Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

ISTANBUL

Säg Schengen eller visum till ett EU-land – och vanligtvis fridsamma, lugna turkiska medborgare får något mörkt i blicken.

Vill man förstå varför turkiska medborgare som i princip är för EU-anknytning – med allt vad det innebär av anpassningskrav i fråga om ekonomiska reformer, öppenhet och mänskliga rättigheter – ändå misstror möjligheterna för Turkiet att bli medlem i EU så handlar det inte bara om Frankrikes president Nicolas Sarkozy eller Tysklands förbundskansler Angela Merkel – vilka står för olika grader av avoghet för ett turkiskt medlemskap i EU.

Nej, det handlar lika mycket om det högst personligt upplevda, känslan av förnedring som var och en av dem känner när de ska söka visum till något EU-land.

Det drabbar också personer som är väl kända av europeiska konsult och ambassader i Turkiet – personer som har en säker inkomst och karriär i sitt hemland och som utan svårigheter kan resa till USA, men som känner hur hela muren av misstro reser sig när de ska söka visum till något EU-land.

Några exempel. En kvinnlig turkisk akademiker, Dilek Kurban, verksam inom tankesmedjan Tesev, berättar med en suck:

– Jag har bott sju år i USA, utan problem. Efter den 11 september 2001 kunde jag få visum till USA som gällde i tio år framåt! Men om jag ska besöka ett EU-land så läggs hela bevisbördan på mig. Det snackas det om dialogen mellan Turkiet och EU inom det civila samhället. Men bara att göra en ansökan kostar var och en 100 euro (drygt 1 000 kronor).

Och då är det ingalunda säkert att visumansökan får ett positivt svar.

En manlig akademiker med ett statusjobb i Istanbul berättar om hur det gick när hans fru blev inbjuden av Amnesty International att gästföreläsa på bokmässan i Frankfurt:

– Det korta visum hon beviljades gick ut 1,5 timmar efter det att hon skulle ha avslutat sitt anförande i Frankfurt. Sånt här gör verkligen folk urförbannade.

Den här inbjudna talaren åkte inte – hon ville inte bli utsatt för förnedringsprocessen.

Samma förnedringshistoria när det gäller visumansökningarna upplever den turkiske affärsmannen Can Paker som i 30 års tid har varit vd för ett tyskägt företag i Turkiet.

Hugh Pope, som i många år arbetat som Wall Street Journals korrespondent i Turkiet men som nu jobbar för International Crisis Group, tillägger:

– Turkiska medborgare som söker visum till EU-länder måste fylla i typ 20 olika dokument. Det är som att tvingas klä av sig helt näck.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Fler bloggar