Annons

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

ISTANBUL
I denna stund när Al Jazeera Arabic visar hur Gaddafis artilleri attackerar Benghazi får jag ett mejl från en arabisk journalistkollega som nyligen lämnade rebellkontrollerat område i Libyen.
Kollegan är på goda grunder rädd för att FN-beslutet om en flygförbudszon kommer för sent.

Några axplock ur brevet:
”Enligt min uppfattning är det en väsentlig skillnad mellan ett flygförbud nu, när Gaddafis brigader har återöerövrat flera städer som rebellerna hållit i västra och östra Libyen, och det flygförbud som libyerna hoppades på för två veckor sedan”.

Ett tidigare FN-beslut hade kunnat rädda liv, skriver min arabiska kollega. För två veckor sedan var Gaddafi svag, rebellerna beslutsamma och entusiastiska. Rebellerna var redo att marschera mot Tripoli via Sirt. De vill befria alla andra städer också. De var bara rädda för Gaddafis stridsflyg, fortsätter kollegan. Då var regimen nära att falla. Men i dag sitter Gaddafi säkrare.

Att läsa brevet samtidigt som Al Jazeera visar live-bilder av Gaddafis offensiv mot Benghazi är plågsamt.

Överste Gaddafi är en manipulatör av stora mått. Även efter FN-beslutet när han först sade att han utlyst vapenvila fortsatte han att attackera städer som rebellerna håller. Varje timme det dröjer innan flygförbudet sätts i verket ger honom chans att vinna terräng.

Min arabiska kollega är rädd för att Libyen ska bli som Elfenbenskusten, där en utröstad presidenten vägrat släppa ifrån sig makten, trots protesterna från omvärlden.

När jag frågar denna källa, som inte ska citeras med namn, varför FN-beslutet har dröjt och varför man segar med verkställandet börjar kollegan med uteslutningsmetoden.

”Har västmakterna varit rädda för Gaddafis stridsflyg? Det tror jag inte. Är de rädda för att att Gaddafi ska finansiera nya terrordåd? Om svaret är ja, varför har de då dröjt? Då vore det bättre att göra slut på denna regim fortast möjligt, hjälpa rebellerna och försäkra sig om att libyerna i framtiden kommer att hysa sympatier för väst. Har västmakterna några egenintressen i Libyen? Den frågan lämnar jag till dig att besvara.”

Kollegan vill lägga till en detalj: När Gaddafi återerövrade Ras Lanouf och Brega förklarade han att oljebolagen kunde dirigera sina tankers dit och fylla på olja, trots att eldgivningen fortsatte.
”Det var ett klart budskap från Gaddafi om att han är den enda personen i Libyen som kan garantera väst ostörda oljeleveranser, utan att någon hänsyn tas till det libyska folket.”

Kollegan frågar sig vilka arabregimer som i det tysta kan ha hjälpt Gaddafi de senaste dagarna. Kanske Syrien, Jemen, Algeriet, länder med ett starkt folkligt tryck mot regimerna? Han undrar om det finns krafter i Israel som ser arabiska demokratier som ett större hot mot dem än arabiska diktaturer? Han ställer samma fråga som många i arabvärlden gör nu, när Gaddafi avancerar mot Benghazi, utan att flygförbudet ännu har verkställts, om västvärlden heller vill ha en diktator i Tripoli, som kan förse dem med olja, än ett demokratiskt styre som i första hand tar hänsyn till det libyska folkets intressen?

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren