Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Vem som har kidnappat journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström vet vi inte idag. Men källor i Libanon, som jag har talat med, tror att det kan vara en rent kriminell grupp. Området kring staden Ma’aloula där de uppges ha varit är känt som gammal smugglarterräng sedan årtionden. 

Aftonbladet har lagt upp en sajt för alla som vill visa stöd för de bortförda journalisterna, båda med tidigare erfarenhet av konfliktområden. Båda har också gått säkerhetskurser för journalister. Kidnappningen sänder kalla kårar långt utanför Sverige, inte minst bland dem som arbetar med att dokumentera brotten mot krigets lagar och det ohyggliga mänskliga lidandet i Syrien.

En av dem är Amnesty Internationals experthandläggare för riskområden, den synnerligen erfarna Donatella Rovera.Skärmavbild 2013-11-26 kl. 15.57.49

Få icke-syrier har så gedigen erfarenhet av att röra sig i Syriens konfliktområden som den arabisktalande Donatella Rovera. Under flera resor in på rebellkontrollerat område har hon rört sig mellan byar och städer i norra Syrien, där flera journalister mördats eller kidnappats. Hon har rapporterat om regimens krigsförbrytelser, men också om krigsbrott på rebellsidan. Hennes riskfyllda fältarbete ligger bakom flera tunga Amnestyrapport om blodbadet i Syrien under de senaste åren.

Donatella Rovera konstaterar efter Magnus Falkeheds och Niclas Hammarströms försvinnande att kidnappningar i Syren har blivit ett enormt problem.

–Dålig riskbedömning före en resa kan innebära att tillstånd ges (av redaktörer) för resor som inte borde ha ägt rum. När kidnappningar sker hanteras de inte alltid på bästa sätt. Att gå in för total mörkläggning är INTE alltid det bästa sättet. Och en del så kallade ”säkerhetsexperter” är INTE alltid kompetenta, säger Donatella Rovera till mig.

I det här fallet hade så vitt känt ingen tidning gett de båda journalisterna ett uppdrag på förhand. Så cynisk ser ofta frilansmarknaden ut i konfliktområden. Vissa medier köper material i efterhand när journalisterna som tar risker på egen hand har kommit välbehållna över gränsen igen. Andra medier, som Sveriges radio, säger nej till att köpa in frilansmaterial från konfliktområden som de inte själva skickar sina egna medarbetare till, vilket Ekots utrikeschef Per Eurenius just förklarat i P1:s Studio Ett.

–Det är en ansvarsfull hållning, kommenterar Donatella Rovera.

Själv har jag varit på två korta resor inne i rebellkontrollerat område i  norra Syrien, den ena gången tillsammans med SvD:s fotograf Yvonne Åsell, den andra gången med frilansfotografen Stefan Bladh. Båda gångerna jobbade vi på uppdrag från SvD, med instruktioner och tydliga begränsningar från hemmaredaktionen. Men säkerhetsbedömningarna på marken kunde endast pålitliga syriska kontakter hjälpa oss med. Då gick det bra att resa. Men syrier som jag litar på har avrått mig från att göra nya resor in på rebellområde denna höst på grund av den ökade risken för kidnappningar. Det är naturligtvis tragiskt eftersom denna ofantliga mänskliga katastrof måste bevakas.

Donatella Rovera är modigare än de flesta och vet vad hon talar om när hon resonerar kring säkerhet. Det är inte bara Syrien hon har erfarenhet av. I april 2011 var Rovera en av de första utlänningar som tog sig in i den belägrade staden Misrata i Libyen, som då befann sig under Gaddafiregimens bombardemang. Hon reste en månad senare till Nubabergen i södra Kordofan i Sudan, där regeringstrupper bombarderade civila områden och hindrade hjälpen från att komma fram. Hon har också rapporterat från Gaza efter kriget Gjutet bly 2008-2009, samt från Elfenbenskusten och Algeriet.

Rovera understryker att det oftast har motsatt verkan när locket läggs på om kidnappningar, även om varje fall måste bedömas för sig. Här talar hon främst utifrån sin erfarenhet från norra Syrien, dit hon gjort flera resor också i år, och där många hålls kidnappade.

–Man kan göra de kidnappade en björntjänst om man lägger locket på. Radiotystnad kring dem kan stärka ideologiskt betingade kidnappares misstänksamhet om att deras fångar är utländska spioner och inte journalister.

Men någon radiotystnad råder dessbättre inte kring Falkehed och Hammarström. Nu måste allt fokus läggas på att få dem fria, välbehållna. Sveriges Syrienambassadör Niklas Kebbon, som är baserad i Beirut och som jag har varit i kontakt med, avböjer alla kommentarer.

P1:s Studio Ett har just haft en diskussion på temat öppenhet eller mörkläggning.Efter en kidnappning måste alla inblandade väga sina ord extremt noga, och det svåra avgörandet om medieblackout eller öppenhet hamnar ofta hos anhöriga.

Denna fråga finns det anledning att resonera vidare kring. 2008 kidnappades den amerikanske journalisten David Rohde tillsammans med två afghanska kolleger av talibaner. De hölls fängslade i sju månader i Afghanistan och Pakistan innan de lyckades fly. Under tiden i fångenskap beslöt Rohdes arbetsgivare, The New York Times, och hans anhöriga att lägga locket på utåt.

Men Committe to Protect Journalists (CPJ) informerade i höstas att 30 journalister hölls kidnappade i Syrien. I drygt tio av dessa fall ansåg de anhöriga att medieblackout var det säkraste i ett extremt osäkert läge. Men Committe to Protect Journalists beslutade trots det att gå ut med information om hur många som satt kidnappade  i syfte att varna andra journalister för det farliga läget.

Mörkläggning kan oavsiktligt leda till att allvaret i situationen kamoufleras, sade Rob Mahoney, biträdande chef för CPJ, till David Rohde i The Atlantic.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Fler bloggar