”Araberna borde syna Israels kort”

BEIRUT

Israel är villigt att diskutera den fredsplan som
Arabförbundet lade fram för snart sju år sedan, förklarade Israels president Shimon Peres i veckan under sitt möte med Egyptens president Hosni Mubarak.

Arabiska kommentatorer har reagerat med blandade känslor. De är skeptiska till Israels nyvaknade intresse för den Beirutdeklaration som lades fram i mars 2002. Där erbjöd Arabförbundets medlemsstater, på saudiskt initiativ, Israel både erkännande och normalisering samt en ”överenskommen” lösning av den palestinska flyktingfrågan i utbyte mot land.

Det är svårt att veta om Israels plötsliga intresse för
Arabförbundets fredsplan från 2002 bör besvaras med ett ”Hallelulja” eller ”Vem
försöker de lura den här gången?”, skriver den kände kolumnisten Rami Khoury i lördagens Daily Star, en engelskspråkig Beiruttidning.

Rami Khourys råd till arabiska ledare är dock att de ska syna de
israeliska korten för att se om israelerna menar allvar.

Rami Khoury pekar samtidigt på en ny rapport från
Världsbanken som visar att ekonomin på den ockuperade Västbanken har fallit som en
sten till följd av bristen på rörelsefrihet för palestinierna. BNP per
capita år 2007 var 40 procent lägre än under fredssamtalens höjdpunkt 1999. Västbanken har styckats upp i en mängd isolerade enklaver
som palestinierna inte kan röra sig fritt emellan.

Det är möjligt att beslutsfattare måste uppleva denna ”schweizerost” på plats för att de ska förstå hur sönderdelat Västbanken blivit, efter bosättningarnas expansion och inkorporering med det israeliska vägnätet.

Följden har blivit att palestinier inte får färdas på samma vägar som bosättarna. Nobels fredspristagare, biskop Desmond Tutu, jämför ockupationen av Västbanken med Sydafrika under apartheid.

Detta oroar israeliska fredsvänner. De vill befria sitt folk från oket att vara en ockupationsmakt.

President Bush varnade själv för schweizerost-syndromet när han i början av året förklarade att en
framtida palestinsk stat måste ha ett sammanhängande territorium.

Även Israels avgående premiärminister Ehud Olmert har i elfte timmen talat om nödvändigheten av att avträda territorium för att få fred med palestinierna och Syrien. Men först nu, när ha leder en övergångsministär, säger han att Israel måste lämna tillbaka nästan allt territorium som ockuperades 1967, inklusive hela Golan och delar av östra Jerusalem.

Den nya Kadimaledaren Tzipi LIvnis misslyckade försök att bilda regering hänger också samman med de eftergifter som måste göras för att Israel ska få fred med arabvärlden. Det religiösa partiet Shas har dragit sig ur koalitionssamtalen med Livni bland annat för sin vägran att förhandla om östra Jerusalem.

Under söndagen stod det klart att Tzipi Livni misslyckats med att bilda regering varför Israel med största sannolikhet går till nyval i början av nästa år. Livni vill inte utsätta sig för ekonomiska och politiska utpressningsförsök från småpartier som Shas. Det är ett sundhetstecken, men naturligtvis också ett risktagande eftersom shasledaren nu kommer att testa om han kan pressa ut mer genom att gå i allians med Likuds ledare Benjamin Netanyahu.

Enligt palestiniernas chefsförhandlare Saeb Erakat läggs fredsförhandlingarna på is fram tills det israeliska valet är avgjort.

Det tragiska är att världen i stort vet hur formlerna för en fred mellan Israel och palestinierna skulle se ut: en mix av Arabförbundets Beirutdeklaration, Clintons parametrar och Genèveinitiativet, samt internationella krafttag att lösa den palestinska flyktingfrågan på ett värdigt sätt, men utan att det äventyrar Israels judiska majoritet.

Årets fredspristagare Martti Ahtisaari sade till Ekot på lördagen att det är skamligt att världen inte sett till att lösa Mellanösternkonflikten för länge sedan. Hans uttalanden om att det kanske krävs en dialog med talibanerna för att lösa konflikten i Afghanistan och en dialog med Hamas för att lösa den palestinska frågan har gått ut på internationella nyhetsbyråer, så de kommer att läsas i arabvärldens tidningar på söndagen.

Mycket talar för att Israels fred med arabvärlden måste bli en stor paketlösning där ett avtal med Syrien är en beståndsdel och ett avtal med PLO är en annan. Annars kommer de parter som hålls utanför med all säkerhet att sabotera ett separatavtal.

Men utan en ny amerikansk president som vill och orkar ingripa som engagerad barnmorska kommer denna fredsbaby inte att födas.