Muröppningar jag minns

ISTANBUL

Murens fall i Berlin för 20 år sedan – en omvälvande händelse som jag hade glädjen att uppleva på plats – leder tankarna till andra murar som ännu finns mellan människor.

På de ockuperade Västbanken går den mur som enligt FN:s internationella domstol är olaglig. Redan 2004 slog FN-domstolen fast att den del av muren som är byggd inne på ockuperat område (dvs merparten av sträckningen) ska rivas. Men den står inte bara kvar, den byggs vidare.

Palestinier kallar den för apartheidmur, medan israeler vanligen kallar den för säkerhetsbarriär.

Hade muren varit uppförd på Gröna linjen (stilleståndslinjen från 1949) hade inte internationella domstolen krävt att den skulle rivas, för Israel har som alla stater rätt till självförsvar.

Men muren skiljer, med den sträckning den har, palestinier från palestinier. För vanliga Västbankspalestinier är det är lättare att resa till Kina och Japan än till östra Jerusalem, vilket de vill se som sin huvudstad i en palestinsk stat. Men Israel ser östra Jerusalem som en del av sin ”odelade” huvudstad, något varken FN, EU eller USA har erkänt.

Men det finns ingen ledare i västvärlden som om muren på Västbanken är redo att uttrycka det som USA:s president Ronald Reagan sade så verkningsfullt i Berlin 1987: – Mr Gorbatjov tear down this wall.

Att Gorbatjov själv finns med bland dem som firar murens fall i Berlin idag är en triumf.

Palestinier i Qalandia på Västbanken har i dag, med hjälp av lastbil, rivit en del av den höga betongbarriär som skiljer dem från deras landsmän i östra Jerusalem. Men de vet naturligtvis att de hål i muren som de lyckats riva upp bara är tillfälliga. Snart kommer hålen att täppas igen på samma sätt som öppningen i muren i Rafah på Gazaremsan, barriären till Egypten, täpptes till kort efter det att Hamas en kall januarinatt 2008 lyckats bryta hål på den – en muröppning som jag också upplevde på plats.

En likhet såg jag mellan Berlin för 20 år sedan och Rafah i januari 2008: på båda ställen trodde de människor som gick igenom hålen i muren att det var en tillfällig frihet. I Berlin i november 1989 såväl som i Rafah i januari 2008 såg jag husmödrar släpa hem stora paket med tvättpulver och andra förnödenheter som var bristvaror hos dem. I Gaza är det så alltjämt, genom den fortsatta blockaden.

Murar försvinner när det finns ett politiskt tryck att riva dem. Nicosia på det delade Cypern kommer att slippa alla buffertzoner, landminor och skiljelinjer först den dag grek- och turkcyprioter – med stöd av ”moderländerna” i Turkiet och Grekland – är överens om hur Cypernfrågan ska lösas. Men visst har det tagits några positiva steg där, som när Ledragatan öppnades förra året, ett hoppingivande ögonblick som jag också fick uppleva på plats.

Värre är det i irakiska städer som Bagdad och Samarra. Där kommer invånarna säkert att få vänta länge än innan de höga betongmurar som uppförts i deras städer tas bort.

Den stängda gränsen mellan Armenien och Turkiet – vilken i sig är en form av befäst mur mellan människor, där jag i höstas träffade ryska befäl på den armeniska sidan av gränsen – kommer att öppnas först när parlamenten i de båda länderna är redo att ratificera det protokoll om en normalisering som undertecknades i Schweiz i oktober.

Var finns Reagans efterföljare på Västbanken och Cypern 2009?