Annons

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Det finns många oheliga allianser i Mellanöstern. En av dessa utgörs av motståndarna till ett erkännande av Palestina som en självständig stat vid sidan av Israel.

Bland dem som är emot ett erkännande av Palestina som FN:s 195:e medlemsstat finns så olika aktörer som Iran, Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, Hamas och FP-ledaren Jan Björklund. Dessa har naturligtvis olika bevekelsegrunder. Jan Björklund vill att ett erkännande ska ske som ett resultat av ett fredsavtal.

Man kan också invända att ett erkännande av Palestina i nuläget inte förändrar läget på marken. Men det skulle sannolikt stärka Mahmoud Abbas förhandlingsposition gentemot Israel å enda sidan och gentemot Hamas å den andra. Abbas linje är ickevåld.

Hamasledaren Khaled Mashaal använder sig av raketer mot Israel ibland och vapenvila i andra lägen, alltefter politisk konjunktur. Han har sagt att har är villig att stödja upprättandet av en palestinsk stat inom 1967 års gränser, men hävdar att det är Israel som inte kommer att tillåta det. Hamas räknar kallt med att den arabiska befolkningen mellan Medelhavet och Jordandalen kommer att vara i majoritet, alltså fler än Israels judar, inom överskådlig tid. Det kommer att stärka palestiniernas position, i synnerhet som regimer i grannländerna faller och nya islamistiska regeringar tillsätts i ett Mellanöstern i omstöpning.

Med det sagt kan konstateras att Israel har det främsta intresset av att en tvåstatslösning förverkligas snabbt och att Israel behöver en palestinsk stat vid sidan av sig för sin egen överlevnad. Om detta talade både jag och Göran Rosenberg vid Folk och försvars rikskonferens i Sälen i veckan.

Så tänker också många pragmatiker i Mellanöstern. Den katolske biskop emeritus Michel Sabbah i Jerusalem förklarade nyligen i ett möte med svenska riksdagsledamöter att Sveriges nej till palestinskt medlemskap i FN-organet Unesco ”var en present till Hamas”.

Biståndsminister Gunilla Carlsson sade i Sälen att det är bättre att satsa på fredsförhandlingar mellan Israel och den palestinska myndigheten än på erkännande-spåret. Men det är inte många som tror att dagens förhandlingstrevare blir långlivade – vilket är en annan historia som det inte finns plats att beröra här.

Ett av tre kriterier som Sverige brukar hålla hårt på när det gäller erkännanden av stater är territoriell kontroll. Den kan man inte med bästa vilja i världen säga att palestinierna har inom 1967 års gränser, varken på Västbanken i stort eller i östra Jerusalem som Israel har annekterat. Och i Gaza må Hamas ha kontroll över marken, men i luftrummet och havet utanför regerar Israels flygvapen och flotta.

Men en folkrättsjurist påminde mig att det går att se genom fingrarna med kravet på territoriell kontroll ifall den politisk viljan till erkännande finns. 1991, när Sverige erkände de tre baltiska staterna efter lång sovjetisk ockupation, hade Lettland inte full kontroll över hela territoriet, påminde juristen.

– Det var en socialdemokratisk regering som tog beslutet om erkännande i augusti 1991, men med starkt stöd av Carl Bildt som snart vann valet därefter, sade källan.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren