Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

BEIRUT

Det suckas och stönas i Beiruttrafiken, som drabbas
av ständig infarkt i rusningstid. Trängselavgifter ska vi inte tala om här.

Det finns ingen kollektivtrafik i Beirut, bortsett från
skraltiga bussar på ett fåtal linjer. Men bussarna kryper fram genom
tättbebodda kvarter. Och så finns service-taxi som plockar upp passagerare
till fasta priser (2 000 libanesiska lira, ungefär 10 kronor). Den
servicechaufför som har tur kan få bilen full med passagerare som ska av
på olika ställen i ungefär samma riktning. I privatbilarna åker människor
mestadels en och en – allt oftare i jäsiga stadsjeepar.

Går det att leva miljö- och klimatsmart under sådana förhållanden?

Både ja och nej.

I fråga om resande är den miljömedvetne chanslös. När Rafiq
Hariri efter inbördeskriget satsade på att bygga upp Libanon fysiskt, ville han
inte lyssna på dem som rådde honom att restaurera landets järnvägar och den spårväg som en gång funnits i Beirut. Av den på sin tid så väl fungerande kollektivtrafiken finns nu bara några sorgliga spår kvar, som ett övergivet
stationshus uppe i byn Bhamdoun på över 1000 meters höjd, dit en gång tågen
rullade på väg mot Damaskus.

– Hariri
var så
envis. Han ville inte lyssna på dem som sade emot honom. Han hade sin masterplan, att knyta Libanon närmare Saudiarabien, säger kritiska Beirutbor ur olika
led som beklagar att den spårbundna kollektivtrafiken inte fick en renässans efter inbördeskriget.

Vad gäller sophämtning är den miljömedvetne också chanslös. I Beirut hälls alla sopor i samma containrar på gatorna,
oavsett om vi bär ut tidningar, glas, batterier eller annat miljöfarligt avfall
i soppåsarna. Det finns en libanesisk miljörörelse, men den är i sin linda och
blir överkörd av landets mer akuta problem.

Den enda fungerande ”källsorteringen” i Beirut är de gatukatter som snokar upp det som är ätbart i sopcontainrarna (och som håller
efter råttorna).

Men i en mening kan man plocka många poäng ur både
miljösynpunkt och i fråga om livskvalitet: Det gäller mat och dryck.

I Libanon, en del av Mellanösterns Bördiga
halvmåne, håller den lokalt producerade maten högsta kvalitet.

I Beirut finns grönsakshandlare i vart och vartannat
kvarter. De säljer färska grönsaker och frukt, ofta från den bördiga
Beqaadalen. I de små kvartersbutikerna hittar man de varor
som är bäst för säsongen.

Visst kan man äta gott på restaurangerna. Men jag har med
tiden lärt mig att den hemlagade maten, det klassiska libanesiska slow-food-köket, slår restaurangmaten.

Törsten kan släckas med källvatten från Libanons berg, gott inhemskt öl, viner från landets många vingårdar eller med mängden av
fruktjuicer.

Här finns ingen egentlig mening att importera några
livsmedel – ja, det skulle i så fall vara whisky från Skottland, pistagenötter från Iran och knäckebröd för
oss som kommer från norr.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Fler bloggar