medicinsk utvärdering, Akademiska sjukhuset i Uppsala och Vårdguiden.

Per Söderström

I den mån barn inte skriver till Gud och ger honom (henne?) goda råd, alternativt ber om något, kan en president duga som adressat. Han finns ju, helt säkert. Och det är just vad som skett sedan USA fått en ny president. 4 500 barn från hela världen har på uppmaning av amerikanska kidthing.com skrivit till Barack Obama och delgett honom vad som ligger dem varmt om hjärtat.
Av det filtrerade urval som meddelats pressen förefaller barnen vara mycket engagerade i aktuell politik, som exempelvis Irakkriget och den ekonomiska krisen.
”Jag måste säga att det är en ära att få diskutera mina tankar mer er”, skriver Alexander,11 år, från Pennsylvania.
”Min pappa är sergeant i flygvapnet… Han har tjänstgjort mycket… Min dröm är att kriget tar slut. Jag är trött på att pappa är borta hela tiden. Jag vill inte att något ska hända honom. Jag hoppas att ni blir den bästa presidenten”. Lonnie, 9,5 år, Japan.
”Kan ni ordna fler jobb till Michigan? Min andra idé var att vi kanske kan hitta på ett sätt att använda avfall för att driva olika saker, kanske till och med bilar och elektricitet”. Zachary, 10 år, Michigan.

Gott så. Men dessbättre finns det också en ung sybarit som ber presidenten ordna så att det regnar godis.

Nu finns hela brevskörden nedladdningbar på kidthing.com. Och 150 av bidragen ska ges ut i en speciell digital utgåva med titeln ”Dear Mr. President”.

Mia Sjöström

Tjatiga mammor (och pappor)

Min nu 95-åriga mormor säger varje gång jag är där med mina små barn:
– Tänk vad mycket de ska lära sig.
Så sant. Och mycket ligger på mig och pappan att förmedla, lära ut, tjata om. Och tjata om igen. De närmaste 18 åren eller så. Om man inte kör snabbversionen på tre minuter:

Text: en amerikansk komiker vid namn Anita Renfroe.
Musik: overturen till operan William Tell av Rossini
Sång: Patti Harshey, från Northland church i Longwood i Florida.

Vill man hitta andra sätt att interagera med sina barn så kolla in vår nya barnsida på söndagar: Idag Barn.

Maria Carling

I en marknadsundersökning år 2003 slog IKEA fast att soffan var favoritmöbeln för män mellan 30 och 44 år. Kvinnorna i samma ålder satte den inte lika högt på sin lista.

En bra förklaring till dessa siffror finns i den danska etnologen Sarah Holst Kjaers nya avhandling om unga urbana parförhållanden.

För de unga älskande på 2000-talet spelar soffan en central roll. Ett avsnitt i avhandlingen handlar om soffan i den moderna parrelationen. Det är här utvärderingen av den moderna kärleksrelationen ska ske. I soffan beslutas det vilka åtgärder man måste utföra för att uppnå den perfekta relationen. Ofta är det kvinnorna som tar initiativ till samtalen.

Men flera av kvinnorna i undersökningen verkar besvikna. Ofta är soffan mest en viloplats för den unge mannen. Här ligger han framför tv:n eller dataspelen, mitt i vardagsrummet. Mitt i orkanens öga har mannen sitt gömställe, skriver Holst Kjær och refererar till den amerikanska boken Where men hide. Han kan ligga där och smälta samman med inredningen och bli en del av den goda stämningen i hemmet – åtminstone enligt honom själv.

Sarah Holst Kjaer disputerar med avhandligen ”Sådan er det at elske – en kulturanalyse af parforhold” vid Lunds universitet den 27 februari.

Hon har gjort en djupdykning i vad som karakteriserar subkulturen ”unga urbana parförhållanden runt år 2000”. Vilka ideal drivs de av? Vilka vanor och rutiner inrättar de när kärleksförhållandet blivit till samboskap? Varför gör de som de gör?

Handling är nyckelordet i den moderna relationen, konstaterar hon. Individuell utveckling är en självklarhet för både kvinnorna och männen i paren. Den får ofta gå före tvåsamheten. Samtidigt har de ett romantiskt ideal som innefattar ett regelbundet och för båda parter givande känsloutbyte. Även den goda relationen kan förbättras, anser många av de intervjuade paren.

Kärleksidealet för 2000-talet präglas av två system, menar Sarah Holst Kjaer. Ett romantiskt system uppfunnet i 1800-talets naturmysticism krockar med individualistiska från industrialiseringens tidsålder.

Dagens förhållanden vacklar mellan ideal från 1800-talets äktenskapshandbok och 2000-talets självhjälpsutbud, konstaterar Holst Kjær.

Anders Haag

De ringde från tv och ville att jag skulle vara med i Debatt – om Knutby. Anledningen till påringningen var att jag skrivit en bok om livet i sekter och karismatiska rörelser (Att vinna en tro och förlora sig själv) som kommer ut på Natur och Kultur den 20 april. Meningen var att jag skulle vara en sansad röst, någonstans mittemellan representanterna för Knutby Filadelfia och de som nu går till hårt angrepp mot församlingens ledning.

Eva Lundgren, som är professor vid Uppsala universitet har skrivit en bok, Knutbykoden, i vilken hon med hög röst för fram de konspirationsteorier som länge grasserat på Flashback Forum, nämligen att det egentligen är Åsa Waldau som ligger bakom mordet på Alexandra (hennes egen syster) och mordförsöket på Daniel Linde. Dessutom driver Lundgren tesen att Helge Fossmos första fru mördades, inte av Helge, utan av Samuel Frankner, som var beordrad till att göra så av Åsa. Syftet skulle ha varit att församlingens gudsbild skulle ändras, att församlingen skulle bli rädda – och därmed skrämda till lydnad.

Bredvid henne satt Rigmor Robert. Hon är Helges terapeut, men ställer sig inte helt och hållet bakom Eva Lundgren, särskilt inte i synen på Sara Svensson. Eva Lundgren låter Helge teckna en bild av Sara som kylig, beräknande och sexuellt avancerad och utmanande. Däremot anser Rigmor Robert att miljön i Knutby är ”sjuk” och att den kan ha drivit Helge och Sara till att begå dåden.

Jag satt tätt intill Kristina Küling, pressansvarig i Knutby församling och Åsa Waldaus assistent. Precis framför mig satt Åsa Waldau och Peter Gembäck. I mitt knä hade jag ett välläst exemplar av Knutbykoden, full av marginalanteckningar. Ovanpå den låg en tjock hög av fusklappar, stödord med saker jag ville ha sagt. Många ord var det.

Knutby är egentligen inte min specialitet. Kapitlet om Knutby i min bok är kort. Men för att skriva det läste jag samtliga böcker som skrivits om församlingen, lyssnade på massor av inspelade predikningar – och så besökte jag Knutby ett flertal tillfällen och pratade med Åsa Waldau och de andra ledarna samt många andra medlemmar. Via en religionsvetare på Stockholms universitet hade jag också kontakt med före detta medlemmar. Förutom det har jag religionsvetenskaplig kunskap om ”karisma”, hur den skapas och upprätthålls och vilka varningstecknen är om något verkligen är snett i en sekteristisk och karismatisk grupp. Därför tyckte jag att jag hade något att säga, ja, en hel del.

Fast tv är tv. Meningen var att jag skulle komma in efter Åsa Waldau och Eva Lundgren. Men Janne Josefsson släppte aldrig in mig … debatten mellan Åsa och Eva blev så dramatisk att den fick hålla på. Så där satt jag, mitt bland Knutbyfolket. Ofta viftade jag med handen och vill komma in med en replik. Men ack nej. När jag till slut fick säga något lät det nog mest som ett naivt försvar för församlingens ledning. Innan jag hann utveckla det jag sa gick ordet vidare.

Åtminstone en besviken tittare undrade varför jag inte kunde se Åsa Waldaus mörka sidor. Hade jag blivit manipulerad? Precis som ärkefeminsten Eva Lundgren tycks ha sovit med den manschauvinistiske Helge Fossmo verkade det som om jag sovit med Åsa.

Vad säger man? Shit happens. När jag klagade efteråt inför Janne Josefsson – ”varför fick jag inte säga mer!” – löd hans sträva svar: Du får lära dig att hugga in!

I mitt nästa blogginlägg ska jag skriva vad jag tyckte om Eva Lundgrens bok. Om den tyckte jag inte.

Anna Asker

Ska vi skilja oss eller inte? Det är en fråga minst 19 500 svenska par går och funderar på. Det var i alla fall så många som skiljde sig förra året. Till det kommer samboparen. Ungefär 50 000 barn i Sverige är med om en skilsmässa varje år.

En bok att läsa för föräldrar som går och funderar är ”Skiljas – barnen berättar” av Sophie Arnö, utgiven av Rädda Barnen.
Den bygger på mejlväxling från 700 barn och ungdomar mellan 6 och 18 år via Rädda Barnens internetsajt www.skiljas.rb.se
Fyra legitimerade psykologer svarade på barnens mejl under de två åren som mejlmottagningen var öppen.

Här har barnen skrivit öppet om sina tankar och känslor, många gånger om sådant de inte vågat tala med sina föräldrar om. Det vanligaste temat var bråk, följt av boende och hur det är när mamma eller pappa träffar en ny partner. Berättelserna varvas med råd om vad som är viktigt att tänka på som förälder vid en skilsmässa.

