X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Istanbul har fått sin egen Occupy-rörelse. Och denna rörelse har mötts av polisvåld med tårgas, pepparsprej och nedbrända tält.

Striden handlar om  ett av centrala Istanbuls sista grönområden, Gezi Park strax intill Taksimtorget, mångmiljonstadens bultande hjärta, intill stora turisthotell.

En kvinna som är nära att kollapsa av tårgasen får hjälp att ta sig från Geziparken. På fredagskvällen rapporteras att minst 100 har skadats, en del allvarligt, medan 60 har gripits. Protester har också spritt sig till Ankara. Foto: Reuters

I Gezi Park strax intill Taksimtorget – en välkänd plats också för turister i Istanbul – finns en park med sekelgamla träd, med planteringar och bänkar för den som vill ta en paus från stadens larm. Men här har stadsplanerarna bestämt att ännu en shoppinggalleria ska byggas, denna gång i gammal stil, påminnande om de gamla osmanska artilleribarackerna Topçu Kışlası.

En proteströrelse bildades som ifrågasatte de juridiska grunderna för beslutet, skriver Bianet här. Istanbul är inte bara Europas folkrikaste stad. Megapolen genomgår också enorma infrastrukturprojekt, med satsningar på en ny kanal parallellt med Bosporen, på en tredje bro över Bosporen, en tågtunnel under Marmarasjön etc – allt del av Turkiets tillväxtpolitik.

Turkiet har en svag miljörörelse. Några ropande röster i öknen finns dock: De som protesterar mot den giftiga guldbrytningen vid Egeiska havets kulturhistoriskt och ekologiskt känsliga kust, liksom andra som protesterar mot planerna att lägga uråldriga Hasankeyf under vatten för nya dammbyggen. Och nu har alltså Istanbul fått en Occupyrörelse som vill bevara ett av stadens sista grönområden.

Bristen på parker i megapolen gör att regnvattnet har svårt att rinna undan. Den som har upplevt skyfall i Istanbul vet hur lätt det svämmar över i avloppsbrunnar eller hur branta raviner kan förvandlas till fällor när regnvattnet sköljer ned. För några år sedan, vid ett av dessa skyfall, hamnade några bilförare i en dödsfälla, när deras fordon spolades spolades ut i havet. Människor som upplevde hur slam och lera spolades med i det väldiga vattentrycket vid översvämningarna i Istanbul 2009 tänkte på en tsunami.

Förvandlingen av Istanbuls grönområden kan därför få vidare implikationer. Men proteströrelsen i den hotade Geziparken har mötts med flera insatser av kravallpoliser, för varje gång allt mer brutalt, berättar ögonvittnen. Första gången var den 28 maj, berättar en källa, som beskriver hur 50 demonstranter fick tårgas sprutad rakt in i sina ansikten.

Men det triggade bara tusentals nya fredliga demonstranter att ansluta sig, däribland barnfamiljer och pensionärer. Den andra insatsen från kravallpolisen kom kl 5 på morgonen den 30 maj. Ett ögonvittne hävdar att polisen satte eld på tält och använde pepparsprej mot demonstranterna. Flera uppges ha blivit skadade.

YouTube Preview Image

Tidningen Hürriyet berättar om skadade som fick föras till sjukhus. Men i dag på fredagsmorgonen blev insatsen från kravallpolis ännu hårdare. Ett ögonvittne berättar om hur utgångarna från parken spärrades av och hur demonstranterna som var kvar inne i parken hamnade i en korseld av pepparsprej och tårgas. ”Enda sättet att ta sig ut var genom att bryta igenom murarna, många skadades” skriver en av de närvarande.

Senare i dag kommer det att hållas presskonferenser i Istanbul. Den prokurdiske turkiske parlamentsledamoten Sırrı Süreyya Önder som skulle ha deltagit i dagens presskonferens uppges vara skadad av en tårgasgranat och förd till sjukshus.

