Annons

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Två iranier hängdes i gryningen på torsdagen, rapporterar nyhetsbyrån Irna från Teheran. De båda var bland annat anklagade för att har varit ”fiender till Gud” – ett epitet som kan låta helt harmlöst i en sekulär svensk miljö, men som är allt annat än ofarligt i en teokrati som Iran.

Enligt nyhetsbyrån AP finns det inte en säker koppling mellan avrättningarna och sommarens proteströrelse mot det omstridda presidentvalet. Åtminstone en av de avrättade greps före valet, uppger hans advokat, Nasrin Sotoudeh.

Hon säger att hennes klient greps i mars-april, anklagad för att vara monarkist. Advokaten uppger vidare att hon inte tilläts närvara vid den ”skådeprocess” där hennes klient ställdes inför rätta tillsammans med otaliga andra, samt att många av anklagelserna mot honom gällde sådant som han sades ha gjort som minderårig.

– Han bekände på grund av hoten mot hans familj, sade Nasrin Sotoudeh, enligt Al Jazeera.

Iranska statsmedier beskrev de båda avrättade som medlemmar i proteströrelsen.

”Mediernas beskrivning av avrättningarna kan vara avsedda att skrämma oppositionen inför de nya gatudemonstrationer som väntas i februari”, skriver AP.

Myndigheterna i Iran har enligt Al Jazeera gripit 4 000 demonstranter och oppositionella, däribland journalister och reformpolitiker, i de massarresteringar som skedde veckorna efter det omtvistade presidentvalet.

Den mångfasetterade Gröna rörelsen fortsätter att bestrida presidentvalet i somras – där Ahmadinejad blev återvald – som legitimt, men denna rörelse har blivit vingklippt under vintern. Någon tydlig ledning finns inte.

Och även om den besegrade presidentkandidaten Mehdi Karroubi inte har erkänt Ahmadinejad som legitim president, utan endast som de facto president, är pressen på Karroubi och den andra oppositionskandidaten Mir Hossein Mousavi stor.

En exiliranier hävdar för SvD att profilerade oppositionella i exil kan komma att ta ledningen för Gröna rörelsen – kanske ideologer och aktivister som Akbar Ganji (en länk till SvD:s intervju med honom tidigare i vintras hittar du här) eller den reformsinnade prästen och filosofen Mohsen Kadivar – för att nämna två namn. Det finns fler.

Kvinnorörelsens betydelse för proteströrelsen i Iran ska inte heller underskattas. Parvin Ardalan, frontfigur för Miljonkampanjen för jämställdhet och tidigare Palmepristagare,

befinner sig för närvarande i Sverige.

Parvin Ardalan Foto: Per Luthander


Jag ringde upp henne i går och Parvin Ardalan påpekade då att minst två av hennes medkämpar i kvinnorörelsen sitter i fängelse – de är för övrigt också aktiva i studentrörelsen.

– Myndigheterna försöker skrämma människor till tystnad, inte minst inför den 11 februari (årsdagen av den iranska revolutionen), sade Ardalan.

Många håller andan inför 11 februari – den kommer att ses som en kraftmätning mellan de regimtrogna och den disparata Gröna rörelsen.

Men även om inte lika många iranier vågar sig ut på gatorna för att protestera den 11 februari som det var under sommarens massdemonstrationer så menar iranska bedömare att den Gröna rörelsen på sikt inte går att stoppa – även om det nu görs försök att slå in kilar i den.

– Inne i Iran är folk mer enade än i utlandet. Men vi behöver också tid att debattera och analysera det som hänt, säger Parvin Ardalan.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren