Annons

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Detta är inte en bild från den grekiska övärlden. Den slakande flaggan på fiskebåten är röd. Röd som Turkiets nationsflagga.

Bilden är från Edremitviken på den turkiska sidan av Egeiska havet. Där märks spåren av en mångtusenårig grekisk kulturöver allt i landskapet. I Assos, där bilden är tagen, finns ett litet fiskesamhälle och på berget ovanför ligger ett tempel ägnat åt den grekiska gudinnan Athena. Det är turkar som visat mig till platsen, och de är stolta över detta grekiska kulturarv.

Foto: Bitte Hammargren

Vid Egeiska havet, där den grekiska övärlden ligger nära, ser jag vid mer än ett hotell den grekiska flaggan vaja vid sidan av den turkiska och EU-flaggan.

 

 

Men grekerna kommer numera i bästa fall till Assos vid Edremitviken, till Izmir (Smyrna) och till Berget Ida enbart som turister. Vid denna kust finns inte längre någon grekisktalande befolkning. I Istanbul finns en liten grekisktalande folkspillra kvar och tillväxtens Turkiet drar till sig unga greker som söker jobb i storstädernas kosmopolitiska miljö.

Men just i dag den 1 maj finns det skäl att erinra sig den gigantiska folkomflyttning som startade denna dag för 90 år sedan. Den pågick 1923-1924 och ledde till att 1,25 miljoner grekisktalande kristna flyttades från Mindre Asien till Grekland under en påtvingad folkomflyttning, medan 500 000 muslimer tvingades lämna Grekland för gott.

Denna folkomflyttning var sanktionerad av Nationernas förbund och undertecknad av regeringarna i Ankara och Aten. Projektet bar den norske forskningsresanden Fridtjof Nansens signum. Det omfattade hela 10 procent av Turkiets respektive Greklands befolkningar vid den tiden.

Sedan dess har det aldrig mer varit möjligt att se muslimer i Greklands parlament eller höra böneutropare från minareterna på Kreta eller  i Thessaloniki, skriver den turkiske forskaren Şener Aktürk i en mycket läsvärd artikel i Today’s Zaman, Nansen’s solution: Revisiting the Turkish-Greek Population Exchange. Aldrig mer har man efter denna folkomflyttning kunnat höra kyrkklockor ringa i fordom kristna byar i Kappadokien eller träffa på kristna borgmästare i städer runt om i Anatolien. Greklands och Turkiets sociala, ekonomiska, kulturella och religiösa landskap förändrades för alltid.

Det är inte rättvist att döma historiska händelser med nutidens mått. Folkomflyttningen skedde i spåren av det blodiga första världskriget och det som därpå blev Turkiets självständighetskrig. För denna gigantiska folkomflyttning, som så drastiskt förändrade hela befolkningsstrukturen och lämnade djupa sår efter sig, fick Fridtjof Nansen Nobels fredspris 1922. Sett med dagens ögon ter sig dock hans syn på folk och nation mer lik ultranationalisternas.

Något föredöme för konfiktlösning är denna stora folkomflyttning inte, konstaterar Şener Aktürk. Premiärminister Venizelos regering i Grekland, som kallade på den berömde norrmannens hjälp, och regeringen i Ankara, som gick med på folkomflyttningen, skrev under ett dokument som ”berövade en tiondel av Turkiets och Greklands befolkningar deras mest grundläggande medborgerliga rättigheter, liksom deras rätt till boende och ägande av deras förfäders marker”.

Samtidigt blev regeringarna i både Ankara och Aten av med den tidens starkaste oppositionsrörelser, skriver Şener Aktürk, ”trots att varken medierna eller  den akademiska världen erkänner dessa uppenbara fakta”.

Grekiska muslimer stödde vid denna tid de konservativa, rojalistiska regeringarna i Grekland, inte premiärminister Venizelos, som lett upproret mot turkarna på Kreta i slutet av 1800-talet. Turkiets kristna hade för sin del gått emot den nationalism som härskade i Ankara för att i stället sympatisera med de konservativa, anti-nationalistiska partierna, skriver Aktürk. ”Med denna folkomflyttning blev både Ankara och Aten av med sina största politiska motståndare, vilka råkade vara deras största religiösa minoriteter”.

Den grekiska amfiteatern vid templet i Assos.

Historieskrivningen är naturligtvis aldrig fix och färdig. Den måste ständigt skrivas om när nya fakta tillkommer. Tvångsomflyttningarna mellan Grekland och Turkiet innehåller också många dimensioner, som inte jag har möjlighet att gå in på i ett snabbskrivet blogginlägg.

Men Şener Aktürk, som är biträdande professor i internationella relationer vid det privata Koç-universitetet i Istanbul, skriver i en kommentar till mig att den av Nansen framtvingade folkomflyttningen ”oavsiktligt ledde till att stärka den auktoritära intoleransen och nationalismen i Grekland och Turkiet”.

 

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren