Annons
X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Tyskland är annorlunda. Tysklands ovilja att stödja den militära insatsen mot överste Gaddafi visar hur stort avståndet är mellan EU: s starkaste länder i synen på en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

Tyskland håller sig utanför den Natoledda insatsen i Libyen som grundas på en FN-resolution för att skydda civila, upprätthålla en flygförbudszon och hålla ett vapenembargo. Tyskland gick också emot FN-resolution 1973 som ligger till grund för insatsen.

Tyskarnas nutida syn på pacifism kolliderar med britters och fransmäns vilja att agera i ett skarpt läge. Det måste understrykas att den libyska allmänheten efter 42 år med Gaddafis diktatur har fått mer än nog.  De tror att tyskarnas pacifism förlänger diktaturen och föredrar britternas och fransmännnens linje.  Det är mitt entydiga intryck efter en resa i Libyen från Ajdabiya till Tobruk. Om det är något libyerna beklagar, så är det att de inte får skarpare vapen för att göra slut på Gaddafis tyranni. Och de är snabba att påpeka att det för Libyeninsatsen finns en folkrättslig grund genom en FN-resolution, som dessutom förbjuder utländsk ockupationstrupp i Libyen.

Men tyskarna bär på sin egen 1900-talshistoria av nazism och kommunism, av Förintelse och av skuld. De sitter inte i FN:s säkerhetsråd och är ingen kärnvapenmakt.

En intressant analys som beskriver hur Tyskland respektive Storbritannien och Frankrike drar åt olika håll 20 år efter Europas återförening presenteras av tankesmedjan Fride, A European Think Tank for Global Action.

I analysen konstateras bland annat:

The Libya crisis has reiterated that, more than two decades after unification, Germany’s foreign policy culture is not converging with those of France and Britain. The dissent on the use of force is unlikely to disappear over time -as many observers had expected. Quite the contrary: it seems that the two tendencies are moving further apart. The Libya crisis has demonstrated that German leaders are increasingly less willing to look for compromises with their international partners. European unity on foreign policy and the EU’s role as a global actor clearly are not priorities in Berlin’s decision-making process.

När Tyskland gick med  i Isafstyrkan i Afghanistan 2002 eller beslutade att delta i Kosovo så var det under en socialdemokratisk kansler, Gerhard Schröder, och en miljöpartistisk utrikesminister Joschka Fischer. När Tyskland nu går sin egen väg, både i fråga om kärnkraft och synen på Libyenstyrkan, så sker det det under en kristdemokratisk förbundskansler, Angela Merkel, och en liberal utrikesminister, Guido Westerwelle.

Merkels förlust i delstatsvalet i Baden-Württemberg räcker inte som förklaring till varför tyskarnas går sin egen väg, skriver Fride. Läs mer i analysen Pacisism Unbound: Why Germany Limits EU:s Hard Power.


 

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren