X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Fredsprocessen mellan det förbjudna PKK och staten rullar på i Turkiet. Det märks på flera sätt. Ta den kurdiska staden Batman i sydöst. Där har någon över en natt dristat sig att byta ut citatet under stadens Atatürk-staty.

Tidigare stod det  – som det gör under många Atatürk-monument runt om i den mångkulturella republiken – Lycklig den som kan kalla sig turk.

Men nu lyftes detta valspråk bort  för att ersättas av ett annat berömt Atatürk-citat: Fred hemma, fred i världen.

Det är lätt att konstatera att dessa båda citat står för två helt olika sidor av Mustafa Kemal Atatürk, som präglade sitt land från första världskriget, då han var befälhavare i slaget vid Gallipoli, fram till sin död som republikens förste president 1938. Det första citatet är utmanande för alla de medborgare som inte är etniska turkar – liksom för de turkar som menar att vägen till en fredlig lösning på kurdfrågan går via en inkluderande och etniskt neutral syn på medborgarskapet.

Fred hemma, fred i världen (Yurtta Barış, Dünyada Barış) lämpar sig utmärkt för ett Turkiet som trevar sig fram i en fredsprocess med det förbjudna PKK.

Varken kommunpolitikerna eller guvernören i Batman har därför något att skämmas över, tycker den liberale kolumnisten Mustafa Akyol. De borde snarare vara stolta över den nattliga räden mot statyn, anser han. ”Att ta bort en del av Atatürks uttalanden från offentliga platser, medan vi behåller andra, utifrån politiska strävanden och andra realiteter i vårt samhälle, är precis vad Turkiet behöver i dag”, skriver han i en kolumn i Daily News.

Anledningen är uppenbar, fortsätter Mustafa Akyol:

”Allt som Atatürk sade eller gjorde på 1920- eller 1930-talen kan inte hjälpa oss att bygga den liberala demokrati som vi förtjänar i detta århundrade.”

I Turkiet är det ett brott att förolämpa turkisheten liksom att förolämpa Atatürk. Kemalisterna vördar minnet av republikens grundare som en ledare av närmast religiösa mått. Jag har mött ”troende kemalister” som varit nära att fall i gråt när någon yttrat ett kritiskt ord om Atatürk. Varje medborgare bär sedan barnsben på en hel kappsäck full av citat av denne ikoniske ledare. Citaten präntades in under skoltiden.

Hur ska då arvet efter Atatürk hanteras? Den pragmatiska lösningen, enligt Akyol, är att bevara de delar som kan hjälpa Turkiet framåt, medan de kontroversiella (eller ”äventyrliga”) delarna måste överges.

Så som några driftiga individer gjorde en natt i staden Batman, kan tilläggas.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

Den syrisk-ortodoxe ärkebiskopen Yusuf Çetin från Turkiet  –  som ingick i den turkiske president Abdullah Güls delegation under statsbesöket för några dagar sedan – har lämnat Sverige.

Men hans besök aktualiserar åter frågan: hur skulle han själv ha definierat sig här i Sverige, där det finns en namntvist bland dem som kallar sig för assyrier respektive dem som säger syrianer. Frågan brukar ibland lösas genom att man säger både och – med snedstreck. Assyrier/syrian.

Men alla vill inte kalla sig enligt denna snedstrecksbeteckning. En del väljer antingen eller.

Eftersom jag inte fick tillfälle att träffa Yusuf Çetin vet jag inte hur han skulle se på denna namntvist på svenska.

I stället ställde jag frågan till en bekant som tillhör samma syrisk-ortodoxa kyrka. Hen svarade att tvisten om namnformen uppstod i samband med att nationalismens idéer började spridas till Mellanöstern, ”typ i slutet av 1800-talet”.

”Då började assyrierna/syrianerna fundera över sin etniska identitet. För dittills hade man identifierat sig med sin religion eller kyrkotillhörighet. Det har det alltid funnits lärda människor som har skrivit och forskat om vår etniska bakgrund. Skillnaden var att de här idéerna nu spreds bland folket, och det fanns ett stort missnöje hos assyrierna att under så lång tid ha tvingats till assimilering i majoritetssamhället, om det nu var turkiskt, kurdiskt eller arabiskt. Den här frustrationen av diskriminering och förtryck ledde så småningom till att två partier skapades: Assyriska demokratiska organisationen och Arameiska demokratiska organisationen på 50-talet i Qamishly, Syrien. Sen har majoriteten av vårt folk inte haft en vana av politisk aktivism, utan det har varit ett ganska fattigt folk som levt i underutvecklade områden som staten inte prioriterat, du har säkert koll på det; Qamishly och Tur Abdin.”

Hen fortsätter:

”Att kalla sig syrian eller suryoyo som det heter på det assyriska språket, är det enklaste för många av oss för det kopplas till kyrkotillhörighet, alltså den syrisk-ortodoxa kyrkan. Att kalla sig assyrier däremot är för så kallade syrianer att ta ställning för den etniska tillhörigheten, som går längre bakåt i tiden och bortom de familjer och klaner vi lever i och byar vi kommer från.”

Här är en länk till ett reportage som frilansfotografen Stefan Bladh och jag gjorde för flera år sedan från Tur Abdin, Gudstjänarnas berg i sydöstra Turkiet: EU ger Turkiets kristna minoritet ny framtidstro.

Bitte Hammargren

Denna AFP-bild från begravningen av Venezuelas president Hugo Chávez, som spritts över världen (här från Los Angeles Times sajt), har skapat moralpanik i Iran.

Anledning? Jo, här bryter Irans president Mahmoud Ahmadinejad mot de moralregler i den islamiska republiken Iran som stadgar att kroppskontakt med motsatta könet är förbjudet såvida det inte gäller nära släktingar. Att Hugo Chávez och Ahmadinejad hade lätt för att finna varandra är vida känt. Under begravningen föll den iranske presidenten och Elena Frias de Chávez, moder till den avlidne venezolanske ledaren, i varandras armar.

Medier i Iran har varit fulla med fördömanden efter denna överlöpning – en del i syfte att komma åt den president som är kontroversiell för många ultrakonservativa. Han sägs ha samlat på sig en förmögenhet under sina åtta år som president – pengar som kan komma till användning för att gynna hans allierade i juni månads presidentval, där han själv inte får ställa upp.

Kritiken mot Ahmadinejad efter begravningen i Venezuela hörs från hårdföra präster, som Hossein Ibrahimi, vilken tillhör Sällskapet för kämpande präster i Teheran. Denne säger att i relation till vad som är religiöst tillåtet (halal) respektive förbjudet (haram) ”så vet vi att ingen kvinna som inte är besläktad får beröras såvida hon inte håller på att drunkna i havet eller behöver medicinsk vård”.

Denne shiitiske präst av rangen hojat al-islam kräver att Väktarrådet, som sköter gallringen av kandidater i iranska val, ska hårdgranska kandidaternas förståelse av islam innan de släpps fram i årets presidentval. Annars finns det risk att kandidater kommer att släppas fram som gör det förbjuna tillåtet och det tillåtna förbjudet, enligt den shiitiske prästen.

Ahmadinejad har trots sina båda segerval 2005 och 2009 setts som en uppkomling i religiöst konservativa kretsar i Iran och han har sedan länge fallit i onåd hos högste ledaren, ayatollah Ali Khamenei.

Inför kamerorna vill inga makthavare eller manliga regeringstjänstemän i Iran ta kvinnor i hand. Men när inga kameror funnits i närheten har jag själv varit med om att män på höga poster i Teheran räckt fram sin hand för att hälsa på mig – som om de ville visa gästen från utlandet att ”de där reglerna följer jag bara för syns skull”.

Det finns många skäl att kritisera Ahmadinejad – inte minst hans historierevisionism i fråga om Förintelsen. Men han följer inte alltid den islamiska republikens moraliska spelregler.

2006 när det iranska landslaget var på väg till fotbolls-VM i Tyskland, tyckte han att även kvinnor borde få tillträde till läktarna. Hans argument var att  kvinnors närvaro på läktarna skulle skapa mer sedlighet och anständighet i de offentliga rummen.

Jag stod själv utanför grindarna till Azadistadion i Teheran 2006, när fotbollstokiga iranska kvinnor tog tillfället i akt och sittdemonstrerade för att få komma in och se sina landslagsspelare före avfärden till Tyskland. De, eller rättare sagt vi, lyckades till sist komma in genom grindarna. Jag minns känslan av triumf, när vakterna gav vika och släppte in först mig, som utländsk reporter tillsammas med min iranska kvinnliga tolk, sedan en kvinnlig iransk pressfotograf och till sist alla de andra kvinnorna som sittdemonstrerat framför grindarna.

Det blev 1-0 till kvinnorna i matchen mot vakterna skrev jag efter den upplevelsen på Azadistadion för sju år sedan. Men efter det såg de konservativa till att snabbt slå igen möjligheten för kvinnor att komma in på läktarna igen.

Så det lär dröja innan vi får se sörjande av motsatta könet omfamna varandra på begravningar i Iran. Och Ahmadienejad försvinner hur som helst snart som Irans president.

Bitte Hammargren

ANKARA När Turkiets president Abdullah Gül i nästa vecka gör ett statsbesök i Sverige så kommer han på sedvanligt vis att ha en stor delegation med sig – ministrar, industrirepresentanter med flera. En av nyheterna med denna delegation är att den syrisk-ortodoxe ärkebiskopen Yusuf  Çetin också kommer att ingå i president Güls följe.

Today’s Zaman kallar det ”första representanten för minoriteterna som följer med Gül på en utrikesresa”. Enligt tidningen har cirka 70 000 syrisk-ortodoxt kristna i Sverige rötter i Turkiet.

 

Bitte Hammargren

I april 2012 fanns det 33 000 registrerade syriska flyktingar i grannländerna Turkiet, Jordanien, Libanon och Irak. I dag är de över en miljon.

Mörkertalet är dock ännu större eftersom det finns åtminstone ett par hundra tusen syrier som inte är registrerade som flyktingar hos UNHCR men som likväl har tagit skydd i grannländerna.

Enligt UNHCR:s chef António Guterres har 40 000 syrier lämnat sitt land varje vecka sedan i januari.

Eftersom det finns ytterligare fyra miljoner nödlidande syrier inne i landet så vet alla ansvariga i grannländerna att det kan bli mycket, mycket värre. Det här är en av de frågor som Jordaniens kung Abdullah II diskuterar med Turkiets president Abdullah Gül under sitt pågående besök i Ankara.

Bakom varje siffra i denna statistik finns ett enskilt människoöde. I det här reportaget för Kyrkans Tidning berättar frilansfotografen Stefan Bladh och jag om två av dessa människoöden: Om flickan som förlamats för livet av en prickskytt. Och om soldaten som deserterat, han som vet hur det är att bli beordrad att skjuta mot civila.