Annons

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

När satallietkanaler fylldes av blodiga bilder från Gaza blev det palestinska samhället i Libanons flyktingläger som paralyserat. Barn och föräldrar satt gastkramade framför tv:n. Skolbarn hade svårt att koncentrera sig. FN-skolor i Libanons flyktingläger stängdes till och med när den israeliska attacken mot Gaza pågick som värst. Sängvätarna bland barnen blev fler.

– Händelserna i Gaza blev en påminnelse av vad vi har gått igenom. Vi
känner starka band med andra palestinier i Gaza, på Västbanken och i Israel, säger Sverigeaktuella Olfat Mamhoud, statslös palestinska från det stora lägret Bourj al-Barajeneh som ligger strax intill Beiruts internationella flygplats.

Olfat Mahmoud leder en
frivilligorganisation som arbetar med att stärka kvinnors ställning och
rättigheter utifrån ett individperspektiv: Kvinnors humanitära Organisation i Libanon.

Vi träffas dagen innan hon ska delta i ett seminarium anordnat av Kvinna till kvinna med deltagande av bland andra Hans Blix. Temat för onsdagens seminarium är Mänsklig säkerhet och globala säkerhetstrender. Olfat Mahmoud spinner vidare på det temat utifrån sina egna erfarenheter.

– Innan man talar om staters rätt till säkerhet måste vi tala om
individers rätt till säkerhet. Sätt individens rättigheter i första rummet, sedan den nära gemenskapens och därefter staters rätt till säkerhet. Vi statslösa flyktingar har ju inga medborgerliga rättigheter. Vi har inte någon egen stat.

Det är frustrerande för palestinska flyktingar att höra talas om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, påpekar hon.
– Vilka rättigheter omfattas vi av? frågar sig människor. Så vi
måste utveckla andra verktyg.

– Vi försöker hitta ett sätt att tala med barnen om deras rättigheter utan att de blir besvikna. Palestinier har levt i 60 år med ett hopp om en bättre framtid, men nu håller det hoppet på att tyna bort. Det är den verkliga katastrofen. Så länge man har hopp kan man övervinna det mesta.

Hennes organisation lät barn själva definiera vilka rättigheter de borde ha, ”och de kom fram med underbara förslag”, säger Olfat Mahmoud.
– Som rätten att leka. Men våra barn får inte vara barn länge nog. De behandlas som vuxna när de blir för stora att sitta i knä. Och det saknas utrymme för barnen att leka fritt på. Familjerna har inte pengar till leksaker.

Här har skett ett socialt förfall. På 1960-talet var palestinierna arabvärldens mest välutbildade folk. Långt in på 1970-talet kunde begåvade flyktingbarn i Libanon få stipendier för att gå på de finaste universiteten, som AUB, American University of Beirut. Men den tiden är länge sedan förbi. De statslösa palestinierna i Libanon är diskriminerade i arbetslivet, har svårare att få högre utbildning. Färre ser att det lönar sig att satsa på studier.

– En gång i tiden var FN-skolorna för flyktingbarn i Libanon lika bra som de statliga skolorna. Men numera går flyktingbarnen i dubbla skift i FN-skolorna. I klasser finns upp till 50 barn. Men nu vill barnen själva att vi sätter press på FN för att höja standarden på skolorna. Barnen anmärker på att lärare agar dem, på att deprimerade föräldrar saknar ork att stödja dem i skolarbetet.

– Barnen har också börjat ställa krav på att vi måste inrätta nya stipendieprogram för studier utomlands – som det var en gång i tiden!

Olfat Mahmouds arbete med att fokusera på individens rättigheter –
snarare än olika grupprättigheter – är inte självklart i Mellanöstern.
Där utspelas de flesta konflikter i något kollektivs namn. Av
tradition brukar individer underordna sig kollektivets intressen, det må
vara familjens, släktens, partiets eller de religiösa gemenskapens
intressen. Kampen för individens rättigheter uppfattas som utmanande av
såväl religiösa som politiska maktcentrum.

Olfat Mahmoud har
själv blivit utsatt för anonyma mordhot. Men hon tog tjuren vid hornen
och gick så högt upp som det bara är möjligt inom den sunnireligiösa
sfären i Libanon, till Dar al-Fatwa, en instans som leds av Libanons sunnitiske
stormufti Mohammed Rashid Qabbani. När hon krävde att det
skulle läggas fram bevis på att den smutskastningskampanj hon blev
utsatt för blev hon till sist rentvådd.

Hon har själv minnen av trauma. Olfat Mahmoud är en överlevare från massakern i Sabra och Shatila i september 1982.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren