Libyen på det sluttande planet

Det är inte första gången vi hör rapporter om milisernas framfart i Libyen efter Gaddafis fall eller straffriheten när de torterar fångar och misstänkta Gaddafilojalister. Men nu har Amnesty International kommit med en ny detaljerad rapport om den laglöshet som breder ut sig: Total straffrihet för milisens övergrepp.

Här är några smakprov ur rapporten:

”De libyska myndigheterna har inte vidtagit några åtgärder mot milisen som tvingat hela samhällen på flykt, bland annat i Tawargha där minst 30 000 tvingades fly. Milisen plundrade och brände ner deras hem som hämnd för brott som några från Tawargha ska ha begått under konflikten. Även tusentals från Mashashyastammen tvingades bort från sina byar och lever nu i provisoriska läger runt om i landet.”

”Under några veckor i januari och februari i år besökte ett utredningsteam från Amnesty elva fängelser som används av olika milisgrupper i centrala och västra Libyen. På tio av de elva fängelserna vittnade fångar om tortyr och misshandel och visade också upp färska skador från tortyren. Flera av fångarna vittnade om hur de ”erkänt” våldtäkter, mord och andra brott de inte begått bara för att slippa tortyren.”

”Inte en enda riktig utredning har gjorts när det gäller alla fall av tortyr, inte ens när tortyren har resulterat i fångars död. Inte heller av händelserna den 23 oktober då 65 kroppar hittades på ett hotell i Sirte.”

Det är svårt att förstå Sveriges passivitet i fråga om Libyen. På Folk och försvars rikskonferens i Sälen, dit jag var inbjuden som gästkommentator, tog jag upp frågan.

Andra, inte minst från försvarsmakten, talade om hur väl den svenska flygvapeninsatsen över Libyen ska ha fungerat i samarbetet med Natoländer.

Men efter att insatsen upphört har Sverige ingen diplomatisk närvaro Libyen. Det finns varken en svensk ambassadör eller chargé d’affaires, än mindre en ambassad. Det är naturligtvis svårt på grund av det kaos som råder i övergångsrådet i Tripoli. Men Norge har i alla fall en chargé d’affaires i den libyska huvudstaden.

Situationen gör att hela mångmiljoninsatsen ser ut som marknadsföring av Jas Gripen snarare än som ett svenskt intresse av att bidra till att Libyen kan gå mot en demokratisering och ett fungerande och sammanhållet land.

Då måste man rimligen börja med att bygga upp ett statligt våldsmonopol och rättinstanser som det går att utkräva ansvar ifrån, i stället för straffria miliser som har sina egna regler och intressen. Sverige, som inte har ett kolonialt förflutet i Nordafrika, har ett gott anseende i Libyen och kunskaper att erbjuda om hur man bygger upp institutioner.

Agneta Johansson, biträdande generalsekreterare för ILAC (International Legal Asistance Consortium), sade efter ett besök i Libyen i november att behovet av en nationell polis eller säkerhetsstyrka är akut.

– Men även andra typer av institutioner behövs för att bidra till uppbyggnaden samt till människors känsla av samhörighet inom landet.

FN:s människorättschef Navi Pillay talade nyligen om hur de centrala myndigheternas brist på övervakning har skapat en stämning som främjar tortyr och misshandel.

Libyen riskerar att bli en ny kollapsad stat.