Annons

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Väggbonader på en marknad i Turkiets Hatayprovins: fr v Turkiets grundare Mustafa Kemal Atatürk, CHP-ledaren Kemal Kiliçdaroglu, Syriens president Bashar al-Assad, Jungfru Maria samt Imam Ali. Dessa ikonliknande bilder har en gemensam nämnare: salafister (sunniextrema) avskyr dem.

Foto: Bitte Hammargren

Desperata syriska flyktingar som flyr in över gränsen till Turkiets Hatayprovins ökar de etniska spänningarna i denna provins där det finns en blandad befolkning.

En majoritet av Hatays invånare är arabisktalande. Många är liksom presidentfamiljen i Damaskus alawiter, de tillhör en muslimsk minoritetstro som sunniextremister (salafister) uppfattar som kättersk.

De etniska spänningar som finns under ytan i Hatay är en av anledningarna till att varken medier, lokalinvånare eller människorättsorganisationer som Amnesty Interational fått tillträde till flyktingarna i tältlägren i Hatay (men däremot skådespelerskan Angelina Jolie som är goodwill-ambassadör för FN:s flyktingkommissariat UNHCR).

Det går i vissa lägen att slinka förbi poliskontrollerna, som SvD gjorde på ett sjukhus i Hatayprovonisen (se tidigare blogginlägg samt artikeln här). Men annars är det locket på. Det har turkiska myndigheter bestämt. Det är inte bara av hänsyn till regimen i Damaskus. Det beror också på befolkningsmixen i Hatay.

För hundra år sedan fanns här inga gränser alls, allt var en del av osmanska imperiet fram till första världskriget. Men på 1930-talet karvade den dåvarande franska kolonialmakten i Damaskus ut Hatayprovinsen och gav till Turkiet.

På syriska skolkartor visas  ännu Hatay som en del av Syrien, säger mina sagespersoner, trots att Damaskus och Ankara normaliserat sina relationer efter det att Syrien sparkade ut PKK-ledaren Öcalan 1999.

Av Hatays 1,5 miljoner invånare tros ungefär hälften vara alawiter och hälften sunnimuslimer (varav en del är inflyttade och endast talar turkiska). Där finns även ett mindre antal grekisk-ortodoxa, enstaka judar och armenier samt en och annan protestant och katolik. I Hatay ligger den grottkyrka där troende kallade sig kristna för första gången i världshistorien.


Restauranger vid vattenfallen i Harbiye i Hatay. Foto: Bitte Hammargren

Politiskt finns en uppdelning mellan alawiter respektive sunniter i denna sydliga och bördiga provins, där det verkligen flödar av mjölk och honung. Alawiterna röstar huvudsakligen på CHP i Hatay, eftersom det partiet är uttalat sekulärt. Hatays sunnimuslimer däremot stöder mest det värdekonservativa och sunnidominerade regeringspartiet AKP eller turknationalistiska MHP.

Alawiterna i Hatay har i många fall släktingar i närliggande syriska städer som Latakia, och det slopade visumtvånget gör att kontakterna över gränserna varit täta.

Trycksaker på turkiska och arabiska om varandra på en bokhandel i Antakya i Hatay. Foto: Bitte Hammargren

En arabisktalande sunnit i Hatay inpräntade i mig att hans förfäder var osmanska sunniter. De levde i ett imperium som inte kände nutidens gränser och som i århundraden härskade över större delen av arabvärlden – med Istanbul som imperiets huvudstad. Själv var denne man gift med en alawit. Det var inget konstigt med det, betonade han.

Olika sagesmän i Hatay intygar dock att det finns sekteristiska spänningar under ytan, men det är något man talar tyst om. Men en sunnitisk man berättade hur han såg en alawitisk familj köra förbi ett av flyktinglägren med syrier (oftast sunni) i Hatay och ropa genom vindrutan. ”Det är människor utan heder i kroppen”.

Och när jag i slutet av 2010 besökte Hatay och träffade turkiska alawiter, som har släktingar i Syrien, berättade flera att de ÄLSKAR Syriens president Bashar al-Assad. Samtidigt är många alawiter i Syrien rädda för att sunniextremister i Syrien ska utsätta alawiter för en gruvlig hämnd om regimen faller i Damaskus.

Från syriska flyktingar i Hatay berättas nu om hur regimens specialstyrkor, ledda av presidentbrodern Maher al-Assad, utfört fasansfulla aktioner mot civila, inklusive tortyr av barn.

Det är tragiskt och farligt med sekterism, och man ska aldrig, aldrig dra alla över en kam. Alla Syriens alawiter gillar inte Bashar al-Assad. Alla sunnimuslimer är sannerligen inte salafister. Men alawiterna vill ha säkerhetsgarantier från den sunnitiska majoritetsbefolkningen i Syrien. Det finns också syriska alawiter som säger att presidenten i Damaskus har förlorat all legitimitet efter det grova våld som regimens trupper utövat mot sina egna medborgare.

Men många alawiter, druser och kristna i Syrien har tidigare sett regimen i Damaskus som en garant för sekularismen i Syrien. Det är deras oro för sunnitisk fundamentalism som de syriska statsmedierna spelar på nu. Och i Hatay har jag träffat kristna som sagt att de aldrig haft något problem med alawiterna.

I Hatayprovinsen har nyligen turkiska alawiter demonstrerat FÖR Bashar al-Assad. Brittiska The Independent berättar om en sådan demonstration i kuststaden Samandag, där många alawiter lever och där det också finns en alawitisk helgedom.

Härmed tar Mellanösternbloggen semester för en tid.

Under tiden kan den som vill följa mig på twitter på: @bitteham

 

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren