Bilden som skapat moralpanik i Iran

Denna AFP-bild från begravningen av Venezuelas president Hugo Chávez, som spritts över världen (här från Los Angeles Times sajt), har skapat moralpanik i Iran.

Anledning? Jo, här bryter Irans president Mahmoud Ahmadinejad mot de moralregler i den islamiska republiken Iran som stadgar att kroppskontakt med motsatta könet är förbjudet såvida det inte gäller nära släktingar. Att Hugo Chávez och Ahmadinejad hade lätt för att finna varandra är vida känt. Under begravningen föll den iranske presidenten och Elena Frias de Chávez, moder till den avlidne venezolanske ledaren, i varandras armar.

Medier i Iran har varit fulla med fördömanden efter denna överlöpning – en del i syfte att komma åt den president som är kontroversiell för många ultrakonservativa. Han sägs ha samlat på sig en förmögenhet under sina åtta år som president – pengar som kan komma till användning för att gynna hans allierade i juni månads presidentval, där han själv inte får ställa upp.

Kritiken mot Ahmadinejad efter begravningen i Venezuela hörs från hårdföra präster, som Hossein Ibrahimi, vilken tillhör Sällskapet för kämpande präster i Teheran. Denne säger att i relation till vad som är religiöst tillåtet (halal) respektive förbjudet (haram) ”så vet vi att ingen kvinna som inte är besläktad får beröras såvida hon inte håller på att drunkna i havet eller behöver medicinsk vård”.

Denne shiitiske präst av rangen hojat al-islam kräver att Väktarrådet, som sköter gallringen av kandidater i iranska val, ska hårdgranska kandidaternas förståelse av islam innan de släpps fram i årets presidentval. Annars finns det risk att kandidater kommer att släppas fram som gör det förbjuna tillåtet och det tillåtna förbjudet, enligt den shiitiske prästen.

Ahmadinejad har trots sina båda segerval 2005 och 2009 setts som en uppkomling i religiöst konservativa kretsar i Iran och han har sedan länge fallit i onåd hos högste ledaren, ayatollah Ali Khamenei.

Inför kamerorna vill inga makthavare eller manliga regeringstjänstemän i Iran ta kvinnor i hand. Men när inga kameror funnits i närheten har jag själv varit med om att män på höga poster i Teheran räckt fram sin hand för att hälsa på mig – som om de ville visa gästen från utlandet att ”de där reglerna följer jag bara för syns skull”.

Det finns många skäl att kritisera Ahmadinejad – inte minst hans historierevisionism i fråga om Förintelsen. Men han följer inte alltid den islamiska republikens moraliska spelregler.

2006 när det iranska landslaget var på väg till fotbolls-VM i Tyskland, tyckte han att även kvinnor borde få tillträde till läktarna. Hans argument var att  kvinnors närvaro på läktarna skulle skapa mer sedlighet och anständighet i de offentliga rummen.

Jag stod själv utanför grindarna till Azadistadion i Teheran 2006, när fotbollstokiga iranska kvinnor tog tillfället i akt och sittdemonstrerade för att få komma in och se sina landslagsspelare före avfärden till Tyskland. De, eller rättare sagt vi, lyckades till sist komma in genom grindarna. Jag minns känslan av triumf, när vakterna gav vika och släppte in först mig, som utländsk reporter tillsammas med min iranska kvinnliga tolk, sedan en kvinnlig iransk pressfotograf och till sist alla de andra kvinnorna som sittdemonstrerat framför grindarna.

Det blev 1-0 till kvinnorna i matchen mot vakterna skrev jag efter den upplevelsen på Azadistadion för sju år sedan. Men efter det såg de konservativa till att snabbt slå igen möjligheten för kvinnor att komma in på läktarna igen.

Så det lär dröja innan vi får se sörjande av motsatta könet omfamna varandra på begravningar i Iran. Och Ahmadienejad försvinner hur som helst snart som Irans president.