X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

På årsdagen efter FN:s delningsresolution från 1947 röstade 138 medlemsstater i FN:s generaförsamling in Palestina som en icke medlemsnation i FN.

Tidigare har 132 stater erkänt Palestina bilateralt, men på torsdagen röstade 138 medlemsstater ja till Palestinas upphöjda status i FN. Däribland även Sverige, sedan även KD gett sitt ja i alliansregeringen.

Nio stater röstade nej: USA, Israel, Kanada, Tjeckien, Nauru, Palau, Panama, Marshallöarna och Mikronesien. 41 medlemsstater i FN lade ned sina röster.

Det kan noteras att utrikesminister Carl Bildt tyckte att även Israel borde ha röstat ja, som en markering för en fredlig lösning av konflikten i form av en tvåstatslösning.

24 år efter det att Yasser Arafat från exilen i Alger utropade Palestinas självständighet inom 1967 års gränser har nu världssamfundet gett denna stat sitt erkännande – trots att den fortfarande är under ockupation, trots att det finns över en halv miljon bosättare på ockuperat område, trots att palestinier saknar suveränitet och rörelsefrihet för varor och människor och trots att splittringen är djup och bitter mellan Hamas och Fatahs ledarskikt.

För USA:s del betyder nejrösten förlorad trovärdighet i Mellanöstern. Och för palestiniernas ickevåldsinriktade president Mahmoud Abbas var det en seger han behöver om han ska klara rivaliteten med mer militanta grupper.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

Att breda lager inom Syriens opposition lyckades enas kring en ny plattform efter ett veckolångt möte i Qatars huvudstad Doha kom som en total överraskning.

Inte heller jordanska regeringsföreträdare som jag mötte häromdagen i Amman hade väntat sig något resultat i Doha. Alla visste ju hur splittrade de syriska oppositionsgrupperna har varit.

Men nu blev det en uppgörelse i Doha och den berättar jag mer om i tisdagens SvD. Här är några korta tillägg i marginalen.

Uppgörelsen ska framför allt ses som en arbetsseger för två aktörer:

* Värdlandet Qatar spelade en avgörande roll för att ro kompromissen i hamn.

En källa som följde förhandlingarna på plats i Doha är djupt imponerad av de qatariska diplomaternas fotarbete och skicklighet.

– De släppte inte taget innan de lyckades få alla parter med på en uppgörelse. Det är inte bara rikedomen som ger qatarierna inflytande utan de har också team med sofistikerde personer. Qatar hanterade detta mästerligt.

Förhandlingarna var så intensiva att alla qatariska diplomater inte ens hann dra sig undan till de dagliga bönestunderna – och det hör till ovanligheterna för Gulfaraber.

* Den syriske oppositionsmannen Riad Seif (bilden) kan också ta åt sig äran av att ha fått kompromissen att gå i lås. Han kunde lika väl ha fått titeln som hedersordförande för den nya nationella koalition som har bildats, men nu blev han i stället en av två vice ordförande (en tredje post är vakant).

Till saken hör att Riad Seif är cancersjuk. Under åren i Assadregimens fängelser fick han inte den behandling han behövde mot sin prostatacancer.

Riad Seif, Foto: AP

Den nya paraplyorganisationen, som har det långa namnet Syriens nationella koalition för oppositionen och de revolutionära styrkorna, ska inte förväxlas med det i väst mera kända (men i Doha överkörda) Syriska nationella rådet SNC.

Mer om den sköra kompromissen i Doha här.

 

Bitte Hammargren

Turkiets impulsive och ombytlige premiärminister Recep Tayyip Erdoğan vill besöka Gaza, meddelar den turkiska tidningen Vatan i dag.

Vi har hört det förut. Planer på att besöka Gaza via Egypten spann han på redan 2011. Men någon avstickare från Kairo till Gaza blev det aldrig för Turkiets starke man förra året, under hans första besök i Egypten efter Mubaraks fall. I stället fick han Muslimska brödraskapet att häpna när han, känd för sin religiositet, på plats i Kairo prisade Turkiets sekulära författning (ett budskap som mer var riktat till väst än till hans egyptiska värdar).

Emiren av Qatar hann i stället före till Gaza, när han som förste statschef efter Hamas maktövertagande 2007 i oktober 2012 besökte Gaza som gäst hos Hamas, Muslimska brödraskapets palestinska gren.

Turkiets premiärminister brukar som ledare för ett land med en sekulär författning kallas för en måttfull islamist, även om kritikerna tycker att han blivit alltmer nationalistisk och alltmer islamist-orienterad i sin politik. Men framför allt siktar han på att i en kommande konstitution se till att presidenten får mer makt – och denna presidentpost vill han naturligtvis själv besätta i god tid före republikens 100-årsdag år 2023.

Erdoğans olika utspel bör ses i ljuset av detta politiska mål. Ett besök i det isolerade Gaza skulle säkert ge honom poäng på hemmaplan, medan det skulle också irritera flera av hans allierade i Nato, inte minst USA. Någon islossning mellan Israel och Turkiet är också svår att tänka sig så länge Benjamin Netanyahu sitter vid i rodret i Jerusalem och Erdoğan i Ankara. Den turkiske premiärministern kräver att Israel ber om ursäkt för dödsskjutningarna av åtta turkiska medborgare och en 19-årig amerikan av turkiskt ursprung när Palestinaaktivisterna på Mavi Marmara (Ship to Gaza) bordades på internationellt vatten försommaren 2010. Men den ursäkten tänker inte Netanyahu ge honom.

Inrikespolitiskt har inbördeskriget i Syrien försatt Erdoğan i svårigheter. Ankara som tidigare hade så goda relationer med president Bashar al-Assad kapade banden med den syriske diktatorn förra året i tron att han skulle falla inom kort. Men Syriens maktapparat är segare än så.

Dessutom har kampen om Syrien gjort att PKK:s allierade i norra Syrien vunnit terräng, medan PKK i Turkiet använder hungerstrejker i fängelserna som ett politiskt vapen. En avstickare till Gaza kanske kan avleda uppmärksamheten från dessa problem, men kurdfrågan kommer ändå att hinna ikapp Erdoğan.

Nyligen var presidenten för det självstyrande irakiska Kurdistan, Masoud Barzani, på AKP:s partikongress i Turkiet – iklädd kostym i stället för de peshmergakläder han brukar uppträda i hemma i Arbil.

Erdoğan och Barzani har på pragmatiskt vis närmat sig varandra och turkiskt näringsliv har blivit storbyggmästare i irakiska Kurdistan. Men nu varnas Barzani, som har ett finger med i spelet bland Syriens kurder, av den turkiske premiärministern för att norra Syrien inte får bli som norra Irak: ännu ett autonomt kurdiskt område.

Kurdfrågan kan ingen ledare i Turkiet springa ifrån. Inte ens om de åker till Gaza.

Bitte Hammargren

Cordelia Edvardsons bortgång känns på djupet. Det märker vi här på SvD, när läsare eller människor ur hennes rika bekantskapskrets hör av sig till oss på olika sätt.

Många kan bidra med personliga minnesbilder av svensk Mellanösternbevaknings Grand Old Lady. Det märks på telefonsamtalen och mejlen.

Cordelia Edvardson och hennes journalistisk berörde oss alla. Hon stod i en klass för sig med sin unika erfarenhet, sitt enorma livsmod trots allt och sin detaljskärpa i allt hon skrev.

Hon är sannolikt den enda svenska journalist vars bortgång hade ett sådant internationellt nyhetsvärde att det föranledde ett nyhetstelegram på AP (på engelska).

Hon skrev inte i sand, till skillnad från oss andra. Hennes texter kommer att leva vidare. Som det brända barn och den överlevare från Auschwitz hon var tog hon med sig ett existentiellt djup, ett moraliskt ställningstagande i allt hon skrev. Hon hade ju upplevt ondskan och människoföraktet i dess grymmaste form.

In i journalistiken tog hon med sig en unik blick för hur förödmjukelser kan drabba människor i djupet av deras själ.

Hon var aldrig likgiltig. Aldrig den där journalisten som ser nästa jobb som ett knäck bara. Hon brann för det hon skrev. Jag tror att hennes böcker och bästa artiklar kommer att leva vidare länge, länge, inte minst för unga människor som gör sina yrkesval för att de brinner för något. (Men en annan fråga är hur deras arbetsmarknad kommer att se ut).

Vi som jobbade på SvD vet hur angelägen, ja nervig, hon kunde vara i förhållande till hanteringen av hennes texter. En före detta kollega minns hur hon ringde upp honom, sedan han varit tvungen att stryka något i en av hennes artiklar . ”I telefon från Jerusalem meddelade hon iskallt att hon omedelbart ämnade resa till Stockholm och egenhändigt ta itu med den skyldige”.

Men jag anar att Cordelia nästa dag kunde kalla samma person för sin skatt eller sin älskling. Temperament och humor var en del av hennes färgsprakande personlighet.

Cordelia Edvardson är djupt saknad. Och oersättlig.