Annons

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Arabvärldens unga struntar i konventionerna och börjar mer och mer skriva som de talar – åtminstone i bloggar och på sms. Men å andra sidan är det också många som aldrig läser en bok på sitt eget språk. Språkförbistringen är stor mellan de många olika arabiska talspråken och arabernas gemensamma skriftspråk, som bygger på Koranen. I Sverige är arabiskan på frammarsch.


Arabiskan har blivit Sveriges tredje största språk och har till och med blivit det största modersmålsspråket (tidigare kallat hemspråk) i svenska skolor med 27 000 elever, berättar tidskriften Språk i ett intressant temanummer om arabiskan, som den talas och skrivs i Nässjö, Dubai och Kairo.

Nu skulle jag vilja veta mer om sifferunderlaget. I Sverige registreras inte invånare efter språktillhörighet. Om man i sifferexercisen buntat ihop alla invandrare från exempelvis Irak som ”arabisktalande” hamnar man fel. Unga kurdiska invandrare från norra Irak (Kurdistan) varken vill eller kan alla gånger tala arabiska.

Tidskriften med den slående underrubriken ”för dig som använder språk dagligen” berättar att några gymnasier i Stockholm ger elever möjlighet att läsa arabiska som modernt språk. Den övervägande delen av de elever som valt arabiska i stället för exempelvis tyska eller italienska kommer från svenska språkmiljöer. I Göteborg har 1500 elever valt arabiska som modernt språk i grundskolan, berättar frilansjournalisten och socionomen Bitti Ingemansson i Språk.

Mycket har hänt jämfört med hur det var när jag tog mina första stapplande steg i arabiska i slutet av 1970-talet. Då var vi inte många på kvällskurserna.

Arabiska är svårt att lära sig. Man måste helst plugga varje dag och använda det i sin vardag för att komma någon vart. Annars blir man evig nybörjare i detta vackra språk.

Det är som att spela fiol. Man ska inte inbilla sig att det går att spela rent eller att få omgivningen att stå ut med hur det låter, om man bara tar ner fiolen från väggen några gånger om året.

För att verkligen behärska detta världsspråk måste man lära sig både skriftspråket och minst ett av de många olika talspråken (vilka alla har annorlunda grammatik och till stor del annorlunda ordförråd än standardarabiskan).

Arabiska borde kanske inte kallas ett utan flera språk. Det normerande skriftspråket – modern standardarabiska – används inte av någon som vardagsspråk. Det är mer ett ”finspråk”, som bygger på Koranens arabiska. En gemensam nämnare för dem som har utbildning, arabernas lingua franca.

Hörförståelsen av modern standardarabiska verkar vinna terräng tack vare de arabiska satellitkanaler som ses i hemmen från Marocko till Irak. Men med läsförståelsen är det sämre ställt. Visst läses tidningar i arabvärlden och många är nyhetsnördar. Och säg den arab som inte älskar att höra arabisk poesi läsas upp.

Men romaner på arabiska når sällan en stor publik – om de inte görs om till film.
I Libanon, där många kan briljera med sin utmärkta engelska eller franska, känner jag foilk som aldrig läser en roman på arabiska, men gärna på franska eller engelska.

”Det är för svårt att läsa romaner på arabiska”, säger väninnan i Beirut. Skulle jag låta henne välja mellan Jostein Gaarders bok Sofies värld på engelska i stället för i den arabiska översättning som det svenskbaserade förlaget Dar al-Muna har kommit med skulle hon tveklöst välja att läsa den på engelska.

Norrmannen Jostein Gaarders roman om filosofins historia – Sofies värld – finns översatt till många språk, bland annat engelska, arabiska och svenska.


Mellan de olika talspråken råder samtidigt en språkförbistring: när irakier träffar marockaner måste de anstränga sig och gå över till modern standardarabiska. Inte heller en libanes som kommer till Irak förstår allt som sägs, även om dessa dialekter ligger nämare varandra.

Den egyptiska dialekten är den mest kända och mest förstådda. Så har också Egypten varit arabvärldens kulturella centrum och den egyptiska filmen är stor. Men gatans språk i Kairo kan inte alltid förstås av andra araber. När jag ber libaneser om förklaringar till egyptisk slang begriper de långt ifrån allt.

Arabvärldens unga inte bara talar utan skriver i allt högre grad på sina olika dialekter.
Numera bloggas, mejlas och messas det på olika arabiska talspråksvarianter. På Facebook skriver arabiska användare ofta på talspråk.

Det är en intressant utveckling. Den ökade användningen av olika arabiska dialekter på nätet kanske kan jämföras med hur det var när vulgärlatinet bröt sig loss från latinet och så småningom utvecklades till olika romanska språk, som franska, italienska och spanska.

Den egyptiske bloggaren Wael Abbas jämför modern standardarabiska med latin.


Wael Abbas, intervjuad i tidskriften Språk.

För Wael Abbas är den egyptiska dialekten ett socialt verktyg:

– Varför ska jag skriva på ett språk som folk inte förstår om det finns ett sätt att göra informationen tillgänglig, säger han till frilansjournalisten Yasmine El Rafie i hennes intressanta artikel i Språk.

Yasmine El Rafie, som själv behärskar egyptisk arabiska, berättar om hur Wael Abbas nått nya läsare genom att skriva på talspråk:
– Jag känner att jag har kommit fram till målet jag hade från början: att nå den yngre publiken som aldrig intresserat sig för politik eller journalistik, säger Abbas som bröt ett tabu i Egypten när han på sin blogg lade ut tortyrbilder från ett polishäkte, mobilbilder som han kommit över, men som ingen före honom vågat offentliggöra.

(Denna ruggiga filmsekvens som Wael Abbas visade upp på sin blogg ledde, som SvD tidigare berättat, till att de torterande och filmande polismännen så småningom fick fängelsestraff, medan en plågad och förnedrad busschaufför – deras tortyroffer – fick sin upprättelse.)

När unga araber struntar i konventionerna och skriver som de talar när de chattar med varandra har de kanske satt fart på något som kan leda till en språklig revolution i arabvärlden?

”Än skriver ingen tidning på egyptisk talspråksarabiska, men den tidning som har seglat upp som en av landets största har nog delvis sitt förenklade språk att tacka för framgångarna”, summerar Yasmine El Rafie.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren