X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Hur många utomstående vet något om vilka effekter amerilkanska drönarattackerna har på vanliga bybor i avlägsna och fattiga trakter i Jemen?

En som vet är den 23-årige jemenitiske frilansjournalisten och kommentatorn Farea al-Muslimi. En av dessa drönarattacker riktades mot hans egen fattiga hemby, Wessab, som ligger nio timmars bilresa från huvudstaden Sana’a.

Farea al-Muslimi, som har hunnit etablera sig som debattör och kommentator i bland annat arabiska satellitkanaler, hade redan för drönarattacken mot sin egen hemby blivit inbjuden att tala på en hearing inför den amerikanska senaten om effekten av drönarattackerna i Jemen. Bara sex dagar efter attacken mot Wessab stod han inför senatorerna, iförd lånad slips.

Jag har själv lärt känna Farea al-Muslimi i samband med ett en debatt på Yemeni Salon i Stockholm som jag modererade förra året (ett arrangemang på Svenska Institutet). Att denne jemenitiske debattör har framtiden för sig förstod säkert alla som hörde honom då.

Farae al-Muslim har gjort en imponerande klassresa. Hans egen far är en av dessa fattiga bönder i Wessab, som sällan får ihop mer än 1500 kr i månaden.

Farea al-Muslimi har tolv syskon kvar i livet, men sju har avlidit. Han fick som ung skolelev ett stipendium av US State Department för att studera på ett amerikanskt college i Jemen. Det öppnade hans ögon för nya världar. Senare fick han genom ett nytt stipendium chans att läsa på high school i USA ett år och bo hos en amerikansk familj i Kalifornien, något han beskriver som ett av de bästa åren i hans liv.

Farea al-Muslimi talar inför Yemeni Salon i Stockholm i oktober 2012. Foto: Privat.

Medan han föreberedde sitt vittnesmål inför USA:s senat nåddes han av beskedet om drönarattacken mot hans hemby. Han fick sms från bybor som ställde frågor han inte kunde besvara: Varför utsätter USA människor i byn för dessa fasansfulla drönarattacker? Varför försöker USA döda en person med en missil när alla vet var denna person finns och när han lätt hade kunnat gripas?

Inför senaten sade Farea al-Muslimi:

”Min by är vacker, men väldigt fattig och den ligger i en avlägsen del av Jemen. Förr i tiden visste de flesta i Wessab väldigt lite om USA. Mina berättelser om mina erfarenheter av USA, mina amerikanska vänner och de amerikanska värderingar som jag själv upplevt hjälpte bybor jag mötte att bättre förstå det Amerika som jag själv känner och älskar. Men när de nu tänker på USA tänker de på den terror de utsatts för av drönaren som hovrat över deras huvuden, redo att avfyra sina missiler när som helst.”

”I stället för att få en förstahandserfarenhet av USA genom en skola eller ett sjukhus har de flesta människor i Wessab fått sin första erfarenhet av USA genom den skräck som en drönarattack innebär. Det radikalerna har misslyckats med  i åratal i min hemby lyckades drönarattacken åstadkomma på ett ögonblick: där finns nu en djup vrede och växande hat mot USA”.

The Independent har hela utskriften av Farea al-Muslimis vittnesmål  inför senaten här.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

I dag, den 24 april, är det årsdagen av folkmordet på armenierna 1915. Även i Turkiet sker ett högtidlighållande. Det är inte staten som arrangerar detta utan modiga krafter inom civilsamhället.

Den turkiska staten erkänner inte att ett folkmord begicks mot armenierna för 98 år sedan, mitt under första världskriget när det osmanska riket slogs för sin överlevnad, när Tsar-Ryssland gått till offensiv i öster och Storbritannien vid Gallipoli i sydväst.

Den historieskrivning som vanligen hörs från det turkiska majoritetssamhället går ut på att det visserligen begicks massakrer under första världskrigets brinnande kaos men att dessa i lika grad drabbade armenier och turkiska muslimer. Dagens republik erkänner inte att ungturkarna i det sönderfallande osmanska riket skulle ha planerat att utplåna Anatoliens armeniska minoritet, vilka då anklagades för att gå Tsar-Rysslands ärenden. Men från historiker görs ofta en uppskattning av att cirka 1,5 miljoner armenier förintades genom fördrivning i den syriska öknen, genom tvångsomvändelser och massmord i det som ses som 1900-talets första folkmord.

I turkiska debatten hörs emellertid också röster av förnekelse, likt professor Yusuf Halaçoğlu som hävdar att det på sin höjd var 8 500 armenier som dödades, ”mestadels som en följd av attacker från kurdiska eller arabiska klaner”.

Men en betydligt mer välrenommerad turkisk forskare är den internationellt kände Taner Akçam, som tvingades gå i exil för flera år sedan på grund av sina studier av  folkmordet.

Jag personligen tillhör dem som tycker att det är viktigare att civilsamhället i Turkiet vänder på alla stenar, och låter historiker och forskare gräva fram fakta, än att utländska parlament röstar i historiska frågor. Jag har besökt folkmordsmuseet i Jerevan, lyssnat till berättelser i den armeniska diasporan, träffat turkiska muslimer som avslöjat att de är ättlingar till armeniska kvinnor som tvingades konvertera till islam av överlevnadsskäl för snart hundra år sedan, samt sett spåren av den en gång så rika armeniska kulturen i östra Anatolien.

Men det betydelsefulla är vad som händer i den turkiska samhällsdebatten. Och i år hålls för fjärde gången en minnesceremoni i Istanbul den 24 april.

Som exempel på att tabun kan brytas upp i Turkiet vill jag citera Richard Giragosian, grundare och chef för Regional Studies Center (RSC), en tankesmedja i Armeniens huvudstad Jerevan. Richard Giragosian befinner sig nu i Istanbul för att delta i den ceremoni som arrangeras av två turkiska organisationer, DürDe! (Säg nej till rasism och nationalism) och människorättsorganisationen IHD. Deras syfte är att verka för ett erkännande av att det var att folkmord som begicks mot armenierna under första världskriget.

Richard Giragosian kommenterar dagens högtidlighållande i Istanbul: ”Den djupare meningen ligger i det faktum att 24 april inte längre bara är en ’armenisk fråga’ för Turkiet. Det är också en ’turkisk fråga’, genom att det kännetecknar en kamp för demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter inom Turkiet. Det innebär en kamp för att ta del av alla sidor av Turkiets förflutna, inte bara de som handlar om offren och gärningsmännen utan också betraktarna och ögonvittnena, vilka var delaktiga i folkmordet genom sin passivitet. Det handlar också om alla dessa modiga i Turkiets förflutna som vågade rädda armenier”.

Dagens Turkiet står – som nästan alltid –  vid ett vägskäl. För att klara en författningsreform måste republiken omdefiniera frågan om medborgarskap och identitet. I dagsläget handlar det främst om den kurdiska minoriteten. Men för att lösa framtidens problem måste också Turkiet öppna sig för ett smärtsamt och synnerligen mångkulturellt förflutet.

Richard Giragosian skriver: ”På ena sidan står en liten, men betydelsefull och röststark rörelse inom det turkiska civilsamhället samt intellektuella, som gör upp med gamla tabun och som bekämpar den snäva turkiska historieskrivningen. Mot dem står nationalister vars tilltagande osäkerhet bygger på en kollektiv förnekelse och förvrängning av identiteten och historien. Det är oklart vilken väg Turkiet kommer att gå och vilken sida som kommer att vinna, men det är nödvändigt att stå på samma sida som dessa modiga röster i Turkiet”.

Bitte Hammargren

Samtidigt som tårgasen åter sprutas ut över demonstranter i Bahrain – som protesterar mot Grand Prix-tävlingarna i deras plågade land – kommer rapporter om att en nyckelperson i örikets historia är död.

Det handlar om den brittiske officeren och säkerhetsrådgivaren Ian Henderson, som avled den 15 april. Han har ett mindre smickrande eftermäle. Som ung var han officer i det brittiska kolonialväldet och han var som sådan med om att slå ned mau-mau-rörelsen i Kenya. Sedan Kenya blivit självständigt förflyttades han 1968 till Bahrain, då ett brittiskt protektorat, där han blev säkerhetsrådgivare till kungaklanen Al Khalifa.

1971 blev Bahrain självständigt, men Ian Henderson stannade kvar som säkerhetsrådgivare till Bahrains underrättelse- och säkerhetstjänst. Oppositionella kallade honom för Slaktaren i Bahrain, berättar Mellanösternkännaren och den förre CIA-analytikern Emile Nakhleh i en läsvärd artikel som publicerats av IPS, Ian Henderson and Repression in Bahrain: A Forty-Year Legacy.

Henderson opererade direkt under premiärministern Khalifa bin Salman Al Khalifa. Denne man är den av oppositionen mest avskydda personen i öriket. Han sitter på samma post i dag som han hade 1971 och han är därmed den premiärminister i världen som har längst obrutet maktinnehav. Till Bahrains säkerhetsstyrkor rekryterade Ian Henderson icke-bahrainier, polisstjänstemän från exempelvis Oman, Jordanien, Sudan, Syrien och Pakistan. Oppositionella kallar dem för legosoldater och säger att de har en sak gemensamt: de är alla sunnimuslimer. Majoritetsbefolkningen i Bahrain är shiitisk.

Men innan proteströrelsen fick de sekteristiska drag den har idag fanns även många sunniter i den brokiga oppositionen.

Huvuduppgiften för Ian Henderson, skriver Emile Nakhleh, var att infiltrera dissident- och demokratirörelser – sunnitiska och shiitiska – och att knäcka dem. Precis som Bahrains premiärminister betraktade Henderson alla människorättsförespråkare och anhängare av en konstitutionell monarki som ”radikaler, extremister eller terrorister”, fortsätter Nakhleh.

I Bahrain har många gripits på lösa grunder och blivit misshandlade eller torterade under årens lopp.

Emile Nakhleh berättar om hur han som Fulbright-stipendiat i Bahrain 1972-73 sökte en intervju med Henderson, som avböjde. Men när de råkades i ett officiellt sammanhang och Emile Nakhleh presenterade sig sade Henderson ”Vi vet vem du är. Vi har koll på alla som lever här”.

Emile Nakhleh summerar:

Ian Henderson satte skräck i invånarna, cementerade premiärministerns makt och tystade alla röster som var emot makten. Det är Hendersons metoder som har använts mot oppositionen i Bahrain – och det är metoder som har gjort Bahrain instabilt.

Repression skapar inte stabila system, inte heller på Arabiska halvön.

Bitte Hammargren

Idag gläds jag med Mona Henning, förläggaren som svept fram som en frisk fläkt på bokmässor och seminarier runt om i arabvärlden i 20 år. Det är ett arbete som gett frukt på många sätt – nu också i form av ett välförtjänt pris till förläggaren som Årets Svenska 2013.


Foto: Privat

Mona Henning har i sin långa gärning aldrig slutat tala sig varm för den fantasifulla barnlitteraturen – böcker utan pekpinnar. Men hon har genom sitt förlag Dar al-Muna inte bara bidragit till att arabiska barn fått stifta bekantskap med Pippi Långstrump, Mamma Mu och Alfons Åberg. Hon har också gett arabiska läsare tillgång till kvalificerade översättningar av modern svensk vuxenlitteratur och moderna klassiker som Vilhelm Moberg och Pär Lagerkvist – men även författare från andra länder. Hennes bästsäljare på den saudiska bokmarknaden är till exempel den arabiska översättningen av norrmannen Jostein Gaarders filosofihistoriska roman Sofies värld.

Mona Henning har av SWEA utsetts till Årets Svenska Kvinna ”för sitt ovärderliga och hängivna arbete i att föra ut vår svenska litteraturskatt till arabisktalande länder”.

Jag lärde känna Mona Henning för cirka 20 år sedan, när hon på sitt då nya förlag Dar al-Muna just hade börjat ge ut Pippi Långstrump och Alfons Åberg på arabiska. ”Alfons busar på arabiska” tror jag rubriken blev på min första intervju med henne i SvD i början av 1990-talet.

Sedan dess har den jordanskfödda förläggaren blivit en välkänd profil. Hon har en energi som påminner om en sådan där gammaldags trädocka som snurrar runt över golvet och som ingen kan stoppa. Hon har fått kungens medalj. Hennes förlagshus kan ståta med många titlar i översättning till arabiska.

Särskilt imponerad blev jag över Mona Henning när jag såg henne i aktion på Bokmässan i Riyadh 2011. Då försökte salafister tvinga ut henne från vuxenavdelningen. Att en kvinna sålde böcker till män var ju en styggelse i deras ögon. Men Mona Henning hade modet att stå på sig. Och det slutade med att Mona Henning vann över de extrema salafisterna – samtidigt som hon fick varenda bok hon haft med sig såld till de läshungriga moderna saudierna. Och de är många.

Grattis Mona, Årets Svenska 2013!

Bitte Hammargren

Fem års fängelse för förolämpning av emiren Sabah Al Ahmad Al Sabah. Det blev resultatet av en process mot en tidigare parlamentariker i Kuwait, Musallam al-Barak. Straffet följer ett mönster som känns igen från andra monarkier på Arabiska halvön, GGC-länderna i Gulfstaternas samarbetsråd.

Domstolen fann Barak skyldig sedan han i ett tal på en demonstration i oktober 2010 ska ha riktat sig mot emiren Sabah och sagt att ”Ers höghet, vi tänker inte låta er styra på ett autokratiskt sätt”, skriver Human Rights Watch.

Redan tidigare i vår har kuwaitiska oppositionella dömts till fängelse för några rader de skrivit på twitter.

I grannlandet Qatar dömdes i december en ung poet, Mohammmed al-Ajami, till livstids fängelse i en hemlig rättegång för förolämpning av emiren och för påstådd uppvigling i syfte att vilja störta systemet. Anledningen var en dikt han läst upp inför ett slutet sällskap i Kairo 2010.

Ajamis advokat, som jag har talat med, fick  inte ens närvara på första rättegången. Advokaten och hans klient överklagade. En appellationsdomstol sänkte domen till femton års fängelse i febrauri. Men domen är ändå rättsvidrig, säger advokaten, Najib Nuami.

Men tendensen är att de styrande monarkierna på Arabiska halvön vill tysta kritiker genom drakoniska straff mot förolämpning.

I Bahrain, där ett folkligt uppror slogs ned i mars 2011, vill regeringen införa femårigt straff för förolämpning av kungen Hamad bin Isa Al Khalifah, flaggan eller andra nationella symboler. Straffskärpningen kommer att vara på plats innan Bahrain den 21 april ska stå värd för Grand Prix-tävlingar. För de styrande är Grand Prix, som ställdes in efter det krossade upproret 2011, ett sätt att visa stabilitet. Men nu är läget så laddat, efter en explosion i finanskvarteren och nya protester, att USA:s ambassad varnar för att det kan bli fortsatta demonstrationer och våldsamma sammandrabbningar inför Formel 1-tävlingarna.

GCC-länderna, liksom i Jordanien, söker också komma åt nätaktivister genom att införa hårdare straffsatser för  det som skrivs på bloggar med mera.

I Kuwait är tiotals personer åtalade för förtalsbrott. De drabbade är politiker, nätaktivister, journalister och politiker i oppositionen. Human Rights Watch kräver att åtalen läggs ned och att ytterligare tio personer som redan dömts i liknande mål blir frigivna.

De hårdare tagen mot oppositionella i Kuwait följer på de protester mot de styrande som bröt ut förra året. I dessa protester var den kuwaitiska grenen av Muslimska brödraskapet, Hadas, landets bäst organiserade opposition, en drivande kraft.

Bitte Hammargren

Nu vässas saxarna i Gaza – hos den Hamasstyrda polisen. Flera unga män har gripits i Gaza och fått sitt långa hår klippt med tvång i häktet.

Deras långa hår är oanständigt, tycker Hamasmyndigheten.  Några tvångsklippta blev misshandlade i häktet, enligt den palestinska människorättsorganisationen PHCR. Samtliga tvingades skriva på dokument om att de inte fortsättningsvis kommer att låta håret växa sig långt, ha ”konstiga frisyrer”–  eller långbyxor som hänger långt ned på höften.

Hamasstyrets moraliska nitälskan blir allt tydligare och drabbar allt fler. Det är svårt att se att den internationella isoleringspolitiken av det Hamasstyrda Gaza skulle ha hjälpt de invånare som är inte vill underkasta sig Hamas syn på hur livet ska levas. Det påminner mig om vad en palestinier i Gaza sade efter Hamas segerval 2006: ”Det här kommer att bli ett mycket större problem för oss som lever i Gaza än för israelerna”.

Tvångsklippningarna strider mot den palestinska grundlagens paragraf om de personliga friheter som inte får kränkas, påpekar PCHR. Läs mer här i ett pressmeddelande från Palestinian Center for Human Rights.