X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Efter mina artiklar i dagens SvD Världen står maktlös inför våldet samt Tyngsta striderna sedan krigets start har det kommit många läsarmejl. Även läsare som inte själva har släktingar i Syrien eller ens varit i landet, berörs av utvecklingen och striderna som nu tycks bita sig fast i Damaskus.

Här citerar jag några axplock ur brevskörden. Men eftersom jag inte vet om varje enskild läsare vill ha sitt namn offentliggjort skriver jag bara ut vars och ens förnamn här.

Stig skriver:

”Hej! Bra artikel idag! Kan du utveckla lite kort vad som menas med ”israelisk dimension?”

Mitt svar: Syrien är Israels grannland. Syrien har kemiska vapen. Israel ockuperar syriskt territorium på Golan. Assadregimen är samtidigt lierad med Israels ärkefiender Iran och Hizbollah i Libanon. Men demarkationslinjen vid Golan har varit den lugnaste gränsen för Israel fram tills upproret inleddes i Syrien i mars 2011. Budskapet från Assadregimen till USA och, indirekt, till Israel är att den sittande regimen är långt säkrare för Israel än vilket annan styre som skulle kunna komma istället.

Efter 40 års diktatur med klanen Assad kan ingen säkert veta vad som skulle komma i stället om regimen faller. Man kan förutspå en tid med kaos, och att det nya styre som så småningom växer fram får en stark sunnitisk prägel, eftersom majoritetsbefolkningen i Syrien är sunniter. Många bland minoriteterna i Syrien, som kristna och alawiter, är oroliga för att ett maktskifte ska leda till etnisk rensning som i Irak efter Saddam Husseins fall. Och propagandan från Assadregimen är att ett maktskifte skulle bana väg för sunnitisk fanatism. Syriska regimmotståndare (även bland minoriteterna) bestrider det. Men vad som kommer efter 40 års diktatur är omöjligt att förutspå. Det vet varken syrierna själva eller deras grannländer, allra minst Israel.

Ulf skriver: ”I din analys refererar du till en princip från 1950-talet då generalförsamlingen beslutade om ingripande i Korea, när ”det är blockeringar i säkerhetsrådet”. Jämförelsen är ej relevant enär Sovjetunionen vid det tillfället bojkottade säkerhetsrådet och ej var närvarande i råddet och således ej lade in sitt veto. Idag förklarar Ryssland att de är aktiva i säkerhetsrådet och kommer att lägga in sitt veto om rådet lägger fram en resolution på onsdag som fördömer Assad. Det hade ej skadat att du berört Sveriges position och inte bara refererat till de västerländska stormakterna.”

Mitt svar: Hänvisningen till principen United for Peace från det kalla krigets dagar kommer från Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet. Vad gäller Sveriges position kan jag hålla med om att den behöver utvecklas. Men alla aspekter ryms inte i en artikel. Vi hoppas kunna återkomma till detta.

Magnus skriver: ”Hej! Jag har haft stort förtroende för dig, till skillnad mot andra utrikesskribenter, men nu föll du pladask. Så nu ställer jag frågan till dig, den fråga jag skulle vilja ställa till alla er som förtiger USA:s inblandning och ansvar för det pågående inbördeskriget och mördandet i Syrien. Varför förtiger du USA:s inblandning och ansvar medan du menar att Ryssland och Kina har ansvar? Varför sysslar du med propaganda i stället för journalistik? Varför måste man som svensk vända sig till amerikansk media för att få en nyanserad och sann bild?
The Washington Post berättar:
”Syrian rebels battling the regime of President Bashar al-Assad have
begun receiving significantly more and better weapons in recent weeks,
an effort paid for by Persian Gulf nations and coordinated in part by
the United States, according to opposition activists and U.S. and
foreign officials.”
Läs fortsättningen här
http://www.washingtonpost.com/world/national-security/syrian-rebels-get-influx-of-arms-with-gulf-neighbors-money-us-coordination/2012/05/15/gIQAds2TSU_story.html Missnöjda hälsningar Magnus”

Mitt svar: Visst har jag och SvD-kollegerna berättat flera gånger om att rebellerna fått vapenleveranser som finansieras av Saudiarabien och Qatar. Och det är uppenbart att rebellerna har tyngre beväpning nu – det medger även regimmotståndare. I den Washington Post-artikel du refererar till hänvisas till bland annat amerikanska regeringskällor. För att få bättre insikter i amerikansk politik är det naturligt att gå till amerikanska medier, vilka i många (men inte i alla) fall har skickliga journalister med stor integritet. Själv sörjer jag den förre Washington Post- och sedermera New York Times-korrespondenten Anthony Shadids död i Syrien denna vår.

Varje läsare har naturligtvis rätt att dra sina egna slutsatser, men jag håller  förstås inte med dig, Magnus, om att min artikel skulle vara propagandainriktad. Den är ett försök att redogöra för positionerna i omvärlden och varför Syrien, ur västmakternas synvinkel, inte är som Libyen, trots att läget nu är så allvarligt att Internationella rödakorskommittén klassar det som inbördeskrig (eller icke-internationell väpnad konflikt för att tala rödakors-språk). För övrigt vill jag hänvisa till den sammanställning av inlagda veton i FN:s säkerhetsråd som SvD-kollegan och nyhetschefen Jesper Sundén har tagit fram. Den är publicerad tillsammans med artikeln och visar att USA har varit den flitigaste veto-användaren under 2000-talet.

Thomas skriver:

”Hej Bitte. Himla bra artikel. Syrien är ett getingbo. Massor med olika fraktioner och inte en enkel svart-vit situation. Finns inte en situation med en vinnare, men massor med förlorare och olika grupperingar som kan tjäna/förloraSom B.H Lidell Hart sa målet med ett krig är att få en bättre fred, och i fallet Syrien är det hart när omöjligt att begripa hur en bestående fred skulle kunna se ut.

Mitt svar:

Man behöver gå tillbaka till första världskriget och de gränser som drogs upp i arabvärlden av segrarmakterna Frankrike och Storbritannien ur resterna av det osmanska riket när man betraktar Mellanöstern av i dag. Syrien är ingen enkel nöt att knäcka, där finns inget quick fix. Många av minoriteterna har sett Assadregimen som en garant för dem. Regimen är sekulär och har t ex gett de kristna religionsfrihet. Men systemet är också präglat av korruption och säkerhetstjänsternas kontroll. Det är av rena sakskäl svårt att tänka sig att Assadregimen ska kunna sitta kvar.  Varje nation behöver utrikesrelationer men det finns inte många länder som Bashar al-Assad och hans närmaste krets kan besöka idag, eftersom de löper risk att gripas och ställas inför rätta för krigsförbrytelser enligt principen om universell jurisdiktion. (Mer om det kommer i morgondagens SvD).  För övrigt kan jag hänvisa till dagens Studio Ett i P1, där den säkerhetspolitiske forskaren Rouzbeh Parsi och jag resonerar om det finns en utväg för Bashar al-Assad och hur den skulle kunna se ut.

Göran skriver:

”Jag skulle vilja ge dig en annan syn på Syrienfrågan från en militär utgångspunkt. Jag delar inte en del av dina militära källors uppfattningar. Alltså till saken. Hur få bort Assad?  Det finns flera metoder som inte förutsätter  utländska soldater i Syrien. Frihetsrörelserna kan stödjas på andra sätt.

1. Upprätta en flygförbudszon som upprätthålles av  NATO/EU  och flygstridskrafter. Det är inte så att Syriens flygstridskrafter och luftvärn har den kvalitet eller kvantitet som räcker till för att försvara det syriska luftrummet. Baser med flygstridskrafter  kan grupperas i Turkiet, Jordanien och Irak.

2. Upprätta sjöblockad mot sjötrafik till och från syriska hamnar. Tillåt endast humanitära transporter in och flyktingar ut.

3. Stäng landgränserna från tillförsel av vapen och ammunition till  Assad-regimens styrkor. Om Assads förband inte får ammunition, underhåll och drivmedel så kommer de  så småningom att  att bli stående eller återgå till sina baser. Helikoptrar kontra stridsvagnar är en duellsituation där utgången inte är given. Stridsvagnar som opererar tillsammans  med lätt rörliga luftvärnssystem är inte lätta att vare sig upptäcka eller bekämpa. Med dessa åtgärder bedömer jag att Assads dagar är räknade. Att Kina, Ryssland, Iran skulle gå i krig för Assads skull är fullkomligt uteslutet. Gadaffi fick inget stöd när det kom till kritan. Politik är att vilja, inte bara prata.”

