Annons

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

För 20 år sedan mördades en känd och respekterad journalist i Turkiet, Uğur Mumcu. Hans död ledde till massdemonstrationer, men mordet blev aldrig uppklarat. På många sätt liknar det mordet på den armenisk-turkiske kolumnisten Hrant Dink 2007. Och trådar kanske kan dras in i nutiden.

Två årtionden efter mordet på Uğur Mumcu är frågetecknen och konspirationsteorierna kring hans död minst lika stora som kring Palmemordet.

Mumcu skrev om frågor som är farliga att gräva i var helst de förekommer: terrorism, knark och maffians dolda kontakter med politiska makthavare. När han mördades, 51 år gammal, ägnade han sin grävjournalistik åt frågan om det kunde finnas hemliga kopplingar mellan grenar av den förbjudna PKK-gerillan och den turkiska statens säkerhetstjänst, och/eller kanske andra staters underrättelsetjänster.

Det är en diskussion som fortfarande förs över koppar med te eller raki runt om i Turkiet. Argumentationslinjen går ut på att generaler och höga officerare i den djupa staten behöver visa fram en intern hotbild för att behålla sina maktpositioner.

Kolumnisten Murat Yetkin skriver i Turkish Daily News/Hürriyet om änkan Güldal Mumcu,  parlamentsledamot för i det gamla kemalistiska maktpartiet CHP, samt tillika vice talman. I en bok anklagar hon den turkiska säkerhetstjänsten och rättsväsendet för att försöka mörklägga uppsåtet till mordet på hennes man.

En ihärdig konspirationsteori gör gällande att Iran kan ha legat bakom mordet på Cumhuriyet-journalisten Uğur Mumcu. En högre tjänsteman i säkerhetsapparaten antydde för Murat Yetkin att spåren skulle leda till Iran och att fallet betraktades som avslutat. Men det håller varken Güldal Mumcu eller Murat Yetkin med om.

Här förklarar Murat Yetkin varför:

”Cirka tre veckor efter mordet på Mumcu, den 17 februari, dödades general Eşref Bitlis, befälhavare för gendarmeriet, i en flygolycka i Ankara. Händelsen är fortfarande omdiskuterad och många misstänker att det var ett sabotage. Generalen arbetade vid den tiden på en alternativ plan (för att lösa den kurdisk frågan) tillsammans med dåvarande president Turgut Özal. Två månader senare, den 17 april, omkom Özal i en hjärtattack. Men hans anhöriga hävdar fortfarande att Özal kan ha blivit förgiftad, trots att det inte finns något som styrker dessa misstankar i den obduktion som genomfördes förra året.  Nästan en månad senare, den 24 maj 1993, när  Süleyman Demirel valdes till president, tog beväpnade män från PKK livet av 33 obeväpnade soldater i Bingöl i östra Turkiet. Det blev slutet på den turkiska regeringens första försök att få till stånd en dialog och något som hade kunnat leda till en politisk lösning av den kurdiska frågan.”

Murat Yetkin fortsätter:

”Den 2 juli samma år dödades 35 personer på en alevitisk festival i samband med en mordbrand på ett hotell i Sivas i östra Turkiet. Tre dagar senare gjorde beväpande män från PKK tillsammans med medlemmar från TIKKO, en vänsterextermistisk organisation i Turkiet (som framför allt var aktiv bland aleviter), en räd i den sunnitiska byn Başbağlar nära staden Erzincan och dödade 33 bybor där, inklusive barn. Det var ett förfärligt år för Turkiet.  På något sätt började allt med mordet på Mumcu. Om det gick att spåra mördarna och anstiftarna till mordet på honom så hade många andra politiska mord kunnat förhindras. Somliga ser mordet på den armeniske-turkiske journalisten Hrant Dink 2007 som ett led i samma kedja.”

Det borde tilläggas att den turkiska statens hemliga mordpatruller, Jitem, låg bakom otaliga brutala mord på kurdiska aktivister under det mörka 1990-talet. Om detta och om människors längtan efter fred i det kurdisk-alevitiska Dersim-området berättade fotografen Stefan Bladh och jag om i lördagens SvD.

Kring nyåret 2013 inleddes en ny bräcklig dialog mellan staten och PKK i syfte att finna en politisk lösning på kurdfrågan och ett slut på den konflikt som kostat 40 000 människor livet under årens lopp. Återigen växer oron för att skumma krafter försöker stoppa dialogen genom att anstifta politiska mord.

Murat Yetkin nämner inte morden i Paris den 9 januari i år på en av PKK:s grundare, Sakine Cansiz, och två andra kvinnor inom den förbjudna kurdiska organisationen. Cansiz uppges ha varit PKK:s förhandlare med den turkiska säkerhetstjänsten i Oslo för en tid sedan och hon sägs ha varit organisationens Europachef. En annan av de tre som mördade i Paris har träffat president Hollande.

I Sakine Cansiz gamla hemstad Dersim/Tunceli, där jag befann mig vid tiden för mordet, hördes många spekulationer om vilka krafter – inom och utom landet – som kan tänkas ha intresse av att det snart 30-åriga kriget mellan PKK och den turkiska staten fortsätter.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren