X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

DOHA Palmepristagaren och advokaten Walid Abu al-Khair dömdes den 29 oktober till tre månaders fängelse av en domstol i Jidda. Skälet är att han skrivit på ett uttalande som kritiserar domar av reformister i Jidda samt ihjälskjutning av demonstranter i Qatif.

Walid Abu al-Khair, som finns på twitterkontot @WaleedAbulkhair skrev först till mig på mikrobloggen att han inte hade hört av Olof Palmes Internationella Centrum sedan domen föll för två dagar sedan.

Men någon minut efter att jag lagt ut ett twitterinlägg om detta, så kom besked om att Anna Karin Hammar, Joakim Palme med flera var underrättade om domen mot pristagaren. 

Advokaten och människorättsförsvararen Abu al-Khair kommer att överklaga domen. Nästa process inleds den 5 november. Han har sedan länge utreseförbud ur Saudiarabien. Det medförde att han inte kunde närvara vid prisutdelningen av Palmepriset i riksdagens andrakammarsal i januari. I stället kom hans hustru Samar Badawi för att ta emot priset i hans ställe. Hon var tidigare hans klient i ett mål som gällde hennes rättighet att slippa en misshandlande faders förmyndarskap.

Mer om detta hittar ni på @WaleedAbulkhair eller på mitt eget twitterkonto @bitteham

Den saudiske människorättsförsvarare har fler åtal hängande över sig, bland annat för påstådd uppvigling mot systemet, ifrågasättande av det förmyndarskap som alla kvinnor i kungariket lyder under; för att ha upprättat en människorättsorganisation utan tillstånd, för att ha samarbetat med internationalla människorättsorganisationer samt för att ha förolämpat rättsväsendet, rapporterar IHR Saudi Arabia. 

 

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

DOHA Vad är det som får folk på Arabiska halvön att skratta? Svar: Den saudiske komikern Hisham Fageehs satiriska videoklipp No Woman No Drive – en film som lades ut på YouTube inför den kampanjdag som utropades den 26 oktober i Saudiarabien mot förbudet för kvinnor att köra bil. 

Saudiarabien är det enda land i världen som har ett sådant förbud. I dagsläget har nära sju miljoner sett hans videoklipp. Flest tittare av satitrfilmen, inspirerad av Bob Marley, hittar man nog i här i Gulfen: Oman, Förenade Arabemiraten, Qatar, Bahrain, Kuwait och Saudiarabien – länderna i Gulfstaternas samarbetsråd, GCC. Eller i Jemen, en annan av Saudiarabiens grannstater.

En handfull av dessa glada Gulfarabiska tittare har jag träffat här i Qatars huvudstad, Doha. De är alla unga kvinnor från GCC. En i gänget är saudiska. Jag behöver inte mer än föra videon på tal förrän detta arabiska tjejgäng brister ut i skratt.

Här är klippet igen, ifall någon händelsevis skulle ha missat det.

YouTube Preview Image

– Särskilt den där sekvensen när Hisham Fageeh sjunger att det skulle vara skadligt för kvinnors hälsa att köra bil är dråplig, säger röst en i det arabiska tjejgänget. Hon syftar på att en ultrakonservativ saudisk rättslärd påstått att bilkörning skulle skada kvinnors äggstockar.

– Jag tänker på mina äggstockar hela tiden när jag kör bil nu, säger en annan kvinnlig förare i Doha som nästan höll på att kissa på sig av skratt när hon såg filmen första gången.

Att humor är ett mäktigt vapen i arabisk politik visade redan den egyptiske komikern Bassem Youssef, som brukade häckla Egyptens förre president Mursi. Nu, säger en i gänget, har Bassam Youssef försiktigt börjat driva med general Sisi i Egypten.

Unga arabiska kvinnor i Gulfen är ofta välutbildade och vet vad de vill. De säger självmedvetet att deras regeringar får mer utdelning för pengarna om de investerar i kvinnors utbildning, eftersom kvinnor i Gulfen har mer att vinna på att studera och har mer ansvar för nästa generation.

Men dessa kvinnor från Gulfen påpekar också att deras mödrageneration, eller ibland mormödrar och farmödrar, många gånger hade större sociala friheter än vad som idag anses vara passande för kvinnor på Arabiska halvön. Ta klädedräkten till exempel.

– Min mamma hade inte heltäckande svart abaya knäppt ned till fötterna. Den var uppknäppt och hängde bara på hennes axlar.

Alla i gruppen vet att det inte är islamisk sharia som hindrar kvinnor att köra bil. De beskriver förbudet i Saudiarabien som postmodern traditionalism där de ultrakonservativa tar till hedersbegrepp också.

De tror inte att kampanjen för kvinnlig bilkörning kan dö ut. Saudiskan i sällskapet påpekar att många unga män i det stora kungariket stödjer kampanjen.

Hisham Fageeh säger att hans erfarenheter från studietiden i USA gav honom inspiration till filmen. En utländsk Saudikännare påpekar att man kan se hans No Woman No Drive som en perfekt förklaring till varför kungarikets ultrakonservativa med sådan hetta avskyr kung Abdullahs stipendiefond för saudier som vill studera utomlands. Kung Abdullahs fond hjälper i dagsläget totalt kanske 200 000 unga saudiska studenter att plugga i USA, Europa, Ryssland, Kina och Australien. Bland dessa studenter finns kvinnliga studenter – även i Sverige.

I Saudiarabien lade 47 kvinnliga pionjärer grunden för dagens kampanj genom en bilkörningsdemonstration i Riyadh 1991. Bland dem fanns både akademiker och affärskvinnor. Jag har träffat några av dem i kungariket. De visade vägen för sina yngre medsystrar – de som nu lägger ut klipp på YouTube när de gör det förbjudna genom att sätta sig bakom ratten i Riyadh, al-Khobar eller Jidda.

En sökning på orden ”Saudi woman driving car” ger många träffar.

Som den här. YouTube Preview Image

Eller den här: YouTube Preview Image

Therese Larsson skrev häromdagen på sin blogg  om Hisham Fageehs succéfilm.

Bitte Hammargren

Human Rights Watch rapporterar idag att en appellationsdomstol i Kuwait har fastställt domen på 10 års fängelse mot en bloggare för två twitterinlägg. 

Domen mot bloggaren Hamad al-Naqi bekräftades idag. Kuwaitiern döms bland annat för att ha förolämpat profeten Mohammed samt kungarna i Saudiarabien och Bahrain.

– 10 års fängelse för fredlig kritik visar hur lite Kuwait respekterar yttrandefriheten, säger Joe Stork, biträdande chef för HRW:s Mellanösternavdelning.

– Att låsa in kritiker kommer inte att få den politiska krisen i Kuwait att försvinna, sade han.

Här är länken till rapporten.

Bitte Hammargren

DOHA Dagens goda nyhet från Saudiarabien är att den unge saudiske bloggaren och journalisten Hamza Kashgari har släppts fri efter 625 dagar i häkte. Det berättar i dag på morgonen Ahmad al-Omran, en annan saudisk journalist och bloggare, känd som @ahmed på twitter.

Hamza Kashgari från Jidda hör till den unga generation saudier som gjorde twitter till sitt fria forum.

Skärmavbild 2013-10-29 kl. 07.19.30

På twitter har saudiska medborgare för första gången i sitt liv kunnat säga vad de vill offentligt utan att det först måste passera igenom ett statligt filter. De kan inte ostraffat ställa sig i ett gathörn i Riyadh och agitera. Men 140 tecken på mikrobloggen twitter kan vem som helst skicka iväg. Ibland händer inget alls, men andra gånger är stupstocken nära.

Saudiarabien är den nation i arabvärlden som har flest twitterkonton. Men det rättsliga läget i kungariket är ett gungfly. Saudiarabien har ingen skriven strafflag. En mycket sträng tolkning av sharialagar gäller.

Hamza Kashgari, eller @Hmzmz på twitter, skrev 2011 tre ödesdigra tweets om profeten Mohammed. Ett av dem löd:

På din födelsedag ska jag inte buga mig inför dig. Jag ska inte kyssa din hand. Jag ska i stället skaka den som en jämlike. Jag ska tala till dig som en vän, inget mer. 

Skärmavbild 2013-10-29 kl. 07.13.44

När dessa rader om profeten  kom till ulemas, islamiska rättslärdas, kännedom fanns det ultrakonservativa teologer i kungariket som ville döma honom till döden för avfällighet från islam.

 

Kashgari flydde sitt land, flög till Malysia 2011 och ville söka asyl i Nya Zealand. Men han greps i Malaysia och utlämnades senare därifrån tillbaka till sitt hemland. I häkte bad han så småningom om ursäkt för sina rader på twitter.

Skärmavbild 2013-10-29 kl. 08.23.28Utan den ursäkten hade han kanske inte fått sin frihet till sist. Saudiarabiens kungahus är sedan 1700-talet lierat med den mest ärkekonservativa inriktningen av islam, wahhabismen. Kungen och de tusentals prinsarna av Huset Saud kan inte ta öppet avstånd från wahhabitiska teologer. De kan inte såga av den gren de sitter på. Men de kan skapa sig ett manöverutrymme.

Bloggaren @ahmed skriver att Kashgari aldrig ställdes inför rätta, men det var många som ifrågasatte om hans tweets var en form av hädelse (vilket är straffbart i kungariket).

En annan saudisk twittare kommenterar frigivningen av Hamza Kashgari. ”Regeringen är smart. Det är hög tid att slopa förbudet för kvinnors bilkörning och säga till de rättslärda: tro inte att vi bryr oss om er hela tiden”.

Det finns inget i islamisk sharia som ger stöd för ett förbud mot kvinnlig bilkörning. Det saudiska förbudet bygger på stockkonservativa traditioner, eller kanske allra mest om en rädsla för att tappa kontroll över kvinnorna om de får rörelsefrihet i sitt samhälle.

Här i grannlandet Qatar skakar människor på huvudet åt det saudiska bilkörningsförbudet för kvinnor – och jag känner folk som kiknat av skratt åt den satirfilm som en saudisk komiker lagt ut, här även visad på bloggen Larssons värld.

Men i Qatars huvudstad Doha finns en ung poet, Ajami, som dömts till 15 års fängelse för några korta rader i två dikter – dels en diktuppläsning om den förre emiren som  mobilfilmades i en lägenhet 2010 och dels en dikt om Jasminrevolutionen i Tunisien 2011, som blev känd över hela arabvärlden. Poetens sista utväg är att den nye emiren av Qatar, Tamim bin Hamad Al Thani, ska benåda honom. Om så ska ske beror på om det blir ett internationellt tryck – något som bidrog till Hazma Kashgaris frigivning.

Bitte Hammargren

DOHA Det finns 53 miljoner hushållsanställda i världen. Men bara tio länder har ratificerat en konvention för att stärka skyddet för hushållsarbetare. På en global arbetsmarknad är barnflickor, pigor och hembiträden de mest utsatta. Alltför ofta är de helt utlämnade åt sina arbetsgivares godtycke. Den region där deras utsatthet är störst är Mellanöstern. 

Hembiträden har i många fall inga arbetskamrater, är instängda i sina arbetsgivares hem, kan få arbeta extremt långa dagar, i vissa fall får de inte ut sin lön, många blir misshandlade eller sexuellt utnyttjade.

För fem år sedan besökte jag ett skyddat boende i Beirut för hembiträden som flytt från sina arbetsgivare. Jag minns särskilt Manel från Sri Lanka, som hållits inlåst i nio år utan lön innan hon till sist lyckades fly. Hennes familj därhemma trodde fram tills dess att hon var död. Det var svaret de hade fått när de ringde.

På flygplatsen i Manama – samtidigt som upproret i Bahrain slogs ned – träffade jag tre år senare en ung kvinna från Malaysia som försökte resa hem. Men hon blev i stället tagen av gränspolisen. Hon hade inte fått sin ”sponsors”, det vill säga privata arbetsgivares, tillstånd att åka.

Antalet självmord bland hembiträden som lever i rättslöshet är stort. Många har blivit tvingade, genom trafficking, eller lockade utomlands av cyniska bemanningsföretag som lovat guld och gröna skogar åt kvinnorna. De själv har familjer därhemma att försörja – ibland egna barn som de i bästa fall kan träffa vartannat år.

Enligt ILO, International Labour Organization, finns det 53 miljoner hushållsarbetare världen över. Det är mer än hela Spaniens befolkning. De flesta av dessa 53 miljoner är kvinnor och ibland minderåriga flickor. 30 procent av dessa hushållsarbetare jobbar i länder där de inte har något rättsligt skydd alls, enligt ILO. Det betyder i klartext att det inte finns några arbetarskydd i lagen som reglerar deras arbetstider, rätt till lediga dagar, minimilöner eller ersättning för övertid. Även om det skulle finnas ett visst rättsligt skydd för de andra 70 procenten, så är det många som saknar sjukförsäkring, rätt till vård för arbetsskador eller mammaledighet.

Human Rights Watch skriver idag i en ny rapport att det dock finns ljuspunkter: Fler länder  har ratificerat konventionen för hushållsarbetare. Ett av de första var Filippinerna som sänt miljoner kvinnor utomlands på jobb som hembiträden. Sverige har undertecknat men inte ratificerat konventionen ännu.

I Latinamerika har hemarbetarnas rättsliga status förbättrats under senare år, konstaterar Human Rights Watch i en global översikt. Se även här. Men det finns en region där hembiträdena är särskilt utsatta: Mellanöstern.

Migrantarbetarna betyder oerhört mycket för asiatiska och afrikanska länders ekonomier. Deras remitteringar, pengarna de skickar hem, utgör sammantaget stora belopp, även om den enskilde byggnadsarbetaren eller hembiträdet ofta inte kommer upp i en månadslön på 2000 kronor i månaden.

Det är inte utan anledning som Nepal har förbjudit kvinnor under 30 år att arbeta som hembiträden i GCC-staterna, monarkierna på Arabiska halvön. Men så länge inte länderna, som skickar ut miljoner hushållsarbetare, agerar samfällt så kommer det alltid att finnas nya skaror av unga kvinnor som blir lockade, lurade eller tvingade att ta jobb som pigor långt från sina hemländer och utsatta för sina arbetsgivares godtycke. Det finns de som drar vinstlotter, som kommer till bra familjer. Men det finns allt för många skräckexempel som visar på motsatsen.

Bitte Hammargren

Det hördes detonationer på sju olika platser i Damaskus på söndagskvällen, uppgav källor i Syrien för mig denna kväll. Bilder på sociala medier visade vid 22-tiden hur stora byggnader stod i brand. En explosion påstods ha inträffat nära det statliga tv-huset, som ligger nära huvudvägen mot Libanon. När detta skrivs kunde uppgifterna inte verifieras. 

Statliga syriska medier uppgav på söndagskvällen, enligt AFP, att  självmordsbombare sprängt två bilbomber i centrala Damaskus. En bomb sades ha detonerat utanför Ummayadmoskén i Gamla stan. Uppgifterna är inte bekräftade av oberoende källor. Enligt den ryska statliga televisionen påstods Four Seasons Hotel, där FN:s vapeninspektörer bor, också ha träffats. En korrespondent för Russian Television, RT,  skriver på mikrobloggen twitter att rök och lukt (av explosioner) lägger sig över Damaskus. Samma bild gav källor inne i Syrien som SvD var i kontakt med.

Alla uppgifter i stridens hetta från Damaskus – dit det är ytterst svårt för oberoende journalister att få visum – är synnerligen svåra att belägga. Men källor  som SvD varit i kontakt med gav i stort sett samma bild som RT:s korrespondent: Rebeller från Fria syriska armén ska ha uppmanat människor i Damaskus att hålla sig inne på söndagskvällen, och framför allt hålla sig borta från platser som ligger nära den syriska säkerhetstjänstens kontor.

Söndagen var även utan denna dramatik en tung nyhetsdag i Syrien. I Idlibprovinsen i norr  kidnappades medarbetare för den Syriska röda halvmånen, en gren av Internationella Röda kors-federationen. Nära staden Daraa i södra Syrien ska rebeller, enligt Reuters, ha lyckats träffa ett stridsflygplan från regimen med luftvärnsrobotar. Om det stämmer betyder det att rebeller har fått tyngre vapen. Planet sades ha nödlandat. I östra Syrien, nära Deir al-Zor, ska jihadister från Islamiska staten för Irak och Levanten (Sham), ISIS, ha sprängt en sufisk helgedom i luften. Salafister ser sådana helgedomar som avgudadyrkan.

Informationsflöden på sociala medier – som kan vara svåra att bekräfta och som också kan bestå av desinformation –  kom betydligt snabbare än de etablerade mediernas rapportering från Damaskus.

Olika rebellgrupper har talat om att de ska befria Damaskus. Vilka rebeller som opererar just nu i Damaskus är svårt att säga denna kväll. Vissa delar av Fria syriska armén är svurna motståndare till salafisterna i Jabhat al-Nusra, andra opererar av pragmatiska skäl tillsammans med dem.

Men det råder ingen tvekan om att civila i Damaskus och dess förorter väntar på att få torrmöjlk till barnen, blöjor, filtar, mediciner och andra förnödenheter. Det finns bilder på sociala medier som visar svårt undernärda barn i de mest utsatta stadsdelarna i den syriska huvudstaden. 

Samtidigt säger George Sabra, ledare för SNC, en av de största grupperna inom den politiska oppositionen, att hans rörelse kommer att lämna den bredare oppositionskoalitionen (Ittilaf) om den under nuvarande omständigheter går med på att sätta sig i samtal i Genève med regimen.George Sabra, ordförande i SNC, avvisar förhandlingar med regimen så länge Bashar al-Assad sitter kvar som president.

När jag träffade George Sabra för en mer än timslång intervju i Istanbul helt nyligen förklarade han att ett minimivillkor för förhandlingar med motståndarsidan var att president Bashar al-Assad avgår. Även om den syriske presidenten kanske inte har full kontroll av allt som sker från regimens sida, symboliserar han en mördarregim, sade George Sabra, själv kristen som stöds av den syriska grenen av Muslimska brödraskapet.

George Sabra, ordförande i Syriska nationalrådet SNC, vägrar gå med på att oppositionen förhandlar med regimen så länge Bashar al-Assad sitter kvar som president. Foto: BITTE HAMMARGREN 

Bitte Hammargren

Då och då kan man i Turkiet stöta på turkiska medborgare som berättar att de insett att deras mormor eller farmor egentligen var armeniska, men att hon tvingats dölja detta faktum som adopterad av en turkisk familj.

Frågan om vad som hände armenierna under första världskriget i Turkiet är ett tabu som håller på att spricka upp. Numera finns det  böcker på turkiska där det sägs att det begicks ett folkmord på armenierna för snart 100 år sedan. Men varje påstående om att det var en systematisk och medveten etnisk rensning av armenier under det Osmanska rikets sista år, och inte bara massakrer i krigets kaos – då också turkar och kurder massmördades under de ryska truppernas offensiv – väcker ofta våldsamma motreaktioner i Turkiet. Se bara på hur publicisten Hrant Dink – han som ville få turkarna att förståblev mördad på öppen gata utanför sin redaktion i Istanbul 2007. Eller på hur författaren och sedermera Nobelpristagaren Orhan Pamuk blev åtalad för ett  yttrande om att det var ett folkmord på armenierna.

Men jag träffar numera på allt fler turkiska medborgare som säger att de inser att armenierna utsattes för ett folkmord under första världskriget. Armenier i diasporan säger  ofta att många av de städer som kurderna i dagens Turkiet kallar för en del av sitt drömda Kurdistan hade en armenisk befolkningsmajoritet för 100 år sedan. Staden Erzurum, till exempel (platsen för Turkiets bästa skidåkning, där Vinter-OS hölls för studenter 2011).

Att vända på historiens stenar är en uppgift för historikerna. På Folkmordsmuseet i Armeniens huvudstad Jerevan finns bilder och dokument som beskriver armeniernas historia samt minnen från några utländska vittnen i det sönderfallande Osmanska rikets östra delar, som den svenska missionären Alma Johansson. Till detta Folkmordsmuseum i Jerevan kommer ibland utländska besökare – jag har själv varit där. Men numera har jag också träffat unga turkar från Turkiet som  har besökt detta museum och tagit del av en historieskrivning som de aldrig skulle kunna få i turkiska skolor.

Det finns också mindre skärvor som kan fogas till den större berättelsen för att den ska bli begriplig: enskilda personers minnen.

turkisk journo

Nyligen kom journalisten Ahmet Abakay, ordförande i ett turkiskt journalistförbud, ut med en bok där han berättar sin mamma Hoşanas historia. Hon var ett armeniskt hittebarn som lämnades framför en alevitisk familjs dörr i Erzurum-området under krigsåret 1915, när så många armenier fördrevs ut i den syriska öknen. Men frågan var så känslig för mamman, som adopterades av en alevitisk familj, att det var först strax före  sin död som hon vågade avslöja sin stora hemlighet för sonen. Det skulle dröja tretton år efter hennes död innan han kom ut med en bok, Hoşana’nın son Sözü (Hoşanas sista ord), där han berättar om mammans öde.

Läs mer om denna gripande historia i Daily News.