X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Det går en kontrarevolutionär våg genom Mellanöstern. Efter de nya anti-protestlagarna i Egypten krävs det tillstånd från myndigheterna för folksamlingar på mer än tio personer.

Tre kända personligheter från 25-januari-revolutionen för tre år sedan har dömts till tre års fängelse sedan de protesterat mot denna nya lag. Dessa tre profiler – en av dem Ahmed Maher, ledare för 6-aprilrörelsen, som nominerades till Nobels fredspris 2011 – sattes först i isoleringsceller i Torafängelset. Först efter en hungerstrejk lättades restriktionerna något, berättade författaren Ahdaf Soueif för mig. Hon är moster till en annan samvetsfånge, bloggaren och aktivisten Alaa Abd al-Fattah.

Dessa tillslag sker i ett Egypten som har upplevt rader av ”milyoniyya” (massdemonstrationer) mot makthavarna de senaste tre åren. Men nu täpps möjligheterna till oliktänkande till.

Frågan är också om journalister som intervjuar medlemmar av det sedan december terroristförklarade Muslimska brödraskapet  gör sig skyldiga till föregivet terrorbrott i Egypten. Det finns skrivelser som kan tolkas så. Detsamma gäller åtalen mot 20 journalister från Al Jazeera. Samtidigt finns inga hållbara bevis för att Muslimska brödraskapet låg bakom det bombdåd mot en polisstation i Mansoura i december, som ligger till grund för terrorstämpeln.

Allt talar för att terrorstämpeln var politiskt motiverad.

Ännu svårare förhållanden för dissidenter är det i Saudiarabien, som just har genomdrivit en ny anti-terrorlag som gör det möjligt att terroriståtala den som kräver reformer, avslöjar korruption eller på något annat sätt visar sitt fredliga ogillande av systemet. Detta gäller särskilt personer som kräver regimskifte i Saudiarabien eller som på annat sätt ”underminerar” staten eller samhället. Säkerhetstjänsten får omfattande möjligheter att avlyssna telefoner och internettrafik, skriver AP.

Detta sker i ett kungarike där det jäste av protester under våren 2011 – något jag har  starka minnen av eftersom jag var i Saudiarabien då. Då skrev flera intellektuella krav på demokratiska reformer och en omvandling av det auktoritära styret till en konstitutionell monarki.  Sedan dess har flera fredliga dissidenter hamnat i fängelse, med domar på upp till tio år.

Human Rights Watch kallar den nya saudiska anti-terrorlagen drakonisk och varnar för att myndigheterna i Saudiarabien kommer att tillämpa den för att slå ned på fler regimkritiker, som använder sig av fredliga medel. 

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

Egyptens militär vill efter tillslaget mot Muslimska brödraskapet i sitt eget land öka trycket mot brödernas systerorganisation Hamas i Gaza. De vill ha Israel med sig i detta. Men israelerna bromsar. 

Den välinformerade israeliske journalisten Ehud Yaari, som arbetar för  israeliska Channel 2 och tankesmedjan Washington Institute, skriver under rubriken The New Triangle of Egypt, Israel and Hamas:

”Medan Egyptens militära ledare tror att en förutsättning för att kunna krossa Muslimska brödraskapets politiska makt på hemmaplan är att man blir av med dess palestinska systerrörelsen i Gaza, vill israeliska myndigheter ogärna pressa Hamas till randen av kollaps. ”

Israelerna vet inte vad som kan komma i stället om Hamas kollapsar. ”Israelerna oroar sig över att det kan leda till anarki på Gazaremsan eller kanske något ännu värre, ett maktövertagande från ännu mer radikala grupper som Iranstödda Islamiska jihad eller salafistiska jihadister”.

