Dova smällar och förhoppningar i Tunis

Det var många glada miner i det Air France-plan som förde oss till Tunis i eftermiddags.  På planet satt folk och läste tidskrifter och flygblad som de aldrig hade vågat föra med sig in i landet för bara tre-fyra dagar sedan.

Vår tunisiske medresenär i flygplatsstolen intill var på väg hem efter några veckors arbete utomlands. Han hade följt revolutionen på håll och sade att han knappt kunde tro att var sant att Ben Ali sparkats ut av folkliga protester med stöd av armén.

Han pekade på den franska tidningen Libérations förstasida som hade bilder av sex auktoritära arabiska ledare, där Ben Alis ansikte var överkryssat och där rubriken över de andra ledarnas ansikten löd: Vem står näst i tur?

Där fanns bilden av Egyptens president Mubarak, Algeriets Bouteflika, Syriens Bashar al-Assad, Libyens Qaddafi och Jordaniens kung Abdullah.

Vår  tunisiske medresenär var övertygad om att flera av dessa statschefer kommer att falla, som en följd av att demokratiseringen får ha sin gång i Tunisien.

– Och jag tror att det blir Qaddafi som faller först. Han är galen, sade medresenären.

Medan somliga européer föreställer sig att Tunisien nu kommer att tas över av islamister sade min granne i flygplanet att han ser framför sig en republik där man fortsatt håller religionen skild från staten. Så vill han själv ha det.

Möjligheten finns. Tunisien har gamla sekulära traditioner, arabvärldens mest progressiva familjelagstiftning, hög läskunnighet,  en fackföreningsrörelse och en stor medelklass.  Banden till Europa är starka, de flesta talar franska, även i folkliga kvarter. Det islamiska partiet Nahda, som förbjudits här i Tunisien, har en ledare i exil som jämställer sitt parti med Turkiets regeringsparti AKP – ett parti med vilket de svenska moderaterna har utmärkta relationer.

Men visst var det militärer på gatorna och visst blev vi stoppade i en vägspärr på vägen från flygplatsen till hotellet.  Chauffören hade bråttom att hinna hem innan utegångsförbudet lagt sig.

Att övergångsregeringen – där det finns många namn från Ben Alis gamla garde – presenterades först sedan utegångsförbudet införts kan säkert hänga samman med att man därmed förhindrade nya demonstrationer.

På gatorna efter kl 18 är det stilla och lugnt ända tills tystnaden bryts av några larmande polisbilar som eskorterar bussar med arbetare hem. En arméhelikopter med stark lampa flyger över centrala Tunis och två dova smällar hörs en bit bort.

– Det där lät som en stridsvagnsgranat, sade en brittisk presskollega.

I mina öron lät det som en tårgasgranat. Men vem vågar ge sig ut och demonstrera i mörkret under utegångsförbudet?

När polisbilarna och arméhelikoptrarna är borta är det bara hundskall som hörs om natten i storstaden. Tunisien väntar på morgondagen.

Inte ens en katt är ute och rör sig på den här gatan i Tunisnatten under utegångsförbud. Foto: PER LUTHANDER