X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Egyptens nye folkvalde president Mohammed Mursi har svurits in i dag. Genom att svära eden inför författningsdomstolen – som just upplöst parlamentet – har han gjort en första eftergift till de 19 generalerna i militärrådet Scaf .

Det kommer att bli fler eftergifter. Han får inte utse sin egen försvarsminister och har ingen insyn i militärens budget. Militären kommer att utse nästa författningskommitté och kommer att få vetorätt över förslaget till en ny konstitution. Många utgår från att fältmarskalk Tantawi, ledare för Scaf, blir nygammal försvarsminister. I 20 år var han Mubaraks försvarsminister.

Mohammed Mursi kommer att få det hett om öronen och kommer att ha svårt att balansera mellan Scaf och de krafter i Egypten som ledde 25-januari-revolutionen förra året. Av hans drygt 13 miljoner väljare i andra valomgången var det hälften som bara taktikröstade på honom. I första valomgången fick han endast 5,7 miljoner röster av 50 miljoner röstberättigade. Dessa 5,7 miljoner är Muslimska brödraskapets kärnväljare. De som tillsammans röstade för motståndarna Hamdin Sabahi eller Abul Menem Abdul Futuh var långt fler.

Trots Mursis begränsade makt är installationen idag en milstolpe i Egyptens moderna historia. Återstår att se vad han kommer att göra med den begränsade utnämningsmakt han har. Har han något att erbjuda de liberaler och vänstermänniskor som taktikröstade på honom för att förhindra att en gammal Mubarakman som Ahmad Shafiq blev president. Eller kommer han att stöta taktikröstarna ifrån sig från första stund?

 

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

Israels förre premiärminister Yitzhak Shamir har avlidit vid 96 års ålder. Före staten Israels födelse 1948 var han en av britterna efterlyst terrorist. Under sitt tidigare namn Yitzhak Yezernitzky satt han i ledningen för den förbjudna Sternligan (LEHI), som misstänks ha legat bakom mordet på FN-medlaren, greve Folke Bernadotte, i Jerusalem i september 1948.

– Det kändes helt otroligt, osannolikt konstigt att en av terroristledarna, som sannolikt fattade beslut om mordet, blev premiärminister, sade Folke Bernadotte Jr, son till Estelle och den mördade FN-medlaren, när  jag talade med honom tidigare i våras. Det var inför dopet av kronprinsessan Victorias och prins Daniels förstfödda, tronarvingen Estelle.

Mer om mordet på Folke Bernadotte här.

Yitzhak Shamir arbetade sedermera i säkerhetstjänsten Shin Bet, blev talman i knesset och senare utrikesminister innan han blev premiärminister 1983. Den israeliska tidningen Haaretz har mer här.

 

Bitte Hammargren

KAIRO Vilka begick massakern på mer än 100 bybor i Hula i Syrien den 25 maj? Det kan vi inte säkert veta.  Världens regeringar var snabba att fördöma Assadregimen. FN:s observatörer kom till platsen efter massakern och efter vad de kom fram till begicks dådet ”sannolikt” av den regeringstrogna shabihamilisen.

Reuters har en ingående artikel med FN:s resonemang här. Men det som gör rapporteringen om Syrien så svår är bristen på förstahandskällor. FN:s människorättsråd får inte skicka egna undersökare till platsen. Amnesty International och Human Rights Watch har varit tvungna att gå in illegalt i Syrien.

Omvärlden är i många hand är beroende av andrahandskällor. Den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitungs erfarne korrespondent Rainer Hermann skrev för en tid sedan en artikel som motsade den gängse bilden av blodbadet i Hula. Han citerade källor som sade att offren där var alawiter eller sunnimuslimer som konverterat till shiaislam och att det var rebellstyrkor som låg bakom massakern i Hula. Här är artikeln i original på tyska, eller i engelsk version för den som föredrar det.

Expressens Mellanösternkorrespondent Kassem Hamadé ger en annan version. Han intervjuade en syrier i Libanon som sade att han förlorat sin fru, sina barn, sin far och flera andra släktingar i detta ohyggliga blodbad som på många sätt påminner om en senare massaker på bybor i al-Qubeyr. Kassem Hamadé säger att han är säker på sin sak: offren i Hula var sunnimuslimer. Men vem som begick dådet? Omöjligt att säga, svarar Expressens korrespondent i Beirut.

Så här skriver Kassem Hamadé i ett mejl:

”Jag kan konstatera – med faktakontroll och källkritik – att offren var sunnimuslimer och inte shiamuslimer. Offren deltog inte i upproret och hade ingen kontakt med rebellerna. Några av offren var pensionerade sergeanter. Resten var bönder. De kommer från samma familj Abdulrazzak. De bodde utanför byn. De såg 13 män (om jag minns rätt) komma ner från polisstation utanför byn. De kunde inte identifiera dem. Först tre timmar efter massakern vågade de sex eller sju överlevande att komma ut från sina gömställen. Då var syriska fria armén på plats och höll på att samla ihop liken. Vilka som utförde massakern? omöjligt att säga. Men, Frankfurter Allgemeine Zeitung har fel när de skriver att offren var alawiter eller shiamuslimer. Men, deras källor uppger att sunniextremister ligger bakom massakern och det är något man spekulerar vilt om här i regionen. Utifrån vad överlevande och anhöriga till offren har berättat för mig, och utifrån vad jag har sett vid den turkisk-syriska gränsen har jag en egen tolkning om massakern.”

