Annons
X
Annons
X

Idagbloggen

Mia Sjöström

Mia Sjöström

[/caption]

15 kronor tar de för de gula reflexvästarna på mataffären.
Första gången jag cyklade till jobbet iförd denna dagisväst för vuxna kände jag
mig skramlande ensam. Det var obehagligt att vara så självlysande synlig – även
om det är hela poängen med västen.

Men dag för dag har jag märkt att vi blir fler. Svartklädda
osynliga cyklister förvandlas en efter en och blir självlysande gula.
Själv blev jag stoppad vid ett rödlyse för någon vecka sedan – var hade jag köpt
västen? ”Vilken billig livförsäkring!” utbrast han innan vi cyklade vidare.

Har vi blivit klokare, vi gulklädda, eller är det bara
ytterligare ett utslag av trygghetsnarkomani? Begreppet som psykiatrikern David
Eberhard myntade och skrev en bok om.

”Ju fler saker vi definierar som hot desto räddare
blir vi. Om vi inte är medvetna om att det är farligt att cykla utan hjälm blir
vi inte rädda” säger han i en intervju på Idagsidan.

Den norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksen håller med i en
annan Idagartikel på temat.

”Jag tror att vi är så upptagna av att minimera alla
slags risker eftersom vi har en överdriven tro på vår förmåga att kontrollera
våra liv” säger han.

Kanske är reflexvästen en snuttefilt för vuxna, en ”security blanket” som det så passande heter på engelska. Men kan jag minska
risken att bli påkörd i vintermörkret så är jag gärna en trygghetsnarkoman. En
gul.

Per Söderström

Idagsidans pågående artikelserie om ”svärrelationer” är förstås extra aktuell så här i jultider då släkten ska träffas. Hade vi den baktanken när vi planerade serien? Svar: ja. Men det är inte bara Idagsredaktionen som tänker i dessa banor. I fredags handlade programmet Karlavagnen i Sveriges Radio om just detta ämne. Programledare var poeten och författaren Marcus Birro, som tillsammans med gäster och lyssnare diskuterade släktrelationer. Uppenbarligen finns det ett behov att ventilera frågan.

Fast alla håller inte med om det. Så här skriver signaturen Tjuchonen i en kommentar på svd.se/idag: ”Sverige är fantastiskt! I hur många andra länder skulle en stor dagstidning offra tid och spaltutrymme på coaching inför en julmiddag med släkten. Ja nog har man stora problem.”

Dagens i-landsproblem, skulle man kanske kunna säga. Och visst, det finns större prövningar än att träffa släkten. Så är det med snart sagt alla de problem som en modern människa brottas med och som vi på Idagsidan skriver om. Det finns alltid någon som har det värre, som i sin tur är lyckligt lottad i jämförelse med någon som har det än värre, som minsann ska knipa käft om sina futtiga problem för i gamla tider… Ja, ni fattar.

Anders Haag

Ja, det vore väl fantastiskt – en enda universalterapi som tar bort all din själsliga smärta och gör dig immun mot all världens elände. Tyvärr är det förstås bara en dröm. Alla psykoterapiformer, liksom alla psykoterapeuter, har sina begränsningar.
När Idagsidan skriver om någon psykoterapiform, som vi nyligen gjorde då vi tog upp MBT, mentaliseringsbaserad terapi, är det alltid en del psykoterapeuter som hör av sig och vill att vi ska skriva om den form av terapi som de bedriver. De kan hävda att deras psykoterapiform är bättre, att den vi skriver om har lånat allt väsentligt från deras, eller att det inte finns några bevis för att den terapi vi skriver om fungerar. De olika formerna av psykoterapi utgör en svårtillgänglig djungel.
På Karolinska institutet, där landets enda professor i psykoterapi sitter (Johan Schubert), finns det faktiskt en terminslång kurs om psykoterapi. Den riktar sig till blivande läkare som vill specialisera sig på psykiatri. Syftet är att de ska kunna vägleda sina patienter i valet av terapiform.
Vilken terapiform som är bäst är en mycket het fråga. De flesta psykoterapeuter i Sverige är utbildade i den så kallade psykodynamiska skolan. De har nu lite yrvaket börjat konstatera att ivriga administratörer inom landstingen håller på att sortera bort all psykodynamiskt behandling. Den ska ersättas med KBT. Anledningen är att man bestämt att all vård inom landstingen ska vara evidensbaserad, det ska alltså finnas ett tillräckligt antal med studier som visar att den ger god effekt. Och eftersom det finns mängder av studier som bekräftar att KBT ger bra resultat, men inte så många om psykodynamisk terapi, är det nu KBT som ska gälla.
Rolf Sandell, professor emeritus i klinisk psykologi vid Linköpings universitet, tillhör dem som protesterat mot den här utvecklingen. I vetenskapliga artiklar och i debattartiklar har han påpekat att det inte finns någon som bevisat att psykodynamisk terapi inte skulle vara verksam – problemet är bara bristen på vederhäftig forskning om effekten av psykodynamisk terapi. Han hänvisar också till forskning som visar att det inte är formen av terapi som är den avgörande, utan kvaliteten på relationen mellan terapeut och klient.

Maria Carling

När tonårstjejerna plötsligt söker sig tillbaka till leksaksaffärerna undrar man vad som drar. Att det skulle handla om leksaksbilar är sista gissningen. Men så är fallet. Suget efter att äga en liten kopia av en Volvo C 30 i silvermetallic är stort.

Varför? Jo, i filmen ungdomsfilmen Twilight sitter den attraktive vampyren Edward bakom ratten i just en Volvo C 30. Denne evigt 17-årige high schoolstudent är miljontals tonårstjejers älskling just nu. Författaren Stephenie Meyer beskriver redan i sina bästsäljarböcker, som filmen bygger på, noggrant vilka bilar vampyren kör.

Volvo lär inte ha behövt tänka särskilt länge innan de bestämde sig för en produktplacering. Dock ville de hellre göra reklam för den ungdomligare Volvo C 30 än för den silverfärgade Volvo S60 R som Edward rattar i böckerna. Detta gör dock inte Volvo ostraffat.

På Youtube kommer ständigt nya filmer som kommenterar Volvo och vampyren. Några av dem visar tydligt att tonårstjejer är minst lika nördiga som snubbar som ”trainspottar” Volvobilar i filmer och gör långa listor. I ett av Youtube-klippen börjar det så förföriskt så, men slutar i stor besvikelse när en S60 R visar sig ha krympt till en C30.

Säga vad man vill, men tjejerna bygger en kärleksrelation till bilen. Ännu dröjer det några år innan filmens miljonpublik ska köpa sin första bil. Hinner Volvo vänta på dem?

Per Söderström

Christer Sturmark anser sig missförstådd av många, så även av mig, har jag förstått. Mitt förra blogginlägg om hans nya bok var lite raljant, det ska erkännas och det fanns en orsak till det. Sturmark och förbundet Humanisterna diskuterar viktiga existentiella frågor och har dessutom fått stort utrymme i medierna på senare år. Den framgången har givetvis ett pris, exempelvis att Humanisterna ibland kan uppfattas som stränga magistrar gentemot människor med dragning till det metafysiska, bland annat religioner av olika slag. Därav min formulering om att han vet att det inte finns någon gud.

Nu är det faktiskt så
att Sturmark tror, förklarar han – han tror att det inte finns någon gud. Absolut vetskap om detta kan ingen ha. Dessutom är Humanisterna ingen renodlad ateistförening, påpekar han, utan en organisation för ateister, agnostiker och människor som anser att gudsbegreppet är meningslöst och eller irrelevant.
Så, då var det klarlagt.

Men apropå stränga magistrar såg jag häromkvällen ännu ett avsnitt i den utmärkta tv-serien Darwins laddade idé där zoologen och ateisten Richard Dawkins – för övrigt intervjuad i Sturmarks bok – diskuterade religiös tro i motsats till evolutionsteorin. Bland annat träffade Dawkins en grupp lärare som undervisar i naturvetenskapliga ämnen och han frågade dem hur de förhåller sig till elevernas eventuella religiösa övertygelser. Ja, vi lär ut det naturvetenskapliga synsättet, svarade lärarna.
Om eleverna säger att deras föräldrar eller någon annan har lärt dem att Gud har skapat världen avstår lärarna att polemisera mot det. De framhärdar stillsamt att evolutionsläran är den enda hållbara teori som de kan omfamna.

Men då ikläder sig Dawkins rollen av magister och mästrar lärarna för att de inte tar de där grillerna ur huvudet på eleverna. Hur kan ni som naturvetare låta dem tro detta? dundrar Dawkins.
– Vi kan inte ge oss in på att slå ned elevernas och deras familjers religion, säger en.
– Varför inte? undrar Dawkins och tillägger: vi har bevis för vår sak och deras bevis är bara påhitt.
Ja, vi tar väl ett varv till med Darwin. Vad mer kan vi göra? Ungefär så svarar lärarna.
Dawkins är inte nöjd med lärarnas hållning och scenen avslutas med dov tystnad och dolska blickar.
Det är inte lätt att diskutera tro och vetande utan starka känslor.

Episoden finns på Youtube. Klicka här nedan och spola fram till cirka 6 minuter och 50 sekunder.

Agneta Lagercrantz

I 17 år har de åstadkommit världens längsta luciatåg – 1 000 elever från Adolf Fredriks Musikklasser och Stockholms Musikgymnasium. I Globen. Två timmars show som arbetades fram med musiklärarna på respektive skola medan tredje årskursarna på gymnasiet fick hitta på ett helt eget inslag.
Det roligaste på hela året, brukade våra barn säga om skolveckan som var schemalagd till Globen inför helgen som låg närmast Lucia.
I år när den infaller på själva Luciadagen blir det inget alls.
Orsak: Programmet Idol sänds i kväll från just Globen och blockerar alla möjligheter att repetera för de sjungande unga mellan 11 och 18 år. Alltså går det inte att ha betalda föreställningar i helgen.
Det kanske verkar futtigt att jämföra – en tevesändning för hela Sverige mot en tradition med Luciatåg för några tiotusen i en Stockholmspublik.
Men ändå. Musiklärarna talar om kommersiella krafter som slår ut ideella. Om att enklare pop ställs mot klassiska verk och körskatter. Och inte minst – en spolierad chans att ge blivande sångare litet scenvana.
För några av eleverna blir ju faktiskt riksidoler – som Sarah Dawn Finer. Eller Erika Sunnegårdh. Carola Häggkvist. Robert Wells.
Det är som om man säger ja tack till Idol 2008, men nej tack till de blivande.
Eller – är det bara självklart att tevesändning, mediehajp och pengar ska gå före?

PS. Själv började jag dagen med att gå i ett litet Luciatåg på Historiska museet i Stockholm. Det gör vår kör varje år, tassar runt i vita linnen bland medeltida föremål för att sedan skrida in i Barocksalen och sjunga för personalen.

Per Söderström

Christer Sturmark, ordförande i ateistföreningen Humanisterna, vill förmodligen inte kallas förkunnare, men det är nog så han uppfattas av många. Nu är han på gång igen och det med boken Personligt – samtal med fritänkare. Börjar säljas på tisdag den 16 december.
24 kända personer berättar om personliga livsval och existentiella tankar. Gemensamt för dem alla är att de inte tror på någon gud. Och det gör inte Sturmark heller. Han tror inte över huvudtaget – han vet att det inte finns någon gud. Imponerande. Vi som inte vet vad vi ska tro på, än mindre tror oss veta särskilt mycket, vet att avundas en man som tror att han vet… Eller var det tvärtom?

I vilket fall är det en imponerande namnlista han presenterar: Eva Dahlgren, Richard Dawkins, Stellan Skarsgård, Christer Fuglesang, Björn Ulvaeus och Gudrun Schyman, för att nämna några.
En annan iakttagelse är att flera av de intervjuade är med i Sturmarks förening och till och med sitter i styrelsen, jag talar om Dilsa Demirbag-Sten, Sara Mohammad och Åke Ortmark.
Givetvis har vi på Idagsidan skrivit om ateism som livsåskådning. Det gjorde vi i artikelserien Utan Gud.

Per Söderström

När jag bodde i Umeå tänkte jag aldrig på att umeborna skulle tala mer nasalt än andra svenskar. Uppenbarligen finns det en sådan föreställning. Och nu vet jag att min iakttagelse är riktig. En doktorsavhandling vid Umeå universitet slår nämligen fast att umeborna talar varken mer eller mindre nasalt än göteborgare och stockholmare.

En så kallad nasometer spelar in talet i en dator med hjälp av två mikrofoner fästade på var sida om en platta. Den ena mikrofonen spelar in ljud från näsan, den andra spelar in ljud från munnen.

Logopeden Karin Brunnegård ville undersöka sanningshalten i påståendet att västerbottningar i allmänhet, och umebor och skelleftebor i synnerhet, talar nasalt. Men nasometern gav inga avvikande resultat för västerbottningarna.
Vissa dialekter kan ha drag som kan uppfattas som nasala utan att vara det i fysiologisk mening. Eller också har forskaren inte hittat rätt personer att undersöka, enligt pressmeddelandet. I det sistnämnda fallet kan jag bidra med några förslag på personer som kanske skulle ge utslag i nasometern: Pehr G Gyllenhammar, Leif GW Persson och Carl Jan Granqvist. Fler förslag?

Att rösten och talet
är viktigt för hur vi uppfattas skrev vi på Idagsidan om 2006 i serien Så kan det låta. Visserligen handlade den inte om tal genom näsan, men den kan vara värd att läsa ändå.

Agneta Lagercrantz

Det är dags för en ny debatt om rätten till vår död. Kan vi över huvud taget tala om en sådan rätt? Om man säger så här: Vi har ännu inte hittat till rätten till vår födelse, den har vi med oss utan att ha haft det minsta att säga till om i förväg.
Men när vi nu ändå är här, och har hittat på medicinska tekniker som gör att vi lever även när vi inte klarar att andas själva, vill vi tala om rätten att kunna träda ut ur detta liv. Den här gången – läs ny utredning – handlar det om ifall det ska bli lagligt i Sverige att låta läkare hjälpa oss att göra slut på en människas lidande i det fall hon är oförmögen att utföra handlingen själv.
Jag vill inte lida. Jag vill inte se mina närmaste lida. Och jag har nyligen läst boken En sorts kärlek där en holländska med bröstcancer till slut får läkarhjälp för att slippa de sista, värsta dagarna. Jag har sett debattprogram där människor vittnar om hur fruktansvärt det är stå bredvid en närstående som bryts ned av sjukdom och utslagna, kroppsliga funktioner.
Det är lätt att bli mållös inför de individuella vittnesmålen. Vad har jag att komma med som aldrig varit i närheten av smärtan, sorgen och lidandet?
Samtidigt känner jag med hela mitt väsen att debatten om dödshjälp inte kan stanna på individuell nivå. Den behöver vara över-principiell. Det handlar inte bara om min död, utan om ett helt tänkande om att skapa ett gott LIV i vårt samhälle, även när man blir sjuk och gammal. Det handlar inte bara om min rätt till DÖD, utan också om läkarkårens uppdrag att rädda liv för alla andra. Det handlar inte bara om att jag ska slippa lidande, utan denna princip måste ställas mot andra principer i samhället som kanske visar sig vara ännu viktigare att värna om än rätten till just min död.
Precis så komplex är frågan om hur mycket vi måste lida och utstå när kroppen är utslagen, men räddad ett tag till av vår medicinsk-tekniskt utvecklade värld. Och kanske är utmaningen då att stå ut med den tanke som jag fick med mig från en av ledamöterna i OFO, organisationen för organdonation i Mellansverige, när vi hade sammanträde i förra veckan:
Vi kanske inte kan lösa alla problem – den dödssjukas lidande å ena sidan och att låta läkare hjälpa människor att dö å den andra.
Vi kanske måste välja den ena eller andra vägen. I alla fall just nu. Det är kanske det som känns så svårt?

P.S. Enligt svensk lag kan vi i dag redan låta bli att sätta in behandling som förlänger livet, avbryta en pågående behandling samt välja en palliativ vård, dvs den som lindrar för stunden.

Per Söderström

Tänk vilken betydelse ett välvalt ord kan ha för genomslaget i medierna. Häromdagen rapporterade åtskilliga medier om att myten om ”gubbsjuka” har fått vetenskapligt stöd. En relativt begränsad undersökning av 400 kontaktannonser i tidningar och på dejtingsajter slog fast att män föredrar yngre kvinnor medan kvinnor söker män med goda tillgångar och social status. Forskningen vid zoologiska institutionen i Göteborg och Oxfords universitet ger visst stöd åt hypoteser inom evolutionsforskningen.

Dessutom noterar forskarna att män tycks ha extra många krav på sig. Män förväntas inte bara vara välbärgade och framgångsrika, de ska också vara snygga. För kvinnor förefaller det räcka med det sistnämnda.
–När det gäller fysiska egenskaper visade sig män och kvinnor vara lika. Båda använde ord som ”atletisk”, ”vacker”, ”söt”, ”lång”, ”snygg” och ”vältränad” i lika stor utsträckning, och det gäller både i beskrivningen av sig själva och av de egenskaper man efterfrågar hos partnern, säger Jörgen Johnsson vid Zoologiska institutionen, Göteborgs universitet.

Gubbsjuka är ändå ett relativt snällt ord för överdrivet intresse för yngre kvinnor. Värre är det med gubbslem – låter inte kul. Tantsjuka har jag aldrig hört talas om, men däremot hade vi här på Idagsidan en serie om tantslem år 2005, äldre kvinnor som jagar yngre män. Utan ha något vetenskapligt underlag i form av kontaktannonser påstår jag ändå att tantslem är betydligt ovanligare än gubbslem. Och att gubbsjuka är ett högst påtagligt problem kan äldre män med prostatabesvär intyga. De är förmodligen mer upptagna med sina urineringsproblem än att springa efter unga kvinnor.