Cordelia Edvardson: Djupt saknad och oersättlig

Cordelia Edvardsons bortgång känns på djupet. Det märker vi här på SvD, när läsare eller människor ur hennes rika bekantskapskrets hör av sig till oss på olika sätt.

Många kan bidra med personliga minnesbilder av svensk Mellanösternbevaknings Grand Old Lady. Det märks på telefonsamtalen och mejlen.

Cordelia Edvardson och hennes journalistisk berörde oss alla. Hon stod i en klass för sig med sin unika erfarenhet, sitt enorma livsmod trots allt och sin detaljskärpa i allt hon skrev.

Hon är sannolikt den enda svenska journalist vars bortgång hade ett sådant internationellt nyhetsvärde att det föranledde ett nyhetstelegram på AP (på engelska).

Hon skrev inte i sand, till skillnad från oss andra. Hennes texter kommer att leva vidare. Som det brända barn och den överlevare från Auschwitz hon var tog hon med sig ett existentiellt djup, ett moraliskt ställningstagande i allt hon skrev. Hon hade ju upplevt ondskan och människoföraktet i dess grymmaste form.

In i journalistiken tog hon med sig en unik blick för hur förödmjukelser kan drabba människor i djupet av deras själ.

Hon var aldrig likgiltig. Aldrig den där journalisten som ser nästa jobb som ett knäck bara. Hon brann för det hon skrev. Jag tror att hennes böcker och bästa artiklar kommer att leva vidare länge, länge, inte minst för unga människor som gör sina yrkesval för att de brinner för något. (Men en annan fråga är hur deras arbetsmarknad kommer att se ut).

Vi som jobbade på SvD vet hur angelägen, ja nervig, hon kunde vara i förhållande till hanteringen av hennes texter. En före detta kollega minns hur hon ringde upp honom, sedan han varit tvungen att stryka något i en av hennes artiklar . ”I telefon från Jerusalem meddelade hon iskallt att hon omedelbart ämnade resa till Stockholm och egenhändigt ta itu med den skyldige”.

Men jag anar att Cordelia nästa dag kunde kalla samma person för sin skatt eller sin älskling. Temperament och humor var en del av hennes färgsprakande personlighet.

Cordelia Edvardson är djupt saknad. Och oersättlig.