Är detta barn älskat i Casablancas kåkstäder?

AMMAN

EU:s samarbete med länderna kring Medelhavets östra och södra strand har många namn. En del kallar det för Barcelonaprocessen, andra för Medelhavsunionen, somliga för EuroMed och ytterligare några för EU:s Grannskapspolitik.

Det sägs att kärt barn har många namn, men hur många håller egentligen detta barn kärt?

Samarbetet kläs i vackra ord: det syftar till att ge ökad stabilitet, utveckling och säkerhet i regionen. Men en baktanke hos EU-länderna är att satsningarna i unionens södra närområde – i länder som Egypten, Tunisien, Marocko och Jordanien – ska minska risken för att Europa drabbas av terrorattentat och illegal invandring från ”syd”.

– Från 2007 till 2010 har 3,2 miljarder euro (närmare 30 miljarder kronor) avsatts från EU till länderna på andra sidan Medelhavet. Syftet är inte att bygga militärbaser utan att skapa förutsättningar till ekonomisk och social utveckling, förklarade EU-kommissionens representant i Jordanien, ambassadör Patrick Renauld, när ett 80-tal journalister från EU och unionens södra närområde samlades i Amman i Jordanien.

Det är möjligt att stora belopp kommer att användas på ett konstruktivt sätt. Men någon möjlighet att bedöma detta och att rapportera det till våra läsare, lyssnare och tv-tittare fick vi 80 journalister i Amman aldrig.

När jag och flera kolleger från andra länder bad ambassadör Renauld precisera hur pengarna används blev han svaret skyldig.

30 miljarder kronor för partnerskapet under fyra års tid motsvarar nästan vad marockanska gästarbetare skickar hem årligen. Att gästarbetare främst skickar pengar till sina familjer står klart. Men EU:s partnerskap med Medelhavsländerna förblir i mycket en abstraktion. Det kan därmed spä på misstankarna i syd som i nord om att mycket går bort i svinn eller rent av till korruption.

Denna brist på konkretion kan reta upp både ”vanlig skattebetalare i EU” och invånare i Kairos och Casablancas kåkstäder.

– Det är möjligt att det finns webblänkar som visar hur pengarna fördelas. Och det är troligt att det mesta är bilateralt bistånd, från ett land till ett annat. Men även om det finns uppgifter gömda någonstans så handlar det om att kunna förmedla budskapet, säger en europeisk teknokrat till mig i pausen.

Han beklagar att de arabiska folklagren – ”den arabiska gatan” – inte känner sig delaktiga i partnerskapet med EU. Tacka för det. Lika lite kan ”den europeiska gatan” känna någon delaktighet i de stora Medelhavsprojekt som administreras från Bryssel.

– Vad svarar jag de fattiga i Casablancas kåkstäder som undrar vart pengarna från EU tar vägen och som tror att de bara används för att eliten ska kunna sko sig? undrar presskollegan från Marocko.

De högt betalda EU-tjänstemännen har inte hjälpt henne på traven.