Om Syrien lät oberoende journalister rapportera fritt från landet vore det lättare att gå direkt till förstahandskällorna. Nu är vi oftast beroende av andrahandskällor. Ingen fast anställd reporter på SvD har till exempel fått visum till Syrien sedan 2010.

Naturligtvis finns det en risk att de friskaror som kallar sig Fria syriska armén (FSA) kan begå vendettor och hämndaktioner.
Syrien har flera likheter med Bosnien på 90-talet. Inbördeskrig är skoningslösa. Många kan vilja lägga ut dimridåer och sprida desinformation. Rebellstyrkorna har blivit bättre beväpnade på senare tid och som Kassem Hamadé skriver spekuleras det vilt i regionen om det kan vara sunniextremister som låg bakom massakern i Hula.

Men spekulation är en sak, fakta en annan.

Om det skulle vara sunniextremister som ligger bakom massakern i Hula, så har regeringen i Damaskus allt intresse av att släppa in FN:s människorättsråd, Amnesty eller Human Rights Watch och låta dem göra egna undersökningar på plats, förhöra vittnen och överlevare, göra rättsmedicinska undersökningar.

Eller släppa in journalister som kan röra sig fritt i Syrien.

Om vi vågar. Eller får för våra hemmaredaktioner.

Här är Amnestys senaste rapport om Syrien som visar på hur regimen i de norra delarna av landet bränt bostäder, dödat boskap, mördat civila, torterat och begått systematiska övergrepp.

Och här är min intervju med Amnestys researcher Donatella Rovera. Hennes fältstudier ligger bakom Amnestyrapporten från den 14 juni. Men till Hula kunde Rovera, som var tvungen att ta sig in i Syrien på hemliga vägar, inte åka.

Bitte Hammargren

KAIRO Egyptens författningsdomstol kom igår med två utslag som sammantaget blev en triumf för generalerna i militärstyret Scaf. Författningsdomstolen, med domare som tillsattes under Mubaraktiden, har beslutat att upplösa det islamistdominerade parlamentet. Därmed faller också den nya författningskommittén.

Samtidigt underkändes den lag som kunde ha satt krokben för den förre flygvapenchefen Ahmad Shafiq och hans möjligheter att bli ny president. Presidentvalet äger rum till helgen. Mot Shafiq står Brödraskapets kandidat Mohammed Mursi.

Kommentarerna är bittra och nedstämda på många håll. Var det för detta som nära 900 fredliga demonstranter dog under upproret förra året? undrar många. Andra konstaterar att det kontrarevolutionen är ett faktum. Men optimisterna säger att Egypten är förändrat för alltid. Det krävs dock att de krafter som vill förändra landet, de som varken vill ha Brödraskapets Egypten eller ett militärstyre, går in för en ny strategi.

Men hur ska det bli möjligt i ett land där statstelevisionen dominerar i de flesta hem och där miljoner och åter miljoner är fattiga analfabeter som har nog med att få ihop levebröd för dagen?

Bitte Hammargren

KAIRO Egypten står på tå idag. Författningsdomstolen ska avgöra två ärenden som kan få dramatiska politiska följder – två dagar före starten av den sista och avgörande omgången i presidentvalet.

I presidentvalet på lördag och söndag står det på spel om Mubaraks siste premiärminister, flygvapengeneralen Ahmed Shafiq, ska bli ny statschef – eller om Brödraskapets Mohammed Mursi kommer att ta hem spelet.

Men författningsdomstolen kan ändra spelplanen helt. I dag faller avgörandet om huruvida den nyinstiftade isoleringslag, vilken förbjuder personer som hade topposter under Mubaraks tio sista år vid makten att bli valda till president eller andra höga ämbeten, verkligen stämmer överens med författningen.

Skulle författningsdomstolen erkänna denna nya lag faller Shafiqs kandidatur platt till marken och därmed måste sannolikt första omgången i presidentvalet göras om. Eller också finns en smal chans att man låter trean i första valomgången – den populäre nasseristen och vänstermannen Hamdin Sabahi – ställa upp mot Mursi.

Det är inte många egyptier som tror att så kommer att bli fallet. Men faktum är att även militärstyret, Scaf, först godkände lagen innan Shafiq överklagade den – varmed den hamnade i författningsdomstolen.

I det andra avgörandet ska domstolen ta ställning till hur valet till parlamentet ägde rum i vintras. Det gäller främst de formellt oberoende mandaten, som i många fall inte alls gick till oberoende kandidater utan till de välorganiserade islamistiska partierna.

Men det är nu inte många som tror att författningsdomstolen bara kommer att tolka grundlagen i sina beslut. Den kommer sannolikt att ta starka politiska hänsyn. Egypten är inte den rättsstat som revolutionärerna på Tahrirtorget önskade sig när de revolterade mot Mubarak.

Men det är ett land som sjuder av förändringsvilja trots allt och där alla pratar politik. Redan när jag passerade passkontrollen och tullen på Kairos internationella flygplats igår började egyptier spontant prata politik med mig och fråga vad jag tror om författningsdomstolen, presidentvalet och allt det andra. De som frågade var Kairobor som inte vill rösta på någon av kandidaterna – varken Shafiq eller Mursi. ”Oavsett vem blir de bara marionetter till militären”, hette det.