Mitt svar: Det jag hör från Natohögkvarteret i Bryssel är att där görs en annan bedömning av de militära förutsättningarna. Där utgår man t ex från att en flygförbudszon skulle leda till stora förluster på den egna sidan. De ser nedskjutningen av ett turkiskt stridsflygplan i Medelhavet som en varning från Damaskus. Det finns varken ett folkligt eller politiskt tryck i västvärlden för ett militärt ingripande i Syrien i dag, inte heller om det fanns ett FN-mandat i botten. Föreslagna FN-resolutioner om Syrien handlar inte om militärt ingripande, men en FN-resolution enligt det tvingande kapitel 7 kan möjligen leda fram till det i ett givet läge. Men där är vi inte i dag.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

Saxat från Sveriges radios hemsida idag:

”Strider fortsätter härja i Damaskus och i dag och för exakt 12 år sedan kom Syriens Bashar al-Assad till makten i landet. Den syriske presidenten är alltmer pressad och Studio Ett undrar vilka utvägar presidenten har? Hör Rouzbeh Parsi, säkerhetspolitisk expert som menar att det bästa vore att låta al-Assad gå i förtidspension och ge honom en värdig väg ut, för att förhindra fortsatt blodbad. Hör också Bitte Hammargren, reporter på Svenska Dagbladet om sitt möte med den syriske ledaren. 17-timmen”

Länken till sändningen hittar du här.

Bitte Hammargren

Upproren i arabvärlden har åter präglat mängder av seminarier i Almedalen. Starka kvinnor från Egypten, Jemen, Saudiarabien, Tunisien, Libyen och flera andra länder har stått på scenen, deltagit i seminarier eller i Cecilia Uddéns ”skäggradio”, när P1 sänder direkt varje dag från Almedalen.

I SvD framöver kommer ni att möta flera av dessa röster med kvinnor från arabvärlden. De bryter mot många stereotyper. De är inte kuvade! Det kan jag försäkra er efter att ha haft nöjet att resa tillsammans med flera av dessa starka profiler på färjan från Visby igår kväll.

Frågan om islamisterna – eller patriarkala skägg – tar över när de sekulära diktaturerna faller inledde Cecilia Uddéns ”skäggradio” i måndagens direktsändning från Almedalen. I diskussionen deltog jag från SvD och Islam Habib, Egyptenexpert på Svenska Amnesty. Det fortsatte med en telefonintervju med fotografen Tamara Abdul Hadi som har porträtterat arabiska män på ett sätt som luckrar upp fördomar: de står halvnakna och sårbara framför hennes kamera. I SvD skrev Hana al-Khamri om detta banbrytande fotoprojekt Föreställ dig en arabisk man. Tyvärr har jag inga rättigheter att visa bilderna här.

Själv medverkade jag i tre seminarier i Almedalen där den politiska utvecklingen i Egypten, det osäkra Libyen efter Gaddafiregimens fall och frågan om kvinnors ställning i arabvärlden stod i centrum. På Säkerhetspolitiskt sommartorg webbsänds alla seminarier direkt, men det går också att se dem i efterhand. När diskussionen hölls på engelska, som i ett Egyptensamtal där jag medverkade, kunde vi få kommentarer direkt från Kairo. Vilken överraskning! De internationella inslagen i Almedalen börjar få ringar på vattnet utanför Sverige.

En av mina favoriter i Almedalens talartribuner var den egyptiska forskaren Marwa Sharafeldin, som ni kommer att få möta även i SvD i sommar. På scenen stod också de unga svenskjemenistiska journalisterna och bloggarna Hana al-Khamri och Afrah Nasser. Lägg dessa namn på minnet!

Bståndsminister Gunilla Carlsson, utrikesminister Carl Bildt och handelsminister Ewa Björling hade ett eget seminarium om Arabiska våren, här länkat till regeringens hemsida. Och så måste jag  rekommendera Uddéns grilling av Bildt i skäggradion).

Nu är det het arabisk sommar och Egypten väntar på hur den nye presidenten Mohammed Mursi (ett av de ansade skäggen, han kommer från Muslimska brödraskapet) ska utse sin regering. Mer om utmaningarna som väntar Mursi hittar du i morgondagens SvD.