X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Sedan 1971 har Shenouda III varit över huvud för den koptiska kyrkan – eller med andra ord koptisk påve. Han avled i dag vid 88 års ålder. Shenouda var den 117:e koptiske påven i ordningen. Han föddes som Nazeer Gayyid Rofa’iel i Assiut i Övre Egypten och kom att spela en viktig roll i årtionden, som religiöst överhuvud för Egyptens stora kristna minoritet – och för kopter som utvandrat till andra delar av världen, från USA till Australien.

En av de första kommentarerna jag har sett på twitter om Shenoudas död kommer från @Bassem_Sabry . Han skriver: ”Fastän jag har insett att många inte delade #Shenoudas uppfattningar, låt åtminstone detta vara en dag av respekt”.

På twitter läser jag ett annat inlägg från @Nervana_1 som skriver: ”När både så kallade liberaler och salafister kan förenas i förolämpningar över en död man förstår man vad som är fel med Egypten.”

Nu börjar snart nomineringarna till näste påve. Om jag är rätt informerad bjuder traditionen att ett slumpvis utvalt barn med bindel för ögonen ska dra fram namnet på näste påve, ett val som till sist står mellan tre toppkandidater. Genom barnet, som ska vägledas av bön, anses Guds vilja ske.

En läsare av bloggen, Mohanad Khidir som själv har rötter i Mellanöstern, skriver att läget för kopterna nu är kritiskt efter Shenoudas död.

Han fortsätter: ”Den som efterträder kommer att stå inför vägskäl som kan vara avgörande för kopterna i Egypten. Må bönerna vägleda pojken till en vis och pragmatisk påve.”

Jag ser också gärna att kopter i Sverige eller andra som har mer information, mejlar mig eller kommenterar direkt här på bloggen. Men OBS: kommentarer som inte följer SvD:s debattregler ska inte släppas fram.

 

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

Hamas brytning med Assadregimen i Damaskus ser nu ut att få ännu en efterföljd. En ledande Hamasföreträdare säger till Guardians utsända i Gaza att Hamas inte kommer att dras in i en väpnad konflikt mellan Iran och Israel.

– Om det blir krig mellan dessa makter kommer Hamas inte att delta, säger Salah Bardawil, som sitter i Hamas politbyrå. Han förnekar att Hamas skulle skjuta qassamraketer mot Israel ifall premiärminister Netanyahu skulle fatta ett beslut om att attackera Irans nukleära anläggningar.

Hamas är en palestinsk gren av Muslimska brödraskapet, en 80 år gammal sunniarabisk rörelse som gick segrande ur vinterns egyptiska parlamentsval. Hamas tidigare beroende av Damaskus och Iran var av taktisk natur. Det är inga sjävklara allierade i ett Mellanöstern där misstron mellan sunniter och shiiter är djup. Assadregimens attacker på syriska civila, många av dem sunnimuslimer, och dess förföljelse av Syriens gren av Brödraskapet har gjort det omöjligt för Hamas att hålla kvar sin politiska ledning i Damaskus.

Och nu märks att klyftan mellan de palestinska sunni-islamisterna och Iran börjar öka.

– Hamas ingår inte i en militärallians i regionen. Vår strategi är att försvara våra rättigheter, säger Bardawil.

Hamas rättar in sig i det sunniarabiska ledet. Det sker samtidigt som Brödraskapet i Egypten har allt intresse av att sitta kvar i båten och ro hem även nästa val (först då kan de börja utmana militären på allvar). Här öppnar sig en möjlighet för den som söker pragmatiska lösningar i Mellanöstern. Det skulle inte förvåna mig om det snart kommer fram uppgifter om att flera EU-regeringar talar med Hamas, så som de efter Mubarakregimens fall började tala öppet med Muslimska brödraskapet i Egypten.

 

Bitte Hammargren

Syriska aktivister brukar vara steget före med att uppdatera dödssiffrorna i Syrien. Men det är också värt att notera att det vanligtvis inte tar så lång tid innan FN bekräftar de ständigt stigande dödstalen.

I förra veckan slog FN fast att minst 7 500 människor dödats efter ett års repressalier mot upproret. I dag skriver den exilsyriska människorättsorganisationen SOHT upp det reella dödstalet till 8 500.

Enligt SOHR har 6 195 civila, 1 835 soldater och poliser samt 428 rebellsoldater dödats sedan protesterna mot president Bashar al-Assad inleddes i mars i fjol, skriver TT-AFP från Beirut. Värt att notera är att SOHR:s dödstal för syriska soldater och poliser ligger ganska nära regimens egen uppskattning, på 2 000.

Det skulle inte förvåna mig om FN snart kommer att justera upp sina siffror över det totala antalet dödsoffer. Den syriska revolten kommer nästa vecka att ”fylla ett år”, en årsdag som höljs i sorgflor. Bristen på internationell närvaro gör att mycket sker i det fördolda.