Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

I mitten av oktober samlades 200 representanter för 14 olika kyrkor – vissa av dem splittrade i olika delar – i Rom för en biskopssynod om de kristnas situation i Mellanöstern.

Frågan är som alla vet högaktuell, inte minst efter de kristnas flykt från Irak (men de kristna är som alla vet inte de enda som drabbas av våldsdåd.)

Karim Patros Thomas, 51, sökte med sin familj skydd i den syrisk-katolska katedralen i Bagdad den 12 november – i närheten av den plats där fyra självmordsbombare sprängde sig själva och över 50 personer i luften den 31 oktober. Nya sprängdåd har skakat Bagdad efter det blodbadet i katedralen. Foto: KHALID MOHAMMED/AP

Independents Robert Fisk är mig veterligen en av de få västjournalister som har rapporterat om biskopssynoden under rubriken Exodus; The Changing Face of the Middle East.

Robert Fisk beskriver i skrämmande och välkända termer hur de kristnas flykt från Irak har antagit närmast bibliska proportioner.

De flest har flytt efter USA:s invasion 2003.

Från Rom får jag andra rapporter från biskopssynoden. En källa säger att Vatikanen lyckades dra internationell uppmärksamhet till de kristna i Mellanöstern och till risken att de helt och hållet försvinner ur Mellanösterns befolkningsmässiga mosaik.

Vatikanen fick fram ett budskap om att de kristna kyrkorna är en organisk del av Mellanöstern, att gudstjänster hålls på arabiska i arabländer, att de kristna inte är agenter för utländska makter utan strävar efter att leva som en integrerad del av sina hemländer och bidra till utvecklingen där.

Kardinal Moussa Daoud I i Vatikanen, prefekt för östkyrkorna, kommer från Syrien och han definierar sig som arab, säger mina katolska sagesmän.

Det gör nu inte alla kristna i Mellanöstern. Men när arabnationalismen föddes vid förra sekelskiftet var de kristna en drivande kraft. De såg arabismen som en bättre överlevnadsstrategi än en hotande islamism. George Antonius skrev 1938 standardverket The Arab Awakening, om arabnationalismens födelse.

Boken tål att läsas även idag.

En katolsk kännare av arabvärlden rekommenderar Bernard Lewis The Multiple Identities of the Middle East.

Av de gamla judiska kulturerna i arabvärlden finns inte mycket kvar, bortsett från i Marocko (icke-arabiska Iran och Turkiet har större judiska minoriteter än något arabland).

I Israel har jag träffat irakiska judar som fortfarande talar arabiska hemma hos sig – medan det i Turkiet finns judar som ännu talar ladino, ett arv från Spanien före inkvisitionen.

Många av arabvärldens kristna definierar sig som araber. Så i exempelvis Libanon, Palestina, Syrien och Jordanien.

Men alla kristna i arabvärlden gör det inte. Inte maroniterna i Libanon (även om undantag finns, som alltid).

Och assyrier från Irak är angelägna om att betona att de inte är araber, vilket många läsare har påpekat efter artikeln För minoriteterna i Irak är kriget långt ifrån över.

Så här skriver en läsare:

” De kristna i irak har ALDRIG definerat sig som arabiskt kristna.

se gärna rätt , se skillnaden.

irakiskt kristna JA

arabiskt kristna NEJ

de kristna som är i majoritet i irak är assyrier-kaldeerna , sedan finns en liten grupp armenier kvar i Irak också.”


En annan läsare, David, skriver:

”Kristna i Irak är inte ’kristna araber” utan de är araméer. De talar arameiska dialekter, Jesus språk – inte att blanda ihop med indo-europeiska armenier, trots att det finns armenier i Irak.

De kristna är indelade i olika syriska kyrkor: kaldeiska katoliker, syrisk-ortodoxa, syrisk-katolska, protestanter, melkitisk ortodoxa. Termen ’kristna araber’ är baserad på Iraks pan-arabiska ideologi och arabiseringspolitik (en form av assimilationspolitik) som det arabiska Baath-partiet driver. De kristna i Irak förkastar tanken på att förknippas med araber.”


Nu är ju arabnationalismen mycket äldre än Baathideologin.

Men var och en har rätt att själv definiera sin identitet.

Därmed kan vi inte heller bortse från de kristna i Mellanöstern som själva kallar sin kultur för både kristen och arabisk.

Det gör till exempel min sagesman i Bagdad i artikeln ovan (om hur kriget fortsätter för Iraks minoriteter): Louis Climis, vice ordförande i Iraqi Minorities Council, och en av överlevarna efter attentatet mot den syrisk-katolska katedralen i Bagdad den 31 oktober, när minst 56 människor miste livet.

– Min kultur är både syriansk (Syriac) och arabisk, sade han på telefon från Bagdad.

Och Robert Fisk citerar från biskopssynoden i Rom Monsignore Fouad Twal, den nionde latinske patriarken av Jerusalem och den andre i denna ställning som är arab.

– Israelerna betraktar oss som 100 procent palestinska araber och vi förtrycks på samma sätt som muslimerna. Men muslimska fundamentalister förknippar oss med det kristna väst, vilket inte alltid är sant, och de vill att vi ska betala priset.”

För kristna palestinier i Betlehem är det lika svårt som för stadens muslimer att besöka Jerusalem och det finns nu en ung generation kristna som aldrig har kunnat besöka Heliga gravens kyrka i Jerusalem, konstaterar patriarken Twal.

Trots de kristna palestinieras utvandring – liksom exodusen av andra kristna grupper från arabvärlden – är inte patriarken i Jerusalem helt förtvivlad inför framtiden.

– Vi måste ha modet att acceptera att vi är araber och kristna och vara trogna denna identitet. Vår underbara uppgift (mission) är att bygga en bro mellan Öst och Väst”.

Journalisten Duraid Al-Khamisi, själv svenskirakisk mandé och därmed tillhörande en av de mest utsatta minoriteterna i Irak, säger i en kommentar:

– I Irak beskriver sig minoriteterna oftast som irakier – och ibland som araber. Men på sistione har det blivit en negativ laddning i ordet arab, så att många, framför allt i exil i väst, har tagit avstånd från sin arabiska identitet. Och det trots att den arabiska identiteten inte är förknippad till en religion.

Den arabiska identiteten, och språket, är äldre än islam. Det fanns kristna arabiska stammar på Arabiska halvön före islams födelse på 600-talet. Och en romersk kejsare på 200-talet bar namnet Filip Araben. Wikipedia har mer att berätta i en läsvärd artikel om Arabiska kristna och arabisktalande kristna. Somliga påstår att Filip Araben ska ha varit den förste romerske kejsare som övergick till kristendomen på 200-talet, före kejsar Konstatin I.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Fler bloggar