Egyptens militär har, med tyst medgivande från Israel, flyttat vapen och krigsmateriel österut på Sinaihalvön – pansar, Apachehelikoptrar, ibland överflygningar med F16 – i sina försök att slå till mot väpnade grupper bland beduinerna i Sinai. I denna kampanj har  delar av nordöstra Sinai tömts på sin ursprungsbefolkning, ibland med hjälp av en brutal brända-jordens-taktik mot byar och beduinsamhällen. För den egyptiska armén handlar det om terroristbekämpning. Andra menar att militären med sina brutala metoder bara skaffar sig nya och ännu mer oförsonliga fiender.

Beduinerna är Sinais ursprungsbefolkning och de har känt sig undanträngda av turistnäringen på södra Sinai. Jobben på turistorterna går oftast till inflyttade egyptier. Beduinerna saknar ofta lagfarter till de markområden de har använt av hävd för bete, handel och fiske. När den egyptiska staten har sålt ut denna mark till turistnäringen har det lett till ökad konflikt på Sinaihalvön, som också är transitland för smuggling av vapen, droger och flyktingar.

Den kvinnliga politikern Fadiya Salem, en pionjär som i december 2012 deltog i en politikerdelegation som besökte Sverige, delar in Sinais beduiner två grupper: de som lämnade halvön under krigen mot Israel och den israeliska ockupation som varade fram till 1982, och de som stannade under hela denna period. Hennes egen beduinsläkt stannade, isolerade i dalgångar mellan halvöns bergskedjor, avskiljda från resten av Egypten. De var länge utan tillgång till vare sig skolor eller sjukhus.

Liksom i norra Kaukasien är det svårt att se motsättningarna mellan de lokala invånarna och militären enbart som en fråga om säkerhet och terroristbekämpning.

 

Bitte Hammargren

Var går gränsen för vad en journalist i Egypten får rapportera om? Det frågar sig många i ett hårdnande klimat, där gränserna för yttrandefriheten har krympt. Många jag träffade i Kairo nyligen sade att läget nu är värre än före 25-januari-revolutionen 2011.

Kan en journalist i Egypten intervjua en medlem av det terroristförklarade Muslimska brödraskapet utan att själv gripas? Det är inte säkert.

20 journalister från det Qatarägda medieföretaget Al Jazeera är åtalade för för att ha ”fabricerat falska nyheter” och spridit ”en dålig bild av Egypten”, samt för att ha samarbetat med en terroristorganisation. Det som åsyftas är Muslimska brödraskapet, som fick en terroriststämpel efter ett beslut av interimsregeringen i december.

16 av de åtalade journalisterna är egyptier och fyra icke-egyptier, däribland kända namn som Peter Greste och Mohamed Fahmy.

Jag känner egyptiska journalister som känner dessa gripna och som går i god för att de inte är muslimbröder. Och dessutom är egyptierna, efter allt det våld som deras samhälle har genomlevt sedan de folkvalde president Mursi störtades i somras, i behov av att höra mer än en version av händelseutvecklingen. Redan innan jag reste till Kairo i mitten av januari fick jag ett upprop där CNN:s nyhetsankare Christiane Amanpour i spetsen krävde att dessa gripna omedelbart skull släppas. Greste är australisk medborgare, som tidigare arbetat för BBC, och kanadensisk-egyptiske Mohamed Fahmy har tidigare arbetat på CNN.

”The arrest of these journalists has cast a cloud over press and media freedom in Egypt. We strongly believe that upholding the rights of journalists and permitting the free flow of information is vital to bringing about greater understanding and serves the best interests of all Egyptians and the world”, löd uttalandet som undertecknats av ett 50-tal chefredaktörer och Mellanösternkorrespondenter efter gripandet den 29 december.

De sitter i Torafängelset där också flera av 25-januari-revolutionens sekulära hjältar från 2011 hålls fångna, som 6-april-rörelsens Ahmed Maher, för tre år sedan nominerad till Nobels fredspris, aktivisten Alaa Abd al-Fattah och andra. Några är dömda, medan andra hålls i rannsakningshäkte. Innan dessa aktivister inledde en hungerstrejk hölls de i isoleringsceller 22 timmar per dygn, berättade en av deras anhöriga som jag träffade i Kairo.

