X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Saudiarabien som var med om att slå ned demokratirörelsen i Bahrain förser nu desertörerna i Fria syriska armén med vapen, säger syriska oppositionskällor.

Saudiarabien skäller också ut Ryssland för dess bruk av vetomaken i FN:s säkerhetsråd, när en majoritet av länderna i rådet ville sätta press på Assadregimen i Damaskus.

Kung Abdullah säger att hans land aldrig kommer att frångå ”sin religiösa och moraliska plikt inför det som händer” i Syrien.

Tidskriften Foreign Policy skriver i sitt senaste nummer att ”senaste gången saudierna beslutade att de hade en moralisk skyldighet att vädra ut den ryska politiken, så ledde till födelsen av en ny generation jihadister i Afghanistan, vilka ännu tre årtionden senare skapar förödelse”. Det som avses är förstås al-Qaida.

Att Saudiarabien som slog ned demokratirörelsen i det shiadominerade Bahrain samtidigt beväpnar Assadregimens sunnimuslimska motståndare i det alawitstyrda Syrien säger mycket om vilket paradigmskifte som har skett ett år efter den arabiska vårens födelse. Nu ställs sunni mot shia.

Det började för ett år sedan som folkliga uppror för yttrandefrihet, korruptionsbekämpning och ansvarsutkrävande (läs Wael Ghonims bok Revolution 2.0, Natur & Kultur). Men ett år senare är det andra krafter som har tagit initiativet, och stater som knappast gjort sig kända för yttrandefrihet och demokrati.

Så brukar det vara med revolutioner. De äter sina barn.

Men det är inte heller så enkelt som att ”sekulär” nödvändigtvis måste vara bättre än ”religiös”. Bashar al-Assads regim, vars krigsapparat orsakat ett ohyggligt lidande bland civila, kallar sig sekulär. Saddam Husseins Irak var en sekulär stat.

Jag hörde en gång en israelisk statsvetarprofessor, Shlomo Avineri, påminna om att 1900-talets Europa präglades av tre sekulära ideologier som alla ledde till massmord och förintelse:  kommunismen, fascismen och nazismen.

Den som vill fördjupa sig i den saudiska politiken i Syrien rekommenderas läsa Foreign Policys artikel Saudi Arabia is Arming the Syrian Opposition.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

Vill bara tipsa om SvD:s recension här av Sprickorna i muren, en annorlunda årsrapport 2011/2012 om journalistik, medier och medieforskning. Utgiven av SIM(O), Institutet för mediestudier.

I boken medverkar Patrik Lundell, Yasmine El Rafie, Niklas Ekdal och jag.

Red: Torbjörn von Krogh

Mitt uppdrag var att skriva hur det var att vara flugan på väggen under bevakningen av arabiska våren. Yasmine El Rafie fördjupar resonemanget om twitterflödet.

 

 

Bitte Hammargren

Är det rätt att visa bilder av en döende baby, som skadats under hård beskjutning i den belägrade staden Homs i Syrien? Ja, sade London Sunday Times reporter Marie Colvin till CNN timmarna innan hon själv dödades under en granatattack.

För CNN:s studioreporter förklarade den erfarna amerikanska krigsreportern varför hon kände så starkt för att visa alla dem som befinner sig på många mils avstånd hur krigets verklighet ser ut, hur slakten av civila fortgår utan att något görs för att stoppa det.

– Det var hjärtskärande, sade Marie Colvin om hur det var att se en liten babypojke dra sina sista andetag, medan hans farmor stod maktlös bredvid och bara kunde smeka den lilles huvud.

Marie Colvin gav sin telefonintervju några timmar innan hon själv blev nästa dödsoffer för den syriska arméns beskjutning av civila i Homs. Den franske fotografen Remi Ochlik dödades också vid granatattacken mot ett provisoriskt presscentrum i stadsdelen Baba Amr. Detta inträffar bara några dagar efter det att New York Times erfarne Mellanösternkorrespondent Anthony Shadid segnat ned och avlidit i en astmaattack när han på hästryggen försökte ta sig ut ur norra Syrien till Turkiet.

De som försöker levera mat, mediciner och sjukvårdsutrustning blir också måltavlor för beskjutningen när Assadregimen försöker krossa upproret. Just i dessa svarta ögonblick ser det ut som om det bara finns förlorare i Syrien.

Se amatörbilderna från Homs här tillsammans med Colvins sista telefonintervju. Men varning för att det är starka bilder.

YouTube Preview Image
Bitte Hammargren

I september 2011, efter rebellernas intåg i Tripoli, förklarade regeringen att en ny Stockholmsbaserad ambassadör skulle utses för Libyen.

Men det dröjde och dröjde och dröjde. På Folk och försvars rikskonferens i Sälen tog jag upp frågan men fick inget riktigt bra svar.  Men nu har det äntligen har det skett: Jan Thesleff, Sverigebaserad ambassadör för Tunisien, har fått samma uppdrag att vara svensk ambassadör för Libyen.

Han har en lång uppförsbacke att ta sig upp för.  Säkerhetsläget i Libyen är så prekärt att det inte alls är säkert att en svensk minister kan resa dit nu, när konkurrerande miliser håller olika delar av landet – och går fria från straff om de plundrar, torterar eller driver bort tusentals människor från hus och hem ifall någon av dem har uppfattats som Gaddafilojalister (som i fallet Tawargha).

Libyen kan i värsta fall bli som ett nytt Somalia. Men låt oss inte räkna ut landets chanser på förhand. Bortanför milisstyret kan ett nytt Libyen växa fram. I bästa fall.

I dagarna håller till exempel Sverigebaserade ILAC, International Legal Assistance Consortium, med stöd av Sida en kurs för libyska advokater och människorättsaktivister. Fast kursen kan dessvärre inte hållas i Libyen utan i grannlandet Tunisien…

 

Bitte Hammargren

En svensk medborgare hindrades på måndagskvällen resa ut från Kairos internationella flygplats, rapporterar flera egyptiska medier, däribland Egypt Independent (engelskspråkig version av al-Masry al-Youm).

Det var vid incheckningen till en flight till Larnaca på Cypern som det ska ha uppdagats att svensken stod på en lista över utländska medborgare som fått utreseförbud, skriver tidningen.  Stämmer uppgiften blir han en i raden av utländska medborgare som drabbas av utreseförbud på grund av påstådd olaglig finansiering av egyptiska organisationer. En källa säger till tidningen att den svenske medborgaren ska ha stött en organisation som stöder uppbyggnaden av kyrkor.

Egypt Indepedent skriver endast förnamnet på svensken, som kallas för Jean Erik, 65 (möjligen avses Jan-Erik).  Hans fru stod inte på listan för utreseförbud.

”Han kunde lämna flygplatsen utan att bli gripen”, uppgav en icke namngiven källa.

Det egyptiska åklagarväsendet som lyder under militärstyret har nyligen åtalat 43 medlemmar i frivilligorganisationer, däribland 29 utländska medborgare, för föregiven illegal finansiering av egyptiska organisationer. Bland de åtalade finns personer som är verksamma inom tyska Konrad Adenauer-stiftelsen, Freedom House samt de båda amerikanska partianknutna International Republican Institute samt National Democratic Institute.

Jag har tidigare skrivit om hur kontroversen mellan Kairo och Washington kan leda till en säkerhetspolitisk förändring och få USA att dra in sitt militära stöd till Egypten.

 

Bitte Hammargren

Missade ni Farmors tatueringar på SVT ikväll?

Den borde ha knipit fler tittare än Antikrundan. Suzanne Khardalians dokumentärfilm om hur hon försöker förstå vad som hände hennes farmor efter folkmordet på armenierna 1915 för henne ut till den syriska ökenen, till människor som lever där mitt bland de snart hundra år gamla massgravarna.  Suzanne Khardalian kallar platsen för armeniernas Auschwiz.

Hon minns också sin farmor i de armeniska kvarteren i Beirut, en farmor som hade inkapslade känslor och som aldrig kramade sina barn. Hon minns tatueringarna på farmors händer och ansikte, outplånliga fläckar av en skam denna kvinna upplevt som överlevare och ung sexslav.  Hon talade aldrig om dessa tatueringar men kunde inte hellre tvätta bort dem.

I Armenien möter Suzanne Khardalian en av de sista överlevarna, en 104-årig kvinna som faller i gråt när hon minns hur hennes mamma rövades bort för snart hundra år sedan.

Styrkan i filmen är den personliga berättelsen,  närheten, att den reser fler frågor än svar. SvD:s recensent gav den en 5:a i betyg av 6 möjliga. Här är recensionen.

Filmen går i repris

SVT2 fre 17 feb kl 15.50
SVT2 lör 18 feb kl 14.40
SVT2 sön 19 feb kl 00.25

Bitte Hammargren

Det är inte första gången vi hör rapporter om milisernas framfart i Libyen efter Gaddafis fall eller straffriheten när de torterar fångar och misstänkta Gaddafilojalister. Men nu har Amnesty International kommit med en ny detaljerad rapport om den laglöshet som breder ut sig: Total straffrihet för milisens övergrepp.

Här är några smakprov ur rapporten:

De libyska myndigheterna har inte vidtagit några åtgärder mot milisen som tvingat hela samhällen på flykt, bland annat i Tawargha där minst 30 000 tvingades fly. Milisen plundrade och brände ner deras hem som hämnd för brott som några från Tawargha ska ha begått under konflikten. Även tusentals från Mashashyastammen tvingades bort från sina byar och lever nu i provisoriska läger runt om i landet.”

”Under några veckor i januari och februari i år besökte ett utredningsteam från Amnesty elva fängelser som används av olika milisgrupper i centrala och västra Libyen. På tio av de elva fängelserna vittnade fångar om tortyr och misshandel och visade också upp färska skador från tortyren. Flera av fångarna vittnade om hur de ”erkänt” våldtäkter, mord och andra brott de inte begått bara för att slippa tortyren.”

”Inte en enda riktig utredning har gjorts när det gäller alla fall av tortyr, inte ens när tortyren har resulterat i fångars död. Inte heller av händelserna den 23 oktober då 65 kroppar hittades på ett hotell i Sirte.”

Det är svårt att förstå Sveriges passivitet i fråga om Libyen. På Folk och försvars rikskonferens i Sälen, dit jag var inbjuden som gästkommentator, tog jag upp frågan.

Andra, inte minst från försvarsmakten, talade om hur väl den svenska flygvapeninsatsen över Libyen ska ha fungerat i samarbetet med Natoländer.

Men efter att insatsen upphört har Sverige ingen diplomatisk närvaro Libyen. Det finns varken en svensk ambassadör eller chargé d’affaires, än mindre en ambassad. Det är naturligtvis svårt på grund av det kaos som råder i övergångsrådet i Tripoli. Men Norge har i alla fall en chargé d’affaires i den libyska huvudstaden.

Situationen gör att hela mångmiljoninsatsen ser ut som marknadsföring av Jas Gripen snarare än som ett svenskt intresse av att bidra till att Libyen kan gå mot en demokratisering och ett fungerande och sammanhållet land.

Då måste man rimligen börja med att bygga upp ett statligt våldsmonopol och rättinstanser som det går att utkräva ansvar ifrån, i stället för straffria miliser som har sina egna regler och intressen. Sverige, som inte har ett kolonialt förflutet i Nordafrika, har ett gott anseende i Libyen och kunskaper att erbjuda om hur man bygger upp institutioner.

Agneta Johansson, biträdande generalsekreterare för ILAC (International Legal Asistance Consortium), sade efter ett besök i Libyen i november att behovet av en nationell polis eller säkerhetsstyrka är akut.

– Men även andra typer av institutioner behövs för att bidra till uppbyggnaden samt till människors känsla av samhörighet inom landet.

FN:s människorättschef Navi Pillay talade nyligen om hur de centrala myndigheternas brist på övervakning har skapat en stämning som främjar tortyr och misshandel.

Libyen riskerar att bli en ny kollapsad stat.

 

Bitte Hammargren

Saudiarabien har aldrig skickat en kvinnlig idrottare till Olympiska spelen.  Kvinnligt idrottande är inte tillåtet i det ärkekonservativa saudiska kungariket. Saudiska kvinnor som gillar sport får ägna sig åt det i hemlighet eller i utlandet.

Ändå har IOK, Internationella olympiska kommittén, aldrig straffat Saudiarabien för denna diskriminering av kvinnliga deltagare.

För fyra år sedan tog jag upp det saudiska förbudet för kvinnliga idrottare med IOK:s vice president Gunilla Lindberg. Då trodde hon mer på övertalning än hot gentemot Saudiarabien inför Olympiska spelen i London 2012.

Nu är det snart dags. Human Rights Watch konstaterar i en ny rapport – IOC/Saudi Arabia: End Ban on Women in Sport – att den systematiska diskrimineringen av kvinnliga idrottare fortsätter i det stora oljerika kungariket där en ärkekonservativ tolkning av islam är statsreligion.

Human Rights Watch kräver att IOK gör rätten för saudiska kvinnor att delta i OS till ett villkor för Saudiarabiens deltagande i London-spelen.

Bara tre länder har aldrig skickat en kvinnliga idrottare till OS. Vid sidan av Saudiarabien är det Qatar och Brunei.  Men Qatar och Brunei förbjuder inte kvinnor att delta i idrottstävlingar och de har skickat kvinnliga idrottare till andra tävlingar, skriver HRW.

Saudiarabien sticker ut som ett särfall. Vad gör IOK?

Bitte Hammargren

Om palestinierna i Gaza ska slippa biståndsberoendet och kunna bygga upp sin ekonomi måste de kunna exportera sina grödor och industriprodukter. Behovet av TRUCKS FROM GAZA är enormt men leder sällan till några internationella protester.

En organisation som oförtrutet bevakar rätten till den fria rörligheten för både varor och människor till och från Gaza är den israeliska människorättsorganisationen Gisha. Organisationen berättar i sin senaste rapport att tre lastbilar med tomater har fått lämna Gaza för vidare export till Saudiarabien. Det är så ovanligt att det noteras.

Lastbilarna kommer att passera genom Israel och Västbanken, men de tillåts inte lossa något där. Israeliska myndigheter har kvar sitt förbud av export från Gaza till dessa närliggande marknader som en del av sin ”separationspolitik”, skriver Gisha. Detta förbud infördes 2007, efter det att Hamas med blodiga metoder kastat ut Palestinska myndigheten från Gaza. Men säljförbudet till närmaste marknaderna drabbar inte bara Hamas utan alla Gazas invånare, däribland odlare och arbetare som kanske själva är motståndare till de palestinska islamisterna.

Jamel Abu Hmeda odlar jordgubbar för export. Han tillhör jordbrukskooperativet i Beit Hanoun. En av hans söner dödades av en  förlupen kula från Hamas och det har landat Qassemraketer på hans marker. Han vill ha palestinsk försoning mellan Hamas och Fatah och fred med Israel. Men det israeliska exportförbudet slår hårt mot hans rörelse och inte minst mot de arbetare han blivit tvungen att säga upp. Foto: Bitte Hammargren

Förbudet att exportera varor och grödor från Gaza till Israel och Västbanken har lett till att det är ytterst svårt för palestinska producenter att nå marknader utanför den isolerade enklaven vid Medelhavet. Under det gångna året har det rullat ut i genomsnitt en lastbil per dag med varor från Gaza, jämfört med 90 lastbilar per dag innan avsaluförbudet till Israel och Västbanken infördes.

2005 i Agreement on Movement and Access (AMA) avtalades att det skulle gå ut 400 lastbilar om dagen från Gaza. Den gula pilen visar hur dessa exportmöjligheter skulle se ut veckovis.  De tunna blåa plattorna visar i stället det faktiska utfallet de senaste veckorna. Källa: Gisha

De tre lastbilar som nu är på väg till den saudiska marknaden genom Israel och Västbanken är lastade med tomater från ett grossistföretag för frukt och grönt som ägs av Abed Al Rauf Abu Safar. Fram till 2007 rullade årligen hundratals lastbilar med grödor från Abu Safars företag, framför allt till Israel och Västbanken. Abu Safar tror att han kommer att förlora på experimentet att exportera till den saudiska marknaden på grund av långa väntetider vid gränsstationen Kerem Shalom.

För två veckor sedan lyckades en annan grossist få igenom en lastbil med möbler till Jordanien via Israel och Västbanken. Men dessa exportvägar är dyra. En ekonomisk återhämtning i Gaza hänger på om producenterna kan nå sina gamla marknader i Israel och på Västbanken, dit tidigare 85 procent av lastbilarna gick.

Mer om blockaden mot Gaza finns på Gishas hemsida. Och här finns mer statistik.

Bitte Hammargren

Hamas sista politbyråmedlem har nu lämnat Syrien och återvänt till Gaza.  Hamas politiska ledning har därmed i sin helhet lämnat Damaskus efter att tidigare ha haft sin bas där i åratal.

För någon vecka sedan kom Hamasledaren Khaled Mashaal till Amman där han denna gång togs emot med öppna famnen av kung Abdullah II. Sådana gester mellan ledare betