Bitte Hammargren
Ikväll firar iranier vintersolståndet, eller Shab-e Yalda som denna urgamla persiska tradition kallas. Att solen står som lägst på himlen denna natt och att ljuset långsamt återvänder från och med i morgon är något som alla kan samlas kring för att fira, oavsett religion.
Säg den som inte påverkas av mörkret på norra halvklotet.
Många av de gamla årstidsbundna nordiska högtiderna sammanfaller med de urgamla persiska. Det persiska och kurdiska nyåret, Nouruz, infaller vid vårdagjämningen och går tillbaka till zoroastrianismen.
Personligen har jag svårt att förlika mig med att den svenska nationaldagen inte har förlagts till midsommarafton. Det är ju den självklara festdagen för alla oss årstidspåverkade som lever nära polcirkeln (eller norr om den). Så har det alltid varit.
Sambandet mellan vintersolståndet och den kristna julen är inte heller en slump.
Om kvällens Yaldafirande berättar en iransk väninna sorgset:
”Iranianerna älskar att använda sig av poesi och symboler i alla sammanhang. Långa perioder av diktatur har påverkat språket. Natten (Yalda) har varat så länge att vi har tappat tron på att det ska komma en gryning och ett morgonljus”.