Musik, munkar och mullbärsträd

BEIRUT
Religiösa i Mellanöstern tar inte alltid religionen lika bokstavligt som det ibland framstår i den fragmentariska nyhetsrapporteringen.
En shiamuslim från södra Libanon, som jag stött på ett par gånger under årens lopp, hör till dem som fastar under Ramadan. Men när jag bjuder honom på en öl en varm oktobereftermiddag på en uteservering i Byblos tackar han inte nej.

På samma sätt kan man se gamla damer sitta och spela kort på kristna välgörenhetscentra – dock inte om pengar.
– Om så vore skulle pengarna gå till välgörenheten, svarar en nunna rappt medan hon ser till att en pojke som blivit övergiven av sin europeiska mamma får hjälp med läxläsningen.
Häromdagen hamnade jag på en utflykt tillsammans med ett gäng unga maronitiska munkar på väg till Wadi Qadisha, eller Den heliga ravinen, som maroniterna kallar denna natursköna plats där klostren ligger inhuggna i klipporna. Fastän dessa unga munkar och noviser ägnar sitt liv åt att tjäna Gud, som de säger, och inte åt den jordiska kärleken är de också livfulla pragmatiker som kunde stämma in i libanesiska klassiker som Feiruz Behabak ya Lubnan (Jag älskar dig Libanon) och till och med den gamla slagdängan Ya Mustafa av Bob Azzam.
Men på en punkt blev jag påmind om hur stor skillnaden är mellan det sekulariserade Sverige och Mellanösterns troende. Inte många skulle väl tro mig här om jag berättade att en före detta svensk ärkebiskop (K G Hammar) sagt att han personligen inte tror på helvetet. Vad är det för mening med att göra goda gärningar för att komma till himlen om inte helvetet finns som avskräckande exempel, skulle många säga här.
Under färden på ett lastbilsflak tittade jag ned i branten i Wadi Qadisha och frågade en ung munk om det är vanligt med biloyckor på dessa smala och vindlande stigar.
– Det gör inget om vi störtar ner här, för vi är i den heliga dalen och då kommer vi direkt till himlen, svarade han obekymrad.
Jag invände att jag nog inte skulle göra honom sällskap på den himlafärden, för själv har jag som obotlig agnostiker gått ”den breda vägen” genom livet. Jag kan inte tro på ett liv efter detta och tycker att det räcker gott att bli till mull och kanske ”återfödas” som vitsippa eller mullbärsträd i nästa liv.
Men just i dessa frågor går det en wadi – en ravin – mellan genomsnittsmänniskorna i Mellanöstern och Skandinavien.