Annons

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Den ortodoxa och orientaliska kristenhetens jul går mot sitt slut, så även i Egypten där miljoner kopter har levt i bävan för att de förfärliga, blodiga händelserna vid nyårsmässan i Alexandria skulle upprepas denna julhelg.

Så blev det dessbättre inte. Men Egypten är ändå inte som förr.  Förtrycket av kopterna har tydliggjorts efter bomben mot nyårsmässan som tog 23 människors liv. Det var en självmordsbombare som sprängde sig in i kyrkan i Alexandria, men ögonvittnen har berättat om hur räddningsarbetet försvårades av att regimens säkerhetsstyrkor sköt tårgas mot dem som desperat försökte rädda sårade.

Vreden riktas inte bara mot den våldsförhärligande islamismen utan också mot Mubarakregimen som inte använt sina polisstyrkor –  som finns över allt i Egypten – till att skydda medborgarna, utan endast regimen.

Lyssna på Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén och hennes reportage från Alexandria idag om Koptisk jul.  Där kommenterar människorättsaktivisten Hossam Bahgat från Egyptiska initiativet för personliga rättigheter händelseutvecklingen; där hör vi en erfaren  kirurg falla i gråt när han ska försöka berätta vad han såg på sitt sjukhus nyårsnatten efter bomben och där hör vi  det rytmiska, bultandet ljudet av säkerhetspolisens batonger i Alexandria. Det är sådana reportage som begripliggör.

Egyptiska muslimer har markerat sin solidaritet med utsatta kopter denna julhelg genom symboler där islams halvmåne omfamnar det kristna korset (se mitt tidigare blogginlägg om Egyptier mot terrorism).

Det är inte bara i Egypten som regimens likgiltighet för sina egna medborgare har blottlagts denna vinter. Runt nyåret  har Tunisien och Algeriet – två länder i Maghreb, den arabiska västern – skakats av protester.

Så här skriver en läsare som arbetar i Tunisien:

”Folket vågar och orkar för en gång skull protestera, studenter blir dödade i upproret
av poliser, advokater tas in i fängelser och blir torterade.”

Censuren på nätet är så hård att cyberaktivisterna i Tunisien säger att de inte  har tillgång till internet, bara ett nationellt  intranät, där endast det som tillåts av Ben Alis regim får passera. Utrikesminister Carl Bildt tar för övrigt upp förtrycket av oliktänkande i Tunisien på sin blogg.

Även i Algeriet, ännu en polisstat,  har det utbrutit protester kring nyåret.  I Algers stadsdel Bab al-Oued, som jag själv besökte strax före jul, har tusentals ungdomar drabbat samman med kravallpolis de senaste dagarna.

Nyheter från Maghreb – solnedgångens land på arabiska – har svårt att tränga igenom i svenska medier.

Men det är EU:s närområde. Alger ligger närmare Barcelona än Kairo.  Och när tiotusentals ungdomar går ut på gatorna i Alger eller Tunis är det också en följd av årtionden av frustrationer, felriktad politik, brist på jobb, demokrati, framtidsutsikter och social rättvisa.

Om inte de unga på andra sidan Medelhavet ser en framtid i sina egna länder, om inte våra regeringar i EU  sätter press på sina partnerskapsländer också vad gäller mänskliga rättigheter (utan bara ägnar sig åt handelsfrågor och polisiär terroristbekämpning), kommer fler unga i Maghrebländerna att försöka ta sig i bräckliga båtar över till Europa, eller kanske rekryteras av våldsförhärligande ideologier och sekter som arbetar underjordiskt i Maghreb.

Madridbomberna för snart sju år sedan har kopplingar till al-Qaida i Maghreb. Det finns fler exempel.

Det är lätt att hålla med den algeriska journalist som kallar protesterna i Alger för både ”väldigt lokala och väldigt globala”. Detsamma gäller Egypten och Tunisien.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren