Annons
X
Annons
X

Idagbloggen

Agneta Lagercrantz

Agneta Lagercrantz

Oj, så intressant och kul det har varit att skriva om transkulturell psykiatri! Dessutom råkade vår Idagserie tidsmässigt sammanfalla med en kurs för vårdpersonal som Transkulturellt centrum hållit i Stockholm den gångna veckan. Människor som varje dag möter vårt mångkulturella land utifrån behovet av vård och hjälp fick läsa om sin specialitet och sa till varandra: Tänk att få läsa något positivt om psykiatri. För det transkulturella synsättet känns väldigt lösningsinriktat. Se bara på följande situation, som professor Laurence Kirmayer mötte i sitt hemland Kanada. Det ena man kan fråga sig är hur vi hade gjort om den hade utspelat sig i Sverige. Den andra reflektionen är ju att lösningen är universell. Bortom ytans olikheter finns människans likheter.

En kvinna från Tamil Nadu i södra Indien hade kommit fem, sex gånger till det transkulturella psykteamet i Montreal och varit på väg att hänga sig i sin egen sari. En dag råkade en i personalen tala tamilska. Hon fick då veta att kvinnan var skild och att kontakten med dottern var bruten sedan två år, eftersom hon bodde med pappan. Dottern hade nu själv fått ett barn som kvinnan – nybliven mormor – inte hade fått träffa på grund av en gigantisk släktfejd. Hon kände en oerhörd ilska, frustration och isolering och att hon stod utan stöd för sitt lidande. Kvinnans känsla av att sitta fast gjorde henne så desperat att hon var på väg att ta livet av sig.
– När teamet förstod hur svårt det var för henne, och att dilemmat också
delades med pappan, släppte trycket, berättar Laurence Kirmayer. Dessutom
försökte vi lyssna efter var hennes lösning kunde finnas, inte ta över och
hjälpa henne på ”vårt” sätt.
Så här såg det ut: Enligt traditionella skyldigheter var familjerna bundna
till särskilda regler för hedersbetygelser. Därför kunde kvinnan inte
förmedla sitt lidande, och tyckte sig inte se någon utväg. För det
transkulturella vårdteamet är det precis här man kan starta dialogen, menar
Laurence Kirmayer.
– Lösningen var ett ta kontakt med någon av de äldste i släkten som fick
fungera som medlare. Och eftersom också exmaken satt fast och var olycklig
blev kvinnan direkt mycker mer jämställd med honom. Resurserna fanns i
familjen, vilket underlättade.

Per Söderström

Det kommer kanske inte som en chock att promenader i lövskog är välgörande för kropp och själ. Däremot kanske somliga blir mer överraskade av att daglig vistelse i skog med lövträd minskar psykisk ohälsa och till och med kan vara ett grönt alternativ till piller och sjukskrivning.
Det hävdar läkaren Matilda Annerstedt i en forskningsrapport vid lantbruksuniversitetet, SLU, i Alnarp. Hennes nya rön presenterades vid konferens i Alnarp i dagarna.
– Vi har kunnat visa att ju längre tid man tillbringar i lövskog, desto mindre stress upplever man, säger Matilda Annerstedt i ett pressmeddelande.
Hon baserar sin studie på enkätstudier och folkhälsoundersökningar till cirka 20 000 människor i framförallt Skåne och Blekinge.
Och ja, där finns det gott om lövskog, liksom i stora delar av södra Sverige. Men frågan inställer sig: hur ska det gå för alla som bor i barrskogsbältet? På sommaren är det för det mesta klokast att undvika den lilla lövskog som finns där på grund av all mygg och knott.
SvD Vetenskap skrev tidigare i höstas om en annan studie från Alnarp om att grönska gör oss friskare. Den hittar du här.

Maria Carling

Umo.se heter den nya nationella ungdomsmottagningen på nätet som startade i förra veckan (se blogginlägg från den 18 november nedan). Den här veckan har annonskampanjen för sajten dragit igång över hela landet. Undantag: Göteborg.

Västtrafik visar bara halva kampanjen eftersom affischen med två killar som säger ”Vill du se oss sätta på en kondom?” riskerar att störa trivseln för spårvagnsresenärerna. Den med tjejen som säger ”Vill du se mig göra nåt jag tycker om?” anses inte riskera att leda till lika många protester.

Det sexualiserade samhället har diskuterats i ett antal år vid det här laget. Att tjejer sexualiseras i reklamkampanjerna är vi så vana vid att vi inte ens reagerar. Men när killar tapetserar våra kollektiva färdmedel blir det annat ljud i skällan.

Umo.se är bara att gratulera. Debatten om annonskampanjen ger massor med gratisreklam.

Vill du se filmerna direkt?
Här berättar tjejen vad hon tycker om att göra.
Här visar killarna hur de sätter på en kondom.

Anna Asker

”Men du stoppar väl dem och säger åt dem att fråga vad vi önskar oss innan de köper något? Du vet, vi är så där supernoggranna med allting. Så det inte hamnar i någon byrålåda, menar jag. Och GPS och sånt, du vet vi har allt sånt”, säger den supernoggrant klädda och supernoggrant sminkade mobiltalande kvinnan på gröna linjen in mot city.

Om när julklapparna inte är en glädje utan en demonstration av givarens generositet, ett mått på hur älskad eller oälskad man är eller det slutgiltiga beviset på vilken hopplös smak man har – om det och besvärliga svärrelationer ska vi skriva om på Idagsidan. Mejla gärna till idag@svd.se och berätta om hur ditt julfirande med svärmor, svärfar, svärdotter, svärson, svågrar och svägerskor brukar vara.

Per Söderström

Själv har han ingen dator och inte heller någon mobiltelefon, vad jag vet. Ändå gör Lars Ulvenstam sina avtryck på internet, senast i torsdags då hans artikel om döden här på Idagsidan blev den mest lästa på SvD.se under den dagen. Då hade han ändå konkurrens av sådant som domen i Rödebymålet och nya stora varsel på arbetsmarknaden. Vem läser deppiga nyheter om folk som blir utan jobb? kanske någon invänder. Då svarar jag: döden är väl inte heller så kul.

Fast i Lars Ulvenstams
sällskap tycks döden trots allt inte bli fullt så skrämmande, även när han är en dysterkvist, som i den avslutande episoden av sin text.
”Skillnaden mellan den lugna och sansade inställningen till döden i livstiden och vad som nu skedde var drastisk. När slutet var nära sparkade han av sig täcket i sjuksängen, ropade förtvivlad nej, nej och slog våldsamt med armarna.”
Så skrev han. Men på frågan om han fruktar döden svarade han nej och kontrade med att ställa samma fråga till mig. Och ja, visst gör jag det. Jag tror att jag är i gott sällskap därvidlag.

Åtskilliga reaktioner på hans betraktelse droppade också in under dagen. Fortfarande är det många som minns den 22-faldiga sommarprataren, som gjorde sitt sista program år 2005. Så här skrev signaturen Kulaken:

”Zappade förbi ett äkta lågpannat program på statsTvburken igår, ”bonde söker fru”. Idag på morgonen så läser man en artikel om en äkta människa som kontemplerar, tänker, funderar, resonerar och använder sin hjärna, alldeles själv! Ingen annan behöver tänka åt honom. Att sen resultatet inte är så oävet, ja det är en stor bonus.”

Agneta Lagercrantz

Samtal pågår – radioprogrammet om en livshistoria – läggs ned till till årsskiftet, har någon viskat i mitt öra.
Hur många människoöden har väl passerat där sedan 1990 när programmet startade? Och hur många har sammanlagt lyssnat när 200 000 har P1 på varenda gång det sänds?
Jag är i alla fall en av dem. Som låtit den lugna samtalstonen fylla köket, där jag oftast är när jag sätter på radion. Mitt sällskap när jag fixar mat, bakar eller bara får i mig något.
Samtal pågår har i synnerhet känts som ett sällskap, besläktat med vår journalistik här på Idagsidan, men ändå något annat. I Samtal pågår är det alltid en människa, MÄNNISKA, som får tala till punkt oavsett tema. Jo, temat är alltid LIVET, just den där personens liv. Det som ibland är skröpligt, ibland tungt och olyckskantat, men som lyckats bli levt. Vi känner igen oss i de mänskliga svagheter som får plats i Samtal pågår. Vi känner oss mindre ensamma. Och vi får hopp.
Nu ska Samtal pågår ingå i det nya Tendens och passa in i det förutbestämda ämnet för veckan. Hmmm … Och jag som för några veckor sedan beslöt mig för att aldrig streta emot nödvändiga förändringar. Nu kommer jag på mig med att som första reaktion tänka: Är det verkligen nödvändigt att skrota just det här programmet? Kan det läggas ned? Ett samtal som pågår – det gör ju det, vare sig man vill eller inte. Pågår, alltså.

Mia Sjöström

Igår hölls seminariet ”Det är ju inte jag som gjort fel” på Nordiska Museet i Stockholm. Syftet var att försöka belysa det sociala omhändertagandet av barn – alltså barn i fosterhem och på barnhem – under 1900-talet, och idag, ur olika perspektiv.

Lena Stenqvist, före detta fosterbarn vars upplevelser Idagsidan skrev om häromdagen, var en av dem som talade under dagen. Andra var Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson, etnologen Mikael Eivergård från Folkhälsoinstitutet och Göran Johansson som leder den statliga utredningen om vanvård i den sociala barnavården.

När jag nu på morgonen ringde upp Christian Richette, arkivarie och ansvarig för projektet från Nordiska Museets sida, är han trött och nöjd. Publiken på 120 personer bestod till största delen av människor som arbetar med familjehemsplaceringar och i sociala distrikt och seminariet blev just den blandning av forskarkommentarer och människors berättelser som han hoppats på. Paneldebatten landade i att det behövs en professionalisering, att endast de med gedigen utbildning och lång erfarenhet ska sättas att bedöma möjliga familjehem, som fosterhem heter idag.

Nu är även 21 skriftliga originalberättelser av människor med erfarenhet från barn- och fosterhem arkiverade på Nordiska museet. 14 av dem finns att läsa i boken ”Det är ju inte jag som gjort fel”.

Seminariet och boken är ett samarbete mellan den ideella föreningen Liv i Sverige, Stiftelsen Allmänna Barnhuset och Nordiska Museet.

Maria Carling

Äntligen en sajt där ungdomar kan få svar på alla frågor om kropp och själ. Har man sett stora barn och yngre tonåringar kasta sig över Kamratpostens Kropp & knopp inser man att det behövs en uppföljare med mer vuxet innehåll. Nu är den här, tillgänglig dygnet runt och i virtuell form dessutom: umo.se – en ungdomsmottagning på nätet.

Umo.se invigdes i går med pompa, ståt och pizza av integrations- och
jämställdhetsminister Nyamko Sabuni och socialminister Göran Hägglund
som gett Sjukvårdsrådgivningen uppdraget att utveckla
ungdomsmottagningen på nätet.

Att man får ställa frågor anonymt är definitivt bäst, var ungdomarna som varit med och skapat sajten tveklöst överens om. De hade blivit medarbetare tack vare att de redan förra året sökte på nätet efter ungdomsmottagningen.se. Den sajten fanns inte, men en sida där det stod: ”Vill du vara med och skapa en ungdomsmottagning på nätet?”. Flera av dem sa ja och har regelbundet bidragit i utvecklingsarbetet.

Ungdomsmottagningarna runt om i landet har mängder med besök, men begränsade öppettider. Alla vågar sig inte dit. Bara elva procent av besökarna är killar. Många frågor upplevs som pinsamma. Umo.se är sprängfull med information om hälsa, sex, relationer med mera. Här kan alla mellan 13 och 25 år få personliga svar från professionella inom sjukvården inom några dagar. Frågorna kan ställas anonymt. Två samordnare, en sjuksköterska och en barnmorska, tar hand om frågorna. Om de kan svarar de själva, annars slussar de frågan vidare till någon specialist inom området.
Varje vecka lanseras en ny kort film med olika frågeställningar.

Agneta Lagercrantz

En är 31, den andra 71, och båda får Teskedsordens första stipendier för arbetet mot fanatism. Ynglingen heter Josef Fares – vi har sett hans filmer, Zozo bland andra – och den något äldre heter Anita Dorazio, svenskläraren som undervisat invandrare och sett till att flyktingar får läkarvård.
I går, måndagen den 17 november, fick de 50 000 kronor var för sitt arbete för ett öppnare och mer tolerant samhälle, helt i Teskedsordens anda.
Nu undrar ni kanske vad Teskedsorden är för något? Det är den israeliske författaren Amos Oz förslag till hur folk skulle kunna organisera den lilla idén han lanserar i boken Hur man botar en fanatiker. Om det brinner, skriver han, vad gör vi då? Jo, antingen springer därifrån, skriver en arg insändare eller hämtar vatten. Har vi inget stort att ösa med tar vi något mindre. Poängen är att det spelar ingen roll hur liten skopa vi tar. Bara vi gör något litet, allihop. Så liten insats som en tesked vatten gör nytta om vi alla, verkligen alla, GÖR något.
Amos Oz menar att drivkraften bakom fanatism ofta handlar om att vilja ha 100 procent rätt. Och att boten mot fanatism heter inlevelseförmåga, humor och nyfikenhet. För den som kan sätta sig in i en annan människas situation, skratta åt sig själv och göra kompromisser blir sällan fanatisk, förklarar Amos Oz.
När jag träffade honom på Hotell Diplomat inför den svenska utgivningen av Hur man botar en fanatiker undrade jag om han var 100 procent säker på sitt botemedel …? Och då svarade han: ”Jag har egentligen ingen färdig kur, om jag vetat hur man ska injicera humor i folk hade jag jobbat på ett läkemedelsbolag.” Och så skrattade han, tack och lov.
Idén om att inte bara hämta sin tesked, utan att man borde instifta en hel orden om att dra sitt lilla strå till stacken skulle ha kunnat uppstå i alla de länder där boken översattes. Men nix, bara i Sverige kläcktes idén – av mina väninnor, faktiskt. Anneli Rogeman, chefredaktör på tidningen Vi, och Camilla Nagler, förläggare på Wahlström&Widstrand, drog igång världens första Teskedsorden.
Och nu har också första stipendierna delats ut! 100 000 kronor om året kommer att användas för att på detta sätt uppmuntra svenskar som gör något, GÖR mycket, för tolerans, mot fanatism.
Heja, säger jag.

P.S. Boken Att bota en fanatiker är inte stor i formatet. I pocket är den ännu mindre. För andra året har den delats ut till alla elever som går i tvåan i gymnasiet. Hittills har 142000 gymnasister i Sverige fått boken.

Per Söderström

Idagsidans journalistik har nu tagit sig in på nationalscenen Dramaten. Ja, åtminstone i programbladet till pjäsen Allsång på experimentscenen Elverket. Gott nog så. Anna Lagerblads intervju med konstfackstudenten Johanna Adebäck ingick i vår artikelserie Här bor jag – En serie om våra känslor för hemmet och handlade om just det ämne som Allsång penetrerar, nämligen bostaden som en spegelbild av den egna personligheten.
– Hemmet har blivit allt mer av en identitetsfaktor som ska visa vår personlighet. Vi väljer bostad och inredning utifrån vad vi vill att den ska säga om oss, sade Johanna Adebäck i artikeln.
Detsamma förefaller pjäsförfattaren Mats Rosén tycka. I Allsång har Gringo (Torkel Petersson) och Lilly (Kristina Törnqvist) vunnit en miljon kronor och bränner en stor del av den summan på ett påkostat kök.
Allsång är ett skillingtryck från det tidiga 2000-talet, en humoristisk skröna om tomhet och att låta sig bli uppfylld, skrev SvD:s Lars Ring i sin recension.