Det besvärande med detta är inte bara de lagar – eller brist på rättssäkerhet – som gör det möjligt för polisen att stövla in hos en aktivist som Alaa Abd al-Fattah mitt i natten, misshandla honom och hans fru Manel när de ber om att få se en arresteringsorder – vilket polisen inte kunde presentera.

–Anklagelseakterna fabriceras i efterhand, efter gripandet, sade en av de anhöriga.

Det värsta är inte heller att Ahmed Maher och två andra aktivister har dömts till tre månaders fängelse sedan de protesterat mot den nya anti-protestlagen som gör att det krävs tillstånd från inrikesministeriet för protestaktioner med fler än tio deltagare.

Nej det värsta, säger människorättsaktivister, anhöriga och andra som jag träffade i Kairo nyligen, är att det råder en bedövande tystnad från allmänheten och från många intellektuella. Antingen är de skrämda till tystnad eller också har de gripits av misstro mot de häktade som nu utsätts för förtalskampanjer, där det heter att de är femtekolonnare och landsförrädare. I den propaganda som kablas ut påstås de misstänkliggjorda ofta vara agenter för ”väst”, eller USA och president Obama i synnerhet. Kritik från väst väger mycket lätt i dagens Egypten.

I Egypten är det möjligt att hålla personer i rannsakningshäkten i långa perioder utan att något åtal väcks. Det drabbar i synnerhet tusentals föregivna medlemmar av Muslimska brödraskapet. Idag december blev denna rörelse terroristförklarad och sedan dess har deras medlemmar har gått under jord, rakat av sig skäggen eller satts i häkte. Hur många de fängslade är vet inte ens människorättsaktivister säkert, men de uppskattar antalet till mellan 10 000 och 20 000.

De nya lagarna innebär också att den som kritiserar domstolsväsendet kan gripas eller beläggas med utreseförbud, säger samma källor.

1400 människor har dödats sedan Muslimska brödraskapets president Mohammed Mursi störtades i juli förra året. Trots att minst 500 människor dödades under Brödraskapets sittdemonstration vid Rabaa al-Adawiya den 14 augusti förra året har ingen inom säkerhetsstyrkorna åtalats för det blodbadet, konstaterade Amnesty nyligen. Läget i Kairo är så tillspetsat att en egyptisk pappa, som jag känner, avrådde sin tioårige son från att visa upp fyra fingrar som svar på vilken klass han går i. Fyra fingrar i luften råkar också vara symbolen för massakern Rabaa – en förbjuden symbol i Egypten.

Ingen har heller åtalats för 38 gripna mäns död i somras, 38 män som hölls instängda i en fångtransportbil i timmar i augustihettan. När deras desperation till sist nådde bristningsgränsen, och de hamrade på plåtväggarna,  slängde någon in en tårgasgranat in i  den redan syrefattiga fångtransporten. Alla instängda dog.
Men i dagens Egypten kan i stället tre sekulära personer med ikonstatus från 25-januari-revolutionen, personer som protesterat mot den nya anti-protestlagarna, dömas till tre års fängelse.

–Det är Egypten i ett nötskal, sade en människorättsaktivist jag träffade i Kairo. Det tragiska är att många av dem helst inte vill bli citerade med namn. De känner att de kan stå näst i tur att bli gripna.

Läs här också det brev som den fängslade Ahmed Maher smugglat ut från Torafängelset.

För den intresserade vill jag  tipsa om att på onsdag kväll den 5 februari kl 18 samtalar Palmecentrets programchef Ulrika Lång, nyss hemkommen från Kairo, med Sveriges förra ambassadör i Egypten Malin Kärre, Egyptenkännaren Islam Habib och mig i ABF-huset i Stockholm. Under rubriken: Vad händer i Egypten?