”Att aldrig få uppleva lyckliga föräldrar som lever i harmoni, som kan komma på födelsedagar, släktträffar och studenter tillsammans. Det känns hårt. Mina föräldrar kommer aldrig att vara lyckliga tillsammans, vi kommer aldrig att vara en lycklig familj. Det känns orättvist.”
Lova, 14 år

”Jag säger aldrig någonting om att jag saknar pappa. Då kanske mamma skulle bli ledsen. Men på kvällarna tänker jag. Ibland känns det som om jag ska explodera. Det är min hemliga sorg.”
Carola 12

”Det största problemet med mina föräldrars skilsmässa är att de tänker så mycket på sig själva. Jag som är barn kommer ofta i andra hand. Det ska vara tvärtom.”
Ella, 12

”Mina föräldrar skildes förra sommaren tror jag att det var. Mitt självförtroende har sjunkit väldigt sedan dess. Jag vet liksom knappt vem jag är längre… Jag är väl som de flesta andra i skolan och så men det är som att bära runt på en stor sten ibland. Och jag orkar inte.”
Niklas, 12

”Jag hatar att bli kallad för skilsmässobarn. Jag är ett vanligt barn, vars föräldrar har skilt sig.”
Tove, 17

Per Söderström

Här på Idagsidan försöker vi lägga ett ständigt oavslutat pussel med människan som motiv. Det är inte lätt. Tänk jättepussel på tusentals bitar, mycket himmel och gräs samt minimalt med linjära former. I dag dök det upp en bit som vi inte kände till. Det sker förmodligen dagligen, men den här kom från Karolinska institutet.

I en doktorsavhandling konstaterar Lea Forsman att hjärnan hos introverta, alltså inåtvända, personer ser annorlunda ut än hos deras motsatser, de extroverta. I en delstudie har hon använt magnetresonanstomografi och upptäckt att inbundna personer har större hjärnvolym i stora delar av hjärnbarken än utåtriktade personer.
– Volymen är särskilt stor i delar som man vet är inblandade i att hämma aktivt och utåtriktat beteende och i delar som aktiveras när vi tänker på andra människor. Det kan återspegla att inåtvända personer är mer försiktiga, de funderar mer över sociala situationer innan de handlar, säger Lea Forsman i pressmeddelandet.

I en annan delstudie visar hon att neurotiska personer har svårare att hålla en jämn rytm när de med fingrarna trummar en enkel takt. Avvikelserna är så små att de inte kan kontrolleras medvetet.
– Neurotisk läggning är en riskfaktor för sjukdomar som depression och ångest, eventuellt skulle man kunna använda detta test för att utvärdera vilken risk personer har för att drabbas av dessa sjukdomar, säger Lea Forsman.

Så var den biten
på plats, men hålen i pusslet är fortfarande stora. Frågan är om något av dessa hål kan fyllas med annat än bilder från magnetkameror. Många vill nog gärna tro det och på så vis bevara lite av mystiken kring människans psyke. Återstår att se om hjärnforskarna tillåter det.

På Idagredaktionen är vi mycket intresserade av vad som händer i hjärnan och det har bland annat resulterat i artikelserierna Hjärnkoll samt Hjärnan och jag. Läs dem i väntan på nya rön från hjärnforskningen.

Agneta Lagercrantz

Det är inte lätt att vara katolska kyrkan på 2000-talet. Den
gillar inte kärlek mellan samkönade och tar in en bannlyst
förintelseförnekande biskop i värmen igen. Visserligen får denne
fortfarande inte låna katolikernas kyrkor för någon som helst
förrättning – men känns det lugnande? Knappast. I stället vill man
skrika: Hallå! Vi lever i en medievärld, där SIGNALER har en helt
avgörande betydelse. I dagens medielandskap rör det sig betydligt
fortare än i en värld där man har evigheten som referensram.
Länken mellan den katolska världen
och medierna är i Sverige pressekreteraren Maria Hasselgren. Hon kan i
radio säga att homosexuella borde låta bli att göra ”det” om de blir
kära. Å andra sidan kan hon i ett debattinlägg på Newsmill klargöra
sådant som journalister underlåtit att kolla – nämligen fakta i fråga
om vad det innebär att häva en bannlysning. Och det är oförsvarligt.
Men litet trött blir man
tyvärr på katolska kyrkan själv, som ibland tycks vara sig själv nog
och vilja odla ett forum för moralisk upprördhet över sådant som händer
i verkligheten – som att människor av samma kön vill manifestera sin
kärlek och att vanligt folk instinktivt vägrar att dunka en
förintelseförnekare i ryggen. Eller att någon väljer att vara öppen med
något så mänskligt som att bli kär i en kvinna fastän man är munk, som
i mina artiklar om Axel Carlberg (som efter 23 år bytt liv från
dominikanbroder till småbarnspappa). Det värsta tycks vara att han inte
lyckats sköta en sådan sak så perfekt som kyrkans folk skulle vilja.
Huvva!
Alltså läser pressekreteraren
in ett långt, långt meddelande på min telefonsvarare om att ”det känns
väldigt märkligt att SvD ger honom ett så här enormt stort
utrymme, det har varit oerhört, oerhört plågsamt för väldigt, väldigt
många i katolska kyrkan. Vi är många som är kränkta, ledsna, sårade, plågade av hur han har gjort …”
Och
då, nota bene, är Axel Carlberg sedan snart två år avstängd från all
ytterligare offentlig tjänstgöring inom den katolska världen.
Räcker inte det?
Eller ska han brinna i helvetet för att hans tidigare kolleger ska bli
nöjda? Tänk om någon av dem skulle fundera över orden förlåtelse, nåd
eller förbarmande, inte minst med tanke på hans två barn.