X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Den amerikanska journalisten Robin Wright  visar med några kartor  i New York Times hur hon föreställer sig att  gränserna i Nordafrika och Mellanöstern kan komma att förändras inom några år.

Hon tänker sig att Libyen kommer att delas i tre nya länder, en gränsdragning som följer den provinsiella indelning som gällde under Osmanska riket: Tripolitanien, Cyrenaica och Fezzan (tre regioner som också fanns i Romarriket).

Skärmavbild 2013-09-30 kl. 18.50.59

Hon tänker sig också att gränserna för dagens Syrien, Irak, Jemen samt Saudiarabien och de mindre emiraten inom GCC (Gulf Cooperation Council) kommer att förändras. Hennes kartor utgår i stort från en etnisk-religiös uppdelning – med exempelvis en liten alawitstat vid Medelhavskusten, en ministat för druser, ett större Kurdistan, en shiastat och en sunnistat etc.

Men Israel-Palestina – liksom Jordanien – låter hon vara en vit fläck, som om det inte fanns en demografisk-politisk konflikt där. Gränsen mot Turkiet låter hon också vara orörd. Men Robin Wright vet naturligtvis att det finns fler kurder i Turkiet än i Syrien och Irak sammantaget.

Ingen ska bli förvånad om många intressenter  i hemlighet ritar på nya kartor för Mellanöstern just nu. Det påminner om hur det var under första världskriget när Storbritannien och Frankrike i hemlighet bestämde sig för att stycka det Osmanska rikets arabiska delar mellan sig i nya stater (Sykes-Picot-avtalet). Samtidigt lovade britterna arabisk självständighet till emiren av Mecka om han ställde sig på britternas sida mot turkarna i första världskriget, medan Lord Balfour lovade judar ett nationalhem i Palestina. Det var tre olika brittiska löften som verkade i tre olika riktningar.

Fortsättningen efter första världskriget känner vi. Men framtiden i Mellanöstern är sannerligen oviss.

 

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

GÖTEBORG Nu är jag åter på Bokmässan i Göteborg för att samtala med författarna Sigrid Kahle och Carl-Göran Ekerwald. Sigrid Kahle är aktuell med andra delen av sina memoarer, Att vilja sitt öde – trots allt (Bonniers). Sigrid Kahle började skriva understreckare i SvD redan på 1960-talet. Den som vill lyssna på henne i Göteborg har flera tillfällen, bland annat under torsdagen i ett längre seminarium under rubriken Från diplomathustru till orientalist samt på Internationella torget.

Själv har jag varit här flera gånger, med start på Bokmässans allra första år i mitten av 1980-talet. Då var jag utsänd som vikarie från DN. Vid den tiden bojkottades Bokmässan i Göteborg av de stora förlagen i Stockholm – och av de etablerade journalisterna. Men kända författare kom hit redan då. Från det första året minns jag särskilt Nobelpristagaren Isaac B Singer, hitlockad av Brombergsoch den amerikanske mediekritikern Neil Postman.

Några år senare var jag här igen för SvD. Här intervjuade jag Turkiets främste epiker Yaşar Kemal. Honom hade jag redan träffat i hans hem utanför Istanbul, där han då stod åtalad. Yaşar Kemal, nu 90 år, är inte bara en sagolik berättare utan också en förnyare av den litterära turkiskan. Men han har aldrig fått Nobelpriset, till turkiska litteraturvänners oförställda besvikelse. I Göteborg mötte jag hans landsman Orhan Pamuk 1995, medan han ännu var en tämligen okänd författare i Sverige. Det var tio år innan Pamuk fick Nobelpriset. Av den intervjun minns jag särskilt Pamuk som en driven politisk iakttagare, egentligen mot sin egen vilja, eftersom det var romankonsten, inte politiken, som intresserade honom.

I Göteborg träffade jag  någon gång på 90-talet den marockanska feministen och sociologen Fatima Mernissi, då Sverigeaktuell med sin lysande självbiografi av hur det var att växa upp i ett harem, Drömmar om frihet. Intervjun slutade med att Mernissi bjöd ned mig till en workshop för kvinnor i Marocko som tolkade islam på ett feministiskt vis. SvD nappade på idén, så samma höst kunde jag delta i dessa seminarieövningar bland kvinnorättsaktivister i Casablanca.

2007 mötte jag den kvinnliga iranskan förläggaren Shahla Lahiji på Bokmässan, dagen innan hon fick Internationella förläggarföreningens Frihetspris. Henne hade jag tidigare träffat på Bokmässan i Teheran. Och senare mötte SvD:s fotograf Dan Hansson och jag henne  i en källarlokal i Irans huvudstad, där denna modiga och framsynta kvinna drev sin förlagsverksamhet. Vid det runda bordet i Shahla Lahijis förlag fanns även SR:s Cecilia Uddén med sin mikrofon. Affischen från prisutdelningen i Göteborg hade Shahla Lahiji stolt hängt upp på en framträdande plats i sina lokaler.

I början av 2000-talet  intervjuade jag Mahmoud Darwish i Göteborg, den store palestinske poet som var  Nobelpristippad och översatt till svenska av mer än ett förlag. Han dog en för tidig död i Houston 2008.

För egen del har jag bara varit på bokmässor i tre städer: Teheran, Riyadh och Göteborg. Alla är tre väldigt olika. De två förstnämnda har  sina givna begränsningar vad yttrandefriheten gäller. Men alla tre har dragit som magneter på den läshungriga publik som vill vidga sina vyer och öppna sig för nya horisonter.

Vilken tur att de stora Stockholmsförlagen hade fel när de bojkottade Bokmässan i Göteborg första året.

XXXXX

PS. För den som missade Sigrid Kahle under torsdagen på Bokmässan kommer det ytterligare tillfällen på fredag och lördag, bland annat i SvD:s monter fredag 27 september kl 16.00-16.120.

 

Bitte Hammargren

ISTANBUL Hur ska syrier kunna ta sig till Sverige och andra EU-länder när de inte kan få visum?

Alla vi som träffar unga desperata syrier i Turkiet (eller andra grannländer till Syrien) får denna fråga. Köerna ringlar sig långa utanför svenska generalkonsulatet i Istanbul och ambassaden i Ankara, liksom framför andra europeiska beskickningar i Syriens grannländer.

Här ett exempel: En kille jag träffat blev nekad visum till ett nordiskt land trots att han är antagen till en utbildningsplats och trots att han har nära anhöriga i detta land. Så nu ställs han inför två svåra val: antingen anlita människosmugglare, vilket är riskabelt och vilket han inte vill, eller resa tillbaka till sitt sönderslitna hemland för att försöka gå klart sin utbildning där. Men det är också förenat med stora faror.

Hans anhöriga ställs också inför ett smärtsamt dilemmat: Måste de ta av sina surt förvärvade besparingar för att ge till smugglare, när de behövs för killens utbildning och chanser i livet? Och kan man verkligen lita på att smugglare kan ta honom vidare?

Och vi andra, som möter dessa unga människor vars framtid slås sönder, känner oss maktlösa.
Men smugglarna gör lysande affärer.

Bitte Hammargren

När president Obamas delegation rullade in mot Stockholm City i dag stängdes E4 tillfälligt av, i vart fall för södergående trafik. Det har jag lätt att förstå.

Jag minns ett statsbesök för tio år sedan när Jordaniens kung Abdullah II och drottning Rania kom till Sverige – och då E4 inte spärrades av.

Det statsbesöket råkade infalla mindre än en månad efter mordet på utrikesminister Anna Lindh. Man kunde tycka att den svenska polisen hade anledning att hålla extra hög säkerhetsprofil vid ett högnivåbesök från Mellanöstern.

Men konvojen, som rullade in mot Stockholm City den gången, körde från Arlanda i vanlig trafik på E4. Jag satt  i en minibuss näst längst bak i kortegen tillsammans med  jordanska journalister. Bakom oss, som sista fordon i kortegen, låg en polisbil.

Som alltid i konvojtrafik – det må sedan gälla i konfliktzoner eller i ”vanliga länder” – måste bilarna ligga mycket nära varandra för att ingen obehörig bil ska kila emellan. Dessutom måste konvojfordon i vanlig trafik hålla extra hög fart. Sådan är konvojkörningens ABC. Men i vanlig trafik ökar också olycksrisken.

Därför är det kanske inte så märkligt att det small längst bak i konvojen den där klara oktoberdagen för tio år sedan. När bilarna längst fram i konvojen saktade ned för att svänga av E4 i Kristineberg, hann inte chaufförerna längst bak i kortegen med i inbromsningen. Följden blev att tre-fyra bilar körde in i varandra. Det small till. Bilrutor krossades.

Alla var nog inte bältade. Minibussen och polisbilen bakom oss blev stående på vägen med glasskross och andra krockskador. Vi som suttit i bilarna fick kliva ur och vänta på att någon skulle plocka upp oss på E4,  medan den främre delen av kortegen med den jordanska kungafamiljen och ministrarna som tur var kunde fortsätta fram till mottagningen på Slottet.

Kvar på E4 minns jag en handfallen polis som inte kunde köra sin bil vidare. Och i den krockskadade minibussen fanns några med synliga skador. En jordansk tv-fotograf blev stående  på E4 med ett sår i pannan som det blödde från.

Men det hade kunnat sluta mycket värre. Ingen behövde köras till sjukhus den gången. Men jag, som var den enda svenska journalisten i minibussen, skämdes över seriekrocken å Sveriges vägnar. Så vill vi inte att en delegation vid ett högnivåbesök ska bli mottagen.

Mot bakgrund av att utrikesminister Anna Lindh mördats några veckor tidigare samma höst, och med mordet på statsminister Olof Palme 1986 i färskt minne, kändes incidenten på E4 extra pinsam.

Därför tycker jag att det var bra att E4 tillfälligt spärrades av när president Obama och hans följe rullade in mot Stockholms City.