Man kan ju alltid hoppas.

Vad är värre? En diktatorisk regim eller en diktatorisk religiös regim? För demokrati är knappast kommande.

As a person comes from the Middle East, I would say that the Tunisian revolution is a stern message to the regime in the region. The quick collapse of Ben-Ali’s regime has proved that the iron fist that governs people in the region is nothing more than a cartonlike, which can be easily crashed. However, the Tunisia’s jasmine revolution is also a stern message to the Western world which supports the dictatorships in the region like Jordan, Egypt, Egypt, Algeria, etc. Despite the endless Western rhetoric about democracy and human rights, the West fears the democracy in the region. The West has for years supported the brutal regime of Ben-Ali. The West, especially France accepted, if not supported, the 1995′s coup against democracy in Algeria since the election brought the Islamic movement to the scene. The West supported Ben-Ali’s regime since he suppressed the Islamic and Leftist groups which have large supports on the grassroots level. This’s actually a key point. People in the Middle East are leaning towards political Islam. In Egypt and Jordan for example, Muslims brotherhood party enjoy high popularity. The Islamists in Turkey have won the election. True democracy is the Middle East would definitely bring the Islamists to power. True democracy in the Middle East would mean governments work for the people’s interests, and not to secure the Western hegemony in the region. That means to not cooperate with the US in its occupation of Iraq. True democracy in the Middle East would mean to defend the Arab people and defend them. That means Egypt should end the immoral siege that it imposes, along with Israel on Palestinians. That means a complete support for the Palestinian resistance against the illegal Israeli occupation of Palestine. The vast majority of Arabs are against Israel because it persecutes Palestinians and steal their land. Arabs unconditionally support the struggle against Israel and they are against any normalization with Israel. I know this is called from the Western perspective extremism but it is called like this because many in the West still deal with the Arab world with a colonial mentality. While the West gives itself the right to boycott immoral states and resist occupation and oppression- like the case with the resistance against the Nazis, and the war on terror-, the West sees the Arab opposition towards Israel as extremism. The point that Israel is destroying the Palestinians as nation is surprisingly not explained.
This anti-West talk is a key point to answer whether the revolution will extend in the region and dismantle other regimes or not. The answer is NO because the West will protect the dictatorship in the region especially in Jordan and Egypt if this resulted in killing hundreds of thousands. Theses regimes are wanted to besiege, and maybe later, attack Iran. They are needed to suppress the struggle against the Israeli oppression. If anyone has doubts, I should remind with the fact that these two countries are called by the West as moderates. That’s according to the West, the good Arab is the one who accepts the Israeli and American dictates. The real leaders like Yasser Arafat for example, who enjoyed popularity among Palestinians, are called extremists and terrorists. Another reminder, the Western reaction against the fraud in the recent Egyptian election suports what I have argued about. Also, the Western rejection for the result of the Palestinian election is another shameful example.
So, No, it will be no more revolutions in the region.

As a person comes from the Middle East, I would say that the Tunisian revolution is a stern message to the regimes in the region. The quick collapse of Ben-Ali’s regime has proved that the iron fist that governs people in the region is nothing more than a cartonlike, which can be easily crashed. However, the Tunisia’s jasmine revolution is also a stern message to the Western world which supports the dictatorships in the region like Jordan, Egypt, Egypt, Algeria, etc. Despite the endless Western rhetoric about democracy and human rights, the West fears the democracy in the region. The West has for years supported the brutal regime of Ben-Ali. The West, especially France accepted, if not supported, the 1995′s coup against democracy in Algeria since the election brought the Islamic movement to the scene. The West supported Ben-Ali’s regime since he suppressed the Islamic and Leftist groups which have large supports on the grassroots level. This’s actually a key point. People in the Middle East are leaning towards the political Islam. In Egypt and Jordan for example, Muslims brotherhood party enjoys high popularity. The Islamists in Turkey have won the election. True democracy in the Middle East would definitely bring the Islamists to power. True democracy in the Middle East would mean governments work for the people’s interests, and not to secure the Western hegemony in the region. That means to not cooperate with the US in its occupation of Iraq. True democracy in the Middle East would mean to defend the Arab people. That means Egypt should end the immoral siege that it imposes, along with Israel on Palestinians. That means a complete support for the Palestinian resistance against the illegal Israeli occupation of Palestine. The vast majority of Arabs are against Israel because it persecutes Palestinians and steal their land. Arabs unconditionally support the struggle against Israel and they are against any normalization with Israel. I know this is called from the Western perspective extremism but it is called like this because many in the West still see with the Arab world from a colonial eye. While the West gives itself the right to boycott immoral states and resist occupation and oppression- like the case with the resistance against the Nazis, and the war on terror-, the West sees the Arab opposition towards Israel as extremism. The fact that Israel is destroying the Palestinians as nation is surprisingly unexplained.
This above anti-West talk is a key point to answer whether the revolution will extend in the region and dismantle other regimes or not. The answer is NO because the West will protect the dictatorships in the region especially in Jordan and Egypt even if this resulted in killing hundreds of thousands. Theses regimes are wanted to besiege, and maybe later, attack Iran. They are needed to suppress the struggle against the Israeli oppression. If anyone has doubts, I should remind everyone with the fact that these two countries are called by the West as moderates. According to the West, the good Arab is the one who accepts the Israeli and American dictates. The real leaders like Yasser Arafat for example, who enjoyed popularity among Palestinians, are called extremists and terrorists. Another reminder, the Western reaction to the fraud in the recent Egyptian election suports what I have argued about. Also, the Western rejection to the result of the Palestinian election is another shameful example.
So, No, it will be no more revolutions in the region in the short term.

Huruvida det tunisiska upproret smittar av sig beror nog på utgången. Jag tror att folk inväntar resultatet av upproret. Visar det sig att tunisierna börjar få bättre levnadsstandard och frihet på riktigt blir det outhärdligt för övriga arabiska befolkningar att sitta under diktatorernas ok. Om en diktator ersätter en annan fanns ju ingen poäng.

Vill EU göra sig trovärdiga med demokrati som alternativ så gäller det att visa det nu och inte stötta någon ”upplyst” diktator som de andra tyrannerna i arabvärlden säkert hoppas på. Om EU/USA ställer sig bakom en ny diktator kommer de arabiska befolkningarna definitivt att ha synat korten vad gäller ”demokrati-alternativet” och då blir det revolutioner av annan typ i framtiden som EU och USA inte kommer kunna påverka överhuvudtaget (läs Iran).

Man ska ha i åtanke att befolkningarna i nordafrika inte är intresserade av någon obskyr saudiarabisk nyradikal islamisering – förtryck och avhuggna händer – utan vill ha ett vanligt samhälle med traditionell islam, som för muslimerna representerar social rättvisa och jämlikhet, med enkla, okorrumperade och ödmjuka ledare. Detta går att få inom en demokrati (se t.ex. Turkiet). Det är alltså viktigt att inte utesluta islamiska politiker så att inte man skapar en ny revolution på sikt.

/muslimska perspektiv (http://muslimskaperspektiv.blogspot.com/)

Först och främst så är det oundvikligt att det sprider sig. Uppror och demonstrationer har grott eller till och med varit aktiva i flera diktaturer runt om i världen, länge. Det som skett i Tunisien sprider sig inte enbart till andra diktaturer med muslimsk majoritet, utan troligen även till andra diktaturer; t ex Burma och Nordkorea.

Sen, däremot, är det en fråga om effekt. I Jordanien kan revolter säkerligen lyckas, men i Egypten kan det bli svårare då dess säkerhetsapparat är så extrem. I Burma och Nordkorea likaså.

Om det nu i Tunisien verkligen blir val, valen blir fria och landet blir en verklig demokrati, så kommer övriga diktaturer i dess närhet att tvingas till reformer. Främst för att hålla revolterna på mattan.

Men mycket beror, som ovan postare också sa, vad effekten i Tunisien nu blir. Om ytterligare en diktator installeras så blir det nog svårt att mobilisera i resten av världens diktaturer.

Ett stort problem är EU, USA och Kina och dess agerande. Kina kommer inte att gladeligen låta vem som helst installeras i Tunisien, och är EU egentligen trovärdiga med Vitryssland som samarbetspartner och nära granne?

Förhoppningen är såklart att folk i diktaturer runt om i världen ORKAR ta till käppen och gå ut på gatan. Och förhoppningen är också att militären runt om i diktaturländerna ser till folket och inte till regimen. I Burma är det kört. Kanske inte i Nordkorea, eftersom läget där är så förtvivlat, precis som i Zimbabwe.

Och varför skulle inte demokrati kunna skapas i Tunisien? Visserligen är revolutionen militärens förtjänst, men de skulle aldrig genomfört den om de inte ansåg att folkets krav var korrekta. Det har i princip redan skapats en demokrati i ordets rätta bemärkelse.

Jag bor i Marocko. Sannolikheten att det blir en dominoeffekt är störst i Egypten och Libyen, och kanske också i Algeriet. Det är inte sannolikt att det blir någon revolution i Marocko, som är långt mer öppet och demokratiserat än Tunisien och Algeriet/Libyen/Egypten. Se gärna Freedom House och Reportrar utan gränser. I Marocko är pressen mer fri, man får kritisera styret kraftigt, och det finns över ett dussintals oppositionspartier. Marocko är arabvärldens mest öppna och demokratiserade land.

I Tunisien, som är de tre Maghrebländernas hårdast kontrollerade, finns nästan ingen opposition, idolporträtt på Ben Ali syntes överallt (något motsvarande finns inte i Marocko) och regimen lägger sig i folks vardagsliv totalt.

Sannolikt är också att oroligheter kommer att uppstå i Jordanien, samt i den extremt förtryckande fasciststaten Syrien, men där är förtrycket så hårt att det antagligen inte kommer att lyckas.

I svenska medier märks också att man blandar ihop Nordafrika med arabdiktaturerna i Mellanöstern. Det finns inte på samma sätt en islamistisk ”opposition” i Nordafrika, med undantag för Algeriet. I Marocko och Tunisien är folk genuint motståndare till islamisterna, och mycket djupt präglade av fransk kultur. Inte ens i Algeriet finns islamisterna kvar, och det beror inte på represseionen mot dem, utan att de fullstöndigt tappat stöd. De nordafrikanska arabstaterna skiljer mycket kraftigt åt gentemot arabländerna i Mellanöstern.

Kort tillägg till min kommentar nedan:
Man bör också komma ihåg att regimernas art spelar roll. Algeriet är en militärregim, där Bouteflika styrs av militären. Tunisien var en (ännu) hårdare polisdiktatur, som dole sitt Syrien-liknande förtryck med hjälp av ekonomisk framgång för eliterna (och särskilt Mme Trabelsis klan).
Marocko är en monarki, och inte ens de mest kritiska oppositionspartierna verkar mostätta sig kungahuset. Landet är inte en demokrati, utan mer att jämföra med Turkiet, men helt väsensskild från övriga arabiska regimer. Yttrandefriheten är i praktiken fungerande, med daglig mycket hård kritik mot makthavarna.
Egypten ligger närmare övriga Mellanöstern, och är mer hotad av islamism än de fransk-påverkade nordafrikanska länderna. Egyptens befolkning är långt mer radikal och fundamentalistisk, och sitter fast i Mellanösterns problem. De nordafrikanska befolkningarna vill tvärtom avlägsna sig från de arabiska islamiströrelser som tynger Mellanösternstaterna, och är nästan totalt fokuserade på ett bättre liv och bättre utveckling i ekonomiskt utbyte med främst Frankrike. Nästan alla araber i Marocko och Algeriet talar flytande franska, och känner tillhörighet till franska demokratiska värden.

Man ska inte heller glömma möjligheten att de palestinska araberna kommer att revoltera mot de förtryckande palestinska regimerna i Ramallah och Gaza. Särskilt i det sistnämnda området är misären utbredd, pga Hamasregimens förtryck och prioritering av krig på folkets bekostnad. Det ska bli intressant att se om utvecklingen i Tunisien kan innebära att de palestinska regimerna måste tänka om.