X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

 

I dag slog terrorn till i Beirut igen. En bilbomb sprängdes på Place Sassine, mitt i hjärtat av stadsdelen Ashrafiyeh i stadens östra del. Minst åtta människor dödades och cirka 100 skadades enligt de rapporter jag tagit del av.

Mina tankar går till vänner och bekanta i Beirut, människor som i månader har fruktat att deras eget bräckliga land ska dras in i den blodiga kampen om Syrien.

Enligt rapporterna ska en hög underrättelseman som står sunnipolitikern Saad Hariri nära ha blivit dödad av bomben. Och utöver honom också många vanliga Beirutbor.

Saad Hariri, som också har saudiskt medborgarskap, är miljardär och son till den mördade förre premiärministern Rafiq Hariri. Sonen Saad betraktas som en mer sekteristisk politiker än sin far, storbyggmästaren som byggde upp Libanon efter inbördeskriget. Saad Hariri tros också stödja rebellerna, FSA, i Syrien.

Medan Saad Hariri stöds av Saudiarabien är hans motståndare i Hizbollah lierade med Iran och Assadregimen i Syrien.

Läget är alltså än en gång väldigt, väldigt farligt för ett litet land som i femton års tid, från 1975-1990, genomled ett mycket blodigt inbördeskrig med minst 150 000 döda och en fasansfull materiell förstörelse. Libanon blev ett slagfält där stormakter, grannländer och olika obskyra intressen gjorde upp med varandra via olika rivaliserande libanesiska fraktioner som fungerade som deras ombud. A proxy war, som det heter på engelska. Inget är så brutalt som inbördeskrig.

För egen del känns bomben vid Place Sassine också nära. För fyra år sedan hade jag ett deltidsboende i Beirut, på en liten tvärgata som låg på promenadavstånd från Place Sassine. Ibland gick jag dit från min lilla bakgata för att känna stadspulsen, gå på caféerna och träffa folk vid Place Sassine. Nu tänker jag på grannarna på min lilla bakgata, de som redan har gått igenom så mycket.

2008 var Libanon nära att explodera i motsättningar mellan Hizbollah och sunniintressen. Redan tidigare i år stod det klart att Libanon på nytt riskerade att dras in i öppna, väpnade strider mellan parter som har taggarna utåt mot varandra. Efter begravningen av ett Hizbollahbefäl, som sägs ha dödats av rebeller i Syrien, ökade spänningen. Vänner i Beirut skrev och berättade om sina obehagskänslor.

Kampen om Syrien kan bli ett långdraget krig som kan sprida sig till grannländerna, inte minst Libanon, skrev jag i en artikel den 8 oktober. Jag önskar att jag hade fel i de prognoserna.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

Det brukar heta att krig är Guds sätt att lära amerikanerna geografi. På samma sätt kan konflikten i Syrien bli Guds sätt att lära omvärlden mer om Levantens många minoriteter.

Ta aleviterna. Det är en religiös minoritet bland framför allt turkar och kurder i Turkiet. Deras tro har starka sekulära drag och  influenser från Centralasien. Aleviterna utför sina religiösa riter på turkiska, inte på arabiska som andra muslimer. Män och kvinnor deltar gemensamt i deras cemevi.

Aleviterna betraktas som kätterska av sunnifundamentalister och var förtryckta under det osmanska imperiet, vilket är ett skäl till att många av dem stödde republikens grundare Atatürk. Aleviterna spelar en viktig roll i turkisk politik (många kemalister inom det gamla maktpartiet CHP är aleviter, liksom partiledaren själv, Kemal Kılıçdaroğlu).

Men aleviterna i Turkiet är inte identiska med alawiterna. Denna arabisktalande minoritet lever framför allt i Syrien, men också i norra Libanon och i södra Turkiets Hatayprovins. Den härskande Assadklanen är alawitisk. Deras religion är hemlig. De tror på reinkarnation, men bara invigda män känner till religionen innersta väsen. De flesta alawiter lever på ett sekulärt vis och jag har träffat alawiter som är religiöst likgiltiga. Alawitiska kvinnor bär aldrig huvudduk, berättade grekiskortodoxa kristna i Hatayprovinsen, som bodde i blandade samhällen, med alawiter som grannar.

I alawiternas hemliga kulter sägs att det förekommer både bröd och vin – precis som i kristendomens nattvard. Men jag vet i alla fall med säkerhet att de använder rökelse, precis som ortodoxa kristna. I den lilla staden Samandağ vid Hatays Medelhavskust besökte jag en av deras helgedomar – den allra främsta, påstod helgedomens väktare, en vitskäggig man på cirka 90 år som gjorde gällande att även Moses skulle ha besökt denna heliga plats. Rökelsedimmorna låg tunga inne i lokalen. Även den kristne Hataybo som körde mig dit rundade helgedomen tre gånger med sin bil, precis som hans grannar alawiterna. Den grekisk-ortodoxe chauffören vågade inte utmana ödet genom att nonchalera denna sed.

Sunnifundamentlister har dömt ut alawiternas tro som hednisk, men Irans revolutionsledare ayatolla Khomeini erkände alawiterna som shiamuslimer. Han hade goda politiska skäl till det eftersom det stärkte banden mellan Iran och Syrien.

För både aleviter och alawiter spelar profetens kusin och svärson Ali en central roll – därav namnen. Men medan alawiterna ser Ali som en gudomlig gestalt, är han endast vördad av aleviterna.

När Turkiets Hatayprovins nu fylls med sunnisyriska flyktingar ökar spänningarna mellan dem och de arabisktalande alawiter som är turkiska medborgare. ”Vi älskar alla Bashar”, sade en alawit till mig i staden Harbiye, vid de vattenfall där turister brukade stanna till. De syriska flyktingarna betraktar Bashar som en simpel tyrann och massmördare.

Den som vill veta mer om skillnanden mellan alawiter och aleviter hittar en länk här.

Bitte Hammargren

Är Iran på väg att skaffa kärnvapen? Trots alla försäkringar från Teherans ledare om det bara finns fredliga syften bakom atomenergiprogrammet är många övertygade om motsatsen – inte minst de västregeringar som infört allt hårdare sanktioner mot iranska banker och oljeindustrin.

Det förs också en diskussion bland iranier och Irankännare i och utanför den islamiska republiken om vad som är hönan och ägget. Är det regimens fruktan för att USA (särskilt om Mitt Romney vinner valet) tillsammans med Israel och kanske med Saudiarabiens tysta medgivande kan gå till militärt angrepp, som får den att snabbt uppgradera anrikningen så att den kan få vapenuran och utveckla egna kärnvapen?

Om detta tvistar nu Irankännare. Det är också intressant att se vad ledande iranska atomforskare säger. Dr Akbar Etemad räknas som en av fäderna bakom Irans atomenergiprogram. Han började med det redan under den USA-stödde shahens tid på 1970-talet.

I en intervju 2008, långt innan EU infört sitt oljeembargo och andra hårda sanktioner mot Iran, fick han frågan om han trodde att regimen i Iran var på väg att utveckla kärnvapen?

Abkar Etemad svarade:

– Jag kan inte läsa andras tankar. Irans regering säger att den inte vill bygga en bomb. Men om du frågar mig, så har Iran inget annat val än att skaffa kärnvapen när nu landet blir utsatt för sådan isolering. Iran har inte längre något att förlora och inget att frukta från sanktioner. När Israel hotar med att angripa Iran, så vågar de göra det för att Israel har kärnvapen medan Iran saknar det.

– Den iranska regeringen kan måhända tänka att kärnvapen är deras enda försvar.

Den som vill läsa hela intervjun med Etemad från 2008 hittar den här i TIME Magazine.