Premiärminister Erdogan säger att han inte tänker backa. Şirin Ünal, ledamot av hans regeringsparti, AKP, säger apropå tårgasattackerna mot proteströrelsen i Gezi Park att ”somliga tydligen behöver gas”, skriver Daily News.

Nu på fredagskvällen rapporteras att protesterna sprider sig till Ankara. Minst 100 uppges vara skadade och 60 är gripna, rapporterar Al Jazeera från Istanbul. Amnesty International har krävt att myndigheterna stoppar polisens brutala metoder.

Demonstrationerna håller i allt högre grad på utvecklas till en protest mot premiärminister Erdogan, som kritikerna uppfattar som alltför auktoritär. Men han har också ett starkt väljarstöd inom en annan del av befolkningen. Vid senaste valet fick hans AKP-regering nära 50 procent av rösterna.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

Minst 43 personer dödades och över 200 skadades när två bomber sprängdes i den turkiska gränsstaden Reyhanli idag.

Det finns filmer på YouTube som visar hur blödande människor bärs bort – men det är inte säkert att alla skadade som syns på bilderna verkligen överlevde. Det kan befaras att somliga avled av sina blodförluster. På sjukhuset i Reyhanli är sannolikt bristen på blod skriande just nu. Jag har tagit del av mejlrapporter från staden om syriska flyktingar  som trycker inne i sina tillfälliga lägenheter och som inte vågar gå ut. Mina tankar går till dem och turkiska hjälparbetare som jag träffade i Reyhanli (eller Rayhani, som staden heter på arabiska) tidigare i år.

YouTube Preview Image

I denna amatörfilm tagen strax efter bomberna hör man hur fotografen förtvivlat ropar efter en bil som kan föra skadade till sjukhus.

Jag har varit i Reyhanli i olika omgångar, senast i början av året tillsammans med fotografen Stefan Bladh. Där finns många syriska krigsflyktingar, däribland krigsskadade som vårdas på en klinik som drivs av syriska frivilliorganisationer. Jag tänker på Maysan, en 12-årig ryggmärgsförlamad flicka som sköts i ryggen av en prickskytt i sin hemby i Syrien, och på andra skadade som vi mötte på kliniken i Reyhanli. I kväll kan de inte känna sig trygga någonstans.

Situationen i kliniken för krigsskadade syrier beskrev vi ett reportage som publicerades i Kyrkans tidning under rubriken Desperation vid syriska gränsen. I ett SvD-reportage från den syriska sidan av gränsen berättade Stefan Bladh och jag om Höga rop på hjälp.

Desperationen i Reyhanli är ännu större ikväll när det finns människor som riktar sin vrede mot flyktingarna och ger sig på syrier i staden eller bilar med syriska nummerplåtar.

Reyhanli är en gränsstad i den turkiska Hatay-provinsen med mycket blandad befolkning. Där finns många arabisktalande turkiska medborgare – varav en del är alawiter precis som Syriens styrande Assad-klan, medan andra är sunnimuslimer som majoriteten av flyktingarna från Syrien. Bland de syriska flyktingar som rör sig i Reyhanli träffar man också på kurder, som kommer från gränstrakterna i norra Syrien. Och så finns här naturligtvis också turkiska medborgare som är etniska turkar.

När detta skrivs har ingen tagit på sig dessa fruktansvärda bomber. Men premiärminister Recep Tayyip Erdogan riktar blickarna mot krafter som vill störa fredsprocessen mellan den turkiska staten och den förbjudna PKK-gerillan – eller mot krafter som vill öka motsättningarna mellan de syriska flyktingarna och gränsbefolkningen i Turkiet. Indirekt kan det tolkas som att han anklagar Assadregimen för att ha planterat bomberna.

 

 

Bitte Hammargren

Om den starkes rätt – milisernas makt i Libyen – skrev jag om i gårdagens SvD. I går, när flera ministerier i Tripoli var omringade av tungt beväpnade miliser, antog också parlamentet en omtvistad lag, som innebär att tusentals höga tjänstemän i statsapparaten kommer att rensas ut.

Med denna lag kan både forna Gaddafilojalister och de som snarare var medlöpare av opportunistiska skäl – för att livet blev bekvämare så – svepas bort.

Lagen innebär att de utrensade inte får ha några höga poster i statsförvaltningen under de närmaste tio åren. Tusentals domare, polischefer, åklagare, ambassadörer, universitetsrektorer och andra personer på nyckelposter i statsförvaltningen måste gå.

Redan innan den så kallade politiska isoleringslagen antogs var rättssystemet lamslaget. Nästan inga domstolar har fungerat i Libyen. Poliser, som har överlevt den gamla regimen, har sällan vågat göra sitt jobb. Tripoli är i stort sett en huvudstad utan uniformerad polis på gatorna – undantaget ett fåtal trafikpoliser som jag såg vid några stora rondeller i staden.

I stället agerar milisstyrkor självsvåldigt – och ur en del av dessa kan maffiaorganisationer växa fram. När inte polisen vågar skydda skolor, företag, institutioner betalas redan nu beskyddarpengar till miliser som gör det i stället. I avsaknad av en fungerande rättsapparat reses också krav från islamiskt konservativa på att sharia-domstolar ska inrättas.

Parlamentet i Tripoli antog den nya isoleringslagen efter det att miliser  i förra veckan med vapenmakt ockuperat flera ministerier: libyska UD, finansdepartementet, inrikesministeriet och justitieministeriet. Milismännen som ofta ses som revolutionens hjältar, och som i vissa fall är statsfinansierade, kräver fler offer: De insisterar på att även premiärminister Ali Zaidan måste gå.

Wesam Ahmeida, ordförande för SRC (Högsta revolutionära rådet), välkomnar den nya lagen som ett underbart ögonblick för den libyska revolutionen. En verkställande chef för milisrådet säger att ockupationen av ministerierna kommer att fortsätta tills dess att premiärminister Ali Zaidan har avgått eller tills dess att parlamentet gett garantier om att han kommer att avgå inom en månad.

SRC har 280 medlemmar från olika milisgrupper från hela Libyen.

Det inträffade är en framgång för nävrätten och ett bakslag för dem som önskat sig en stegvis övergång i Libyen – främst bland dem premiärminister Ali Zaidan, tidigare människorättsadvokat i Genève. Att domarkåren och andra ämbeten behöver gallra ut personer som har stått den störtade regimen nära råder inga tvivel om. Men diskussionen har handlat om vidden och metoderna för detta. Ali Zaidan och hans justitieministers budskap har också varit att ingen – inte heller revolutionens segrare – står över lagen.

Beslutet att rösta fram utrensningslagen togs samtidigt som ett demonstrationståg i Tripoli i går gick mot parlamentet. Demonstranter bar kistor med bilder av libyer som dog under kampen mot Gaddafiregimen. ”Martyrernas blod får inte spillas förgäves” hette det. När demonstrationståget närmade sig nationalförsamlingen hade cirka 6 000 deltagare anslutit sig, däribland kvinnor och barn, rapporterar Libya Herald.

Men alla de libyer som varit för den politiska isoleringslagen delar inte uppfattningen att även premiärministern måste gå.

Bitte Hammargren

Detta är inte en bild från den grekiska övärlden. Den slakande flaggan på fiskebåten är röd. Röd som Turkiets nationsflagga.

Bilden är från Edremitviken på den turkiska sidan av Egeiska havet. Där märks spåren av en mångtusenårig grekisk kulturöver allt i landskapet. I Assos, där bilden är tagen, finns ett litet fiskesamhälle och på berget ovanför ligger ett tempel ägnat åt den grekiska gudinnan Athena. Det är turkar som visat mig till platsen, och de är stolta över detta grekiska kulturarv.

Foto: Bitte Hammargren

Vid Egeiska havet, där den grekiska övärlden ligger nära, ser jag vid mer än ett hotell den grekiska flaggan vaja vid sidan av den turkiska och EU-flaggan.

 

 

Men grekerna kommer numera i bästa fall till Assos vid Edremitviken, till Izmir (Smyrna) och till Berget Ida enbart som turister. Vid denna kust finns inte längre någon grekisktalande befolkning. I Istanbul finns en liten grekisktalande folkspillra kvar och tillväxtens Turkiet drar till sig unga greker som söker jobb i storstädernas kosmopolitiska miljö.

Men just i dag den 1 maj finns det skäl att erinra sig den gigantiska folkomflyttning som startade denna dag för 90 år sedan. Den pågick 1923-1924 och ledde till att 1,25 miljoner grekisktalande kristna flyttades från Mindre Asien till Grekland under en påtvingad folkomflyttning, medan 500 000 muslimer tvingades lämna Grekland för gott.

Denna folkomflyttning var sanktionerad av Nationernas förbund och undertecknad av regeringarna i Ankara och Aten. Projektet bar den norske forskningsresanden Fridtjof Nansens signum. Det omfattade hela 10 procent av Turkiets respektive Greklands befolkningar vid den tiden.

Sedan dess har det aldrig mer varit möjligt att se muslimer i Greklands parlament eller höra böneutropare från minareterna på Kreta eller  i Thessaloniki, skriver den turkiske forskaren Şener Aktürk i en mycket läsvärd artikel i Today’s Zaman, Nansen’s solution: Revisiting the Turkish-Greek Population Exchange. Aldrig mer har man efter denna folkomflyttning kunnat höra kyrkklockor ringa i fordom kristna byar i Kappadokien eller träffa på kristna borgmästare i städer runt om i Anatolien. Greklands och Turkiets sociala, ekonomiska, kulturella och religiösa landskap förändrades för alltid.

Det är inte rättvist att döma historiska händelser med nutidens mått. Folkomflyttningen skedde i spåren av det blodiga första världskriget och det som därpå blev Turkiets självständighetskrig. För denna gigantiska folkomflyttning, som så drastiskt förändrade hela befolkningsstrukturen och lämnade djupa sår efter sig, fick Fridtjof Nansen Nobels fredspris 1922. Sett med dagens ögon ter sig dock hans syn på folk och nation mer lik ultranationalisternas.

Något föredöme för konfiktlösning är denna stora folkomflyttning inte, konstaterar Şener Aktürk. Premiärminister Venizelos regering i Grekland, som kallade på den berömde norrmannens hjälp, och regeringen i Ankara, som gick med på folkomflyttningen, skrev under ett dokument som ”berövade en tiondel av Turkiets och Greklands befolkningar deras mest grundläggande medborgerliga rättigheter, liksom deras rätt till boende och ägande av deras förfäders marker”.

Samtidigt blev regeringarna i både Ankara och Aten av med den tidens starkaste oppositionsrörelser, skriver Şener Aktürk, ”trots att varken medierna eller  den akademiska världen erkänner dessa uppenbara fakta”.

Grekiska muslimer stödde vid denna tid de konservativa, rojalistiska regeringarna i Grekland, inte premiärminister Venizelos, som lett upproret mot turkarna på Kreta i slutet av 1800-talet. Turkiets kristna hade för sin del gått emot den nationalism som härskade i Ankara för att i stället sympatisera med de konservativa, anti-nationalistiska partierna, skriver Aktürk. ”Med denna folkomflyttning blev både Ankara och Aten av med sina största politiska motståndare, vilka råkade vara deras största religiösa minoriteter”.

Den grekiska amfiteatern vid templet i Assos.

Historieskrivningen är naturligtvis aldrig fix och färdig. Den måste ständigt skrivas om när nya fakta tillkommer. Tvångsomflyttningarna mellan Grekland och Turkiet innehåller också många dimensioner, som inte jag har möjlighet att gå in på i ett snabbskrivet blogginlägg.

Men Şener Aktürk, som är biträdande professor i internationella relationer vid det privata Koç-universitetet i Istanbul, skriver i en kommentar till mig att den av Nansen framtvingade folkomflyttningen ”oavsiktligt ledde till att stärka den auktoritära intoleransen och nationalismen i Grekland och Turkiet”.