Annons

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

ANKARA

Turkiet har många grannländer. Dessa grannar vill landets nye utrikesminister Ahmet Davutoglu, som jag träffade på Europadagen den 9 maj här i Ankara, ha ”noll problem med”.

Denne professor i statskunskap blev utrikesminister i veckan. När han, inför SvD och ett tiotal andra medier från olika EU-länder, lägger ut texten om sin nollvision kan den tolkas på två sätt. Den som vill tolka den snävt ser en turkisk utrikespolitik som är kameleontartad och ofokuserad och som inte har lika hög växel i Europasamarbetet och reformpolitiken som för ett par år sedan. De ser också ett Turkiet som tappade en del av sitt aktiekapital inom Nato, och bland en del EU-länder, genom att försöka gå emot Anders Fogh Rasmusssen som ny Natochef.

Den som vill tolka utrikesministerns nollvision på ett bredare sett ser ett Turkiet som är djupt engagerat i Kaukasus, på Balkan, i Mellanöstern och inom alla de stora europeiska institutioner som Turkiet är medlem av (med undantag för EU, där Turkiet befinner sig i en haltande förhandlingsprocess).

Den som tittar brett ser ett huvudsakligen muslimskt men ändå sekulärt land med ett stormaktsförflutet som bedriver en utrikespolitik i närområdet på ett sätt som kan kallas för neo-osmanskt . Det går många trådar tillbaka till det gamla osmanska väldets intresseområden.

Som en del av denna nollvision kan man också se öppningen mot Armenien, vilket i bästa fall kan leda till en normalisering när nu USA är i färd med diplomatisk massage av Azerbajdzjan (det sistnämnda landet hotar med att länka sina gasledningar till det ryska nätet ifall Turkiet skulle ”svika” dem i konflikten kring Nagorno-Karabach).

Ahmet Davutoglu beskriver sitt Turkiet som ett land med många ansikten. Mångfalden är en tillgång, inget minus, hävdar han när han som pinfärsk utrikesminister möter oss journalister från olika EU-länder.

– I Mellanöstern beundrar man vårt inflytande i exempelvis Irak, där vi arbetar på att få med sunnipolitikerna i politiken. När vi talar med dem gör vi det på irakiers vis, säger Davutoglu.

Det borde gälla i åtminstone bokstavlig mening. Utrikesministern talar flytande arabiska.

– När vi talar med syrierna gör vi det på syriernas vis. Med israelerna talar vi som någon som tillhör denna region. Om man talar med irakierna på ett europeiskt vis får man inget inflytande. Men i vår traditionella utrikespolitik fortsätter naturligtvis våra relationer med Nato och EU, tillägger han.

Ahmet Davutoglu är som tidigare rådgivare till premiärminister Tayyip Erdogan en av arkitekterna till Turkiets utrikespolitik sedan AKP kom till makten 2002. Han har varit en spindel i nätet i medlingen mellan Syrien och Israel och försöken att spela en medlarroll mellan Hamas och Israel (där släpper dock inte gärna Egypten någon annan över bron). Men också fotbollsdiplomatin” gentemot Armenien har han varit delaktig i.

– Turkiet är geografiskt, politiskt och historiskt inte något endimensionellt land. Vi tillhör Europa, Asien, Balkan, Mellanöstern, Kaukasus, Medelhavet och till och med Kaspiska havet. Hur kan en turkisk utrikesminister eller ens en beslutsfattare glömma bort någon sida av denna sak?

– Om det blir en kris i Bosnien, tänk då på att det finns fler bosnier i Turkiet än i Bosnien. Det finns fler albaner här än i Albanien. Fler tjetjener här än i Tjetjenien. Fler kurder här än i Irak. Och vi har araber och andra folkslag. Vi kan inte ignorera detta. Dessa politikområden är förenliga, inte separerade från varandra.

– Om vi säger att vi ska ha noll problem med våra grannländer, är det då en europeisk värdering? Ja! I Bagdad är jag som en Bagdadbo, i Bryssel är jag som en europé. Det är ingen skillnad.

Vad gäller konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan fortsätter Ahmet Davutoglu:

– Vår utrikespolitik ska inte var krisorienterad. Det är inte på grund av konflikten mellan dessa länder som vi närmar oss Kaukasus. Vi har en vision av noll problem med våra grannar. Det är därför vi har öppnat en dialog med Armenien. Det är därför vår president har träffat Armeniens och rest till Jerevan innan det ens var tänkbart.

Nu kan man dock ställa sig frågan ifall ett ”neo-osmanskt” Turkiet satsar på sitt närområde som ett alternativ till det EU-medlemskap som har hägrat i årtionden, men som många européer – likt Frankrikes Nicolas Sarkozy – inte vill ge dem.

Ledaren för tankesmedjan Tesev, Can Paker, en liberal och affärsman säger:

– Regeringspartiet AKP låter en del av sin utrikespolitik vila på ett engagemang i Mellanöstern och Kaukasus. Men de formar sin utrikespolitik även i relation till USA och EU. Turkiet vill spela en ledarroll i denna region, men tänker inte avvika från sitt europeiska spår på grund av detta.

Men för andra turkar kan utrikespolitiken i närområdet se ut som ett alternativspår till EU. Så här säger en bedömare:

– Folk har en känsla av att vad Turkiet än gör så blir vi aldrig accepterade av EU. Den känslan måste brytas. Och det kan göras med hjälp av Cypernfrågan.

I söndagens SvD (papperstidningen) berättar jag mer om hur Turkiets nye utrikesminister ser på Cypernfrågan, EU och det kommande svenska ordförandeskapet.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren