Politisk thriller i Teheran

Ingen av Mahmoud Ahmadinejads motkandidater i presidentvalet den 12 juni var närvarande när han installerades i dag, torsdag. Det var inte heller de tidigare presidenterna Rafsanjani och Khatami.

Men det var väntat, liksom frånvaron av oppositionsledaren Mir Hossein Mousavi och reformistprästen Mehdi Karroubi.

Men anmärkningsvärt är att även den konservative motkandidaten, den förre ledaren för revolutionsgardet Mohsen Rezai, uteblev från torsdagens hårdbevakade ceremoni i Teheran. Rezai har krävt en utredning efter det att sonen till en av hans rådgivare har avlidit i häkte.

Den iranske talmannen Ali Larijani, tidigare nationell säkerhetsrådgivare, sade under ceremonin att ”ett nytt kapitel har öppnats”. Och det har det förvisso. Men ingen vet hur det kapitlet kommer att sluta.

Det som pågår är en politisk thriller, som redan krävt sina offer.

Ahmadinejads legitimitet är paradoxalt nog mer underminerad nu än vad den skulle ha varit ifall de officiella resultaten gett honom segersiffror på drygt 50 procent. Sådana siffror skulle sannolikt inte ha fått motkandidaterna att ropa ”stulen seger” med samma ihärdighet som nu och skulle inte ha fått protesterna att explodera på samma sätt.

När väl protesterna i Iran har inletts har de inte kunnat stoppas, trots snart två månader av fängslanden, dödsskjutningar på gatorna och anklagelser från både sekularister och reformislamister – som Mousavi – om att gripna torteras i fångenskap för att framtvinga bekännelser.

Sedan 1900-talets början har iranierna gjort uppror mot rådande styre med 30-40 års intervaller. Det började med den konstitutionella revolutionen, fortsatte med den folkvalde Mossadeqs försök att natiionalisera oljan (varefter han störtades i en CIA-understödd kupp 1953). Därefter följde den islamiska revolutionen 1978-79 och nu de protester som högste ledaren Ali Khamenei fördömer som en sammetsrevolution.

Det brukar talas svepande om den politiska kraften i ”den arabiska gatan”, men ärligt talat är protesterna mot riggade val i exempelvis Egypten eller Tunisien inget jämfört med energin på ”den iranska gatan”.

Betecknande för vad som händer i ett samhälle när rädslan släpper är att inte bara ungdomar utan även medelålders ger sig ut på gatorna, trots järnringen av kravallpoliser och basijmilis.

Nyhetsbyrån AP berättar från Teheran i dag om en medelåldes kvinna som bar på ett plakat där hon varnade Irans ledare för att de kan gå samma öde till mötes som shahen Mohammed Reza Pahlavi gjorde, när han vägrade lyssna på folkets krav 1979.

I dagens SvD berättade jag om en av Irans mest kända oppositionella sedan årtionden, den förre utrikesministern Ibrahim Yazdi, som säger att regimen befinner sig på samma sluttande plan som Sovjetledarna i Kreml gjorde för 20 år sedan när de inte ville lyssna på folkets reformkrav.

Ibrahim Yazdi säger till den arabiska tidningen Asharq al-Awsat att Iran är på väg att bli vad Sovjetunionen en gång var, ”den starkaste totalitära regimen med en mycket effektiv men korrupt säkerhetspolis”.

På oppositionens sida står också den åldrade storayatollan i präststaden Qom, Montazeri, som fördömer de senaste dagarnas skådeprocesser mot människor som har suttit fängslade i mer än 40 dagar, eller avlidit i häkte.

”Dessa framtvingade bekännelser som tyvärr har blivit norm i den islamiska republiken har pressats fram i illegala fängelser och under onormala omständigheter, genom att vilseleda fångarna och klippa av deras band med omvärlden och genom att tillämpa en uppsjö av olika psykologiska och fysiska påtryckningsmedel”, säger Montazeri.

Storayatollan i Qom säger också att tortyr för att framtvinga bekännelser är dödssynder och grova brott.

Iran- och Irakkännaren Juan Cole vid University of Michigan tror att Iran nu, liksom under tidigare kriser, kommer att få uppleva en kapitalflykt och en ny stor utvandringsvåg av människor som under en annan ledning skulle kunna bidra till Irans utveckling.

Bloggarkollegan Martin Gelin i USA stängde av kommentarfunktionen efter sitt senaste inlägg om ”konservativa dygder och normer” med motiveringen att det var ”ett laddat ämne som attraherar en del ilskna läsare som inte respekterar SvD.se:s publiceringskrav”.

Även blogginlägg som handlar om exempelvis Iran, islam, Irak eller Israel brukar framkalla vissa kommentarer som inte lever upp till SvD:s publiceringskrav, varför jag dessvärre måste stänga kommentarfunktionen.