X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

För 20 år sedan mördades en känd och respekterad journalist i Turkiet, Uğur Mumcu. Hans död ledde till massdemonstrationer, men mordet blev aldrig uppklarat. På många sätt liknar det mordet på den armenisk-turkiske kolumnisten Hrant Dink 2007. Och trådar kanske kan dras in i nutiden.

Två årtionden efter mordet på Uğur Mumcu är frågetecknen och konspirationsteorierna kring hans död minst lika stora som kring Palmemordet.

Mumcu skrev om frågor som är farliga att gräva i var helst de förekommer: terrorism, knark och maffians dolda kontakter med politiska makthavare. När han mördades, 51 år gammal, ägnade han sin grävjournalistik åt frågan om det kunde finnas hemliga kopplingar mellan grenar av den förbjudna PKK-gerillan och den turkiska statens säkerhetstjänst, och/eller kanske andra staters underrättelsetjänster.

Det är en diskussion som fortfarande förs över koppar med te eller raki runt om i Turkiet. Argumentationslinjen går ut på att generaler och höga officerare i den djupa staten behöver visa fram en intern hotbild för att behålla sina maktpositioner.

Kolumnisten Murat Yetkin skriver i Turkish Daily News/Hürriyet om änkan Güldal Mumcu,  parlamentsledamot för i det gamla kemalistiska maktpartiet CHP, samt tillika vice talman. I en bok anklagar hon den turkiska säkerhetstjänsten och rättsväsendet för att försöka mörklägga uppsåtet till mordet på hennes man.

En ihärdig konspirationsteori gör gällande att Iran kan ha legat bakom mordet på Cumhuriyet-journalisten Uğur Mumcu. En högre tjänsteman i säkerhetsapparaten antydde för Murat Yetkin att spåren skulle leda till Iran och att fallet betraktades som avslutat. Men det håller varken Güldal Mumcu eller Murat Yetkin med om.

Här förklarar Murat Yetkin varför:

”Cirka tre veckor efter mordet på Mumcu, den 17 februari, dödades general Eşref Bitlis, befälhavare för gendarmeriet, i en flygolycka i Ankara. Händelsen är fortfarande omdiskuterad och många misstänker att det var ett sabotage. Generalen arbetade vid den tiden på en alternativ plan (för att lösa den kurdisk frågan) tillsammans med dåvarande president Turgut Özal. Två månader senare, den 17 april, omkom Özal i en hjärtattack. Men hans anhöriga hävdar fortfarande att Özal kan ha blivit förgiftad, trots att det inte finns något som styrker dessa misstankar i den obduktion som genomfördes förra året.  Nästan en månad senare, den 24 maj 1993, när  Süleyman Demirel valdes till president, tog beväpnade män från PKK livet av 33 obeväpnade soldater i Bingöl i östra Turkiet. Det blev slutet på den turkiska regeringens första försök att få till stånd en dialog och något som hade kunnat leda till en politisk lösning av den kurdiska frågan.”

Murat Yetkin fortsätter:

”Den 2 juli samma år dödades 35 personer på en alevitisk festival i samband med en mordbrand på ett hotell i Sivas i östra Turkiet. Tre dagar senare gjorde beväpande män från PKK tillsammans med medlemmar från TIKKO, en vänsterextermistisk organisation i Turkiet (som framför allt var aktiv bland aleviter), en räd i den sunnitiska byn Başbağlar nära staden Erzincan och dödade 33 bybor där, inklusive barn. Det var ett förfärligt år för Turkiet.  På något sätt började allt med mordet på Mumcu. Om det gick att spåra mördarna och anstiftarna till mordet på honom så hade många andra politiska mord kunnat förhindras. Somliga ser mordet på den armeniske-turkiske journalisten Hrant Dink 2007 som ett led i samma kedja.”

Det borde tilläggas att den turkiska statens hemliga mordpatruller, Jitem, låg bakom otaliga brutala mord på kurdiska aktivister under det mörka 1990-talet. Om detta och om människors längtan efter fred i det kurdisk-alevitiska Dersim-området berättade fotografen Stefan Bladh och jag om i lördagens SvD.

