Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

ISTANBUL

Än gör sig minnet av det forna osmanska imperiet påmint i turkiskt vardagsliv. De senaste dagarna har tidningarna varit fyllda av nekrologer över en man som en gång lekte som barn i de sista sultanernas palats invid Bosporen, Dolmabahçepalatset ett byggnadsverk som är som en mix mellan maktdemonstration, gräddtårta och osmansk senbarock.

Den som för många år sedan var lillprins där och lekte i åtminstone några av palatsets 285 rum var Ertugrul Osman Osmanoglu. Han avled i veckan i Istanbul vid 97 års ålder och hade då länge räknats som den forna osmanska dynastins äldste familjemedlem. Hans farfar var sultanen Abdülhamit II.

Om det inte varit för att första världskriget kommit emellan och det osmanska riket fallit sönder hade Osmanoglu kanske – om man ska tro eftermälena – kunnat dö som sultan även han och regerat det en gång så vidsträckta imperiet från Dolmabahçepalatset . (Namnet är för övrigt är besläktat med svenskans kåldolme. Dolma är ett svenskt låneord från turkiskan som betyder fylld och bahçe betyder trädgård, varför palatsets namn är Fylld trädgård).

Men Ertugrul Osman Osmanoglu, som levde merparten av sin tid i New York, sade sig vara nöjd med att få avsluta sitt liv som turkisk medborgare. Han lämnade Istanbul som tioåring för att studera i Wien och fanns inte på plats när det osmanska riket föll samman. När kalifatet avskaffades 1924 fördrev den nya turkiska republiken de sista medlemmarna av den gamla osmanska dynastin.

Osmanoglu gifte sig i exil med en brorsdotter till Afghanistans förre kung Amanullah Khan.

Det tog årtionden innan han åter kunde trampa turkisk mark och besöka Dolmabahçepalatset (numera en turistattraktion och en plats för högnivåmöten). 1992 kom han till Turkiet för första gången på 53 år, berättar tidningen Today’s Zaman.

Han blev erbjuden amnesti av den turkiska republiken på 1970-talet, men avvisade förslaget.

Osmanoglu berättade varför i en intervju:

– Jag var i Venezuela när det hände. Vi ägde en gruva där. En turkisk ambassadör meddelade mig nyheten: ”Ansök hos oss om Ni vill bli medborgare. Vi kan ge Er ett pass och ett visum om Ni vill. Om Ni har ett amerikanskt pass kan Ni få ett visum och Ni kan resa till Turkiet”. Jag tackade för hans erbjudande men sade: ”Vi behöver ingen amnesti eftersom vi aldrig har gjort något ont”.

Men sedan den proislamiska AKP-regeringen kommit till makten (ett regeringsparti som har lättare för att återknyta till Turkiets osmanska förflutna än vad kemalisterna har) återfick han sitt turkiska medborgarskap.

– Jag uppskattar att jag blev accepterad som turkisk medborgare. Det känns. Det spelar ingen roll om jag har ett turkiskt pass, bara så länge det är offentliggjort att jag är turkisk medborgare, sade sultanens barnbarn 2004.

Han ligger nu begravd nära Topkapi i Istanbul. Premiärminister Erdogan framförde sina kondoleanser till den kejserliga höghetens efterlevande, sedan AKP-ledaren återvänt till Turkiet från FN:s generalförsamling i New York.

Osmanoglu fick en hedersbegravning i lördags i den mäktiga Sultanahmetmoskén (Blå moskén) i närvaro av flera ministrar. Han ligger nu begravd intill sin farfar sultanen Abdülhamit II.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Fler bloggar