Kring nyåret 2013 inleddes en ny bräcklig dialog mellan staten och PKK i syfte att finna en politisk lösning på kurdfrågan och ett slut på den konflikt som kostat 40 000 människor livet under årens lopp. Återigen växer oron för att skumma krafter försöker stoppa dialogen genom att anstifta politiska mord.

Murat Yetkin nämner inte morden i Paris den 9 januari i år på en av PKK:s grundare, Sakine Cansiz, och två andra kvinnor inom den förbjudna kurdiska organisationen. Cansiz uppges ha varit PKK:s förhandlare med den turkiska säkerhetstjänsten i Oslo för en tid sedan och hon sägs ha varit organisationens Europachef. En annan av de tre som mördade i Paris har träffat president Hollande.

I Sakine Cansiz gamla hemstad Dersim/Tunceli, där jag befann mig vid tiden för mordet, hördes många spekulationer om vilka krafter – inom och utom landet – som kan tänkas ha intresse av att det snart 30-åriga kriget mellan PKK och den turkiska staten fortsätter.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

Den syriska flyktingkatastrofen eskalerar. I dagens SvD berättar fotografen Stefan Bladh och jag om hungrande, frysande och utbombade civila i Idlibprovinsen i norra Syrien.

Där sade många förtvivlade människor att den enda hjälp från omvärlden som når fram till dem, och som distribueras på ett rättvist sätt, kommer från turkiska IHH.

Men för varje dag är det också tusentals nya flyktingar som i sin desperation drivs över gränserna till grannländerna. I Zaatari-lägret i norra Jordanien träffade jag i november människor som hade gett sina småbarn sömnmedel så att de inte skulle ge ett pip ifrån sig under familjernas farliga vandring över till den jordanska sidan.

Sedan dess har tältlägret i Zaatari vuxit explosionsartat. Från årsskiftet har lägret, som tidigare hyste runt 30 000 hjälpsökande, tagit emot lika många till, alltså nu totalt runt 60 000. Omräknat till svenska förhållanden betyder det att från juli-november 2012 så växte tältstaden i Zaatari från noll invånare till en kommun av Karlshamns storlek. Och idag, drygt två månader senare, har lägret på den vindpinade platsen i den jordanska öknen lika många invånare som hela Östersunds kommun.

Flyktingströmmen till Zaatari månad för månad ger en bild över desperationen:

10 000 nyanlända i oktober

13 000 i november

16 413 i december

30 000 i januari

Bara igår togs ytterligare 4 400 syriska flyktingar emot i Zaatari. Under natten till idag kom ytterligare 2 000 personer, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR.

De flesta som går över gränsen till Jordanien är flyktingar från södra Syrien: staden Daraa och dess omgivningar. Dessa utblottade människor säger ungefär samma sak till UNHCR som syriska internflyktingar i Idlibprovinsen sade till mig och fotografen Stefan Bladh: regimens artilleri och flygattacker riktas mot civila, egendom förstörs. Det råder brist på sjukvård, el, mat, bränsle och bensin vilket leder till att priserna på dessa förnödenheter skjuter i höjden.

Det är ett helvete för civila som är svårt att föreställa sig.

Jordanska myndigheter tvingas nu öppna ett nytt tältläger , Halabat, vid gränsen mot Syrien. Där är karg och kall öken, ett hårt klimat för dem som kämpar för att hålla barnen varma i tälten  om natten.

”I förra månaden föddes mellan sju och tio barn varje dag i Zaatari. Varje dag anländer nya familjer med spädbarn. Det är med stor sorg som vi tvingas rapporter att tre flyktingbarn omkom denna vecka”, skriver UNHCR i ett pressmeddelande idag.

Som läget ser ut i Syrien vet hjälporganisationernas ansvariga att flyktingkatastrofen kommer att öka ytterligare. Trots det har UNHCR, Unicef och andra hjälporganisationer svårt att få de medel de behöver för att hjälpa syriska flyktingar i grannländerna – för att inte tala om de de fyra miljoner nödlidande som finns inne i Syrien och som kanske också vill söka sig över landets gränser för att åtminstone få någon hjälp.

 

Bitte Hammargren

Sahar, 14, bär på sin lillasyster Tasnim som är född i ett flyktingläger i Syrien. Här lever människor i dragiga tält i kyla, regn – och ibland i snö, utan ordnat försörjningssystem.

Fotografen Stefan Bladh och jag har besökt den provisoriska tältstad där Sahar och hennes familj lever utan synligt hopp om att kunna återvända till sina hem.

För de cirka en miljon syriska flyktingar som sökt sig till grannländerna finns i bästa fall nödtorftig hjälp från FN och andra hjälporganisationer. Men för miljontals syrier som är i akut behov av hjälp inne i landet är situationen än svårare. Många av dem har tvingats lämna utbombade hem. Och inte heller på rebellkontrollerat område känner sig människor säkra. Det de fruktar mest i dag på rebellkontrollerat område – utöver hungern, kylan och hopplösheten – är Assadregimens bombplan.

Mer om detta ska Stefan Bladh och jag berätta i söndagens SvD.

 

Bitte Hammargren

Hamas förbjuder palestinska journalister i Gaza att rapportera för israeliska medier, rapporterar den läsvärda nättidningen Al-Monitor. Det är dåliga nyheter både för journalistiken i Gaza och för den israeliska allmänhetens möjligheter att få insyn i vanliga människors villkor i den isolerade enklaven.

Det är inte många palestinska journalister i Gaza som rapporterar för israeliska medier, men undantag finns i t ex den israeliska tv-kanalen Channel 10 och den vänsterliberala tidningen Haaretz. De flesta palestinska pressröster i Gaza som medverkar i israeliska medier vill inte uttala sig i eget namn för den Mellanösternfokuserade nättidningen al-Monitor. Så känsligt är det. Men det finns ett undantag: Abeer Ayoub som skriver för Haaretz.

– Jag kan definitivt säga att Haaretz, som jag har jobbat för på senare tid, är en objektiv medieorganisation. Om så inte vore fallet, hade jag inte jobbat för dem. Jag har alltid fokuserat på att skriva reportage med en mänsklig vinkel från Gaza och tidningen har accepterat och publicerat dem. Jag kan inte se att detta beslut från (Hamas-)regeringens sida gör någon nytta.

Abir Ayoub har försökt förmå Hamasstyret att ändra sig. Hon har argumenterat för att om de palestinska pressrösterna inifrån Gaza tystnar i israeliska medier så kommer dessa i stället att anlita de stora nyhetsbyråerna.

Det är att gå över ån efter vatten. Dessutom blir det lätt rundgång i journalistiken när allt fler medier utgår från allt färre (och ofta samma) nyhetskällor.

– Jag beklagar detta, för vi palestinier kommer att missa chansen att göra våra palestinska röster hörda inför den israeliska allmänheten, säger Abeer Ayoub till Al-Monitor (i denna nättidning medverkar journalister från Gaza, Jerusalem, Beirut, Aleppo, Washington och många andra platser).

Vi får bara hoppas att Journalistförbundet i Gaza i pressfrihetens namn kommer att ge Ayoub sitt stöd. I slutet av 1990-talet, när det ännu fanns en fredsprocess värd namnet, var jag ett par veckor kursledare för palestinska journalister i Gaza (inom ramen för ett Sidastött projekt). Jag vet från den kursen, lika väl som från mina besök i Gaza från början av 1980-talet och framåt,  att det finns många  kontakter mellan professionella palestinska och israeliska journalister. Haaretz egen namnkunniga reporter Amira Hass har själv bott  i Gaza under några år – vilket resulterade i hennes utomordentliga bok Drinking the Sea at Gaza.

Det faktum att väst bedriver en bojkottpolitik gentemot det folkvalda Hamasstyret i Gaza innebär också att EU och västvärlden i stort har frånhänt sig möjligheten att påverka den islamistiska myndigheten genom en kritisk dialog.

Det finns både cynism och dubbelmoral i Hamas beslut att strypa pressröster inifrån Gaza. Medan Hamas hindrar palestinska journalister i Gaza att berätta om hur livet där ser ut där för en israelisk allmänhet så tvekar inte Hamasledarna själva att  indirekt förhandla med staten Israel när de anser att de tjänar på det – som i fångutväxlingen 2011 eller i förra årets och tidigare vapenvilor som ingåtts med den israeliska staten med egyptisk underrättelsetjänst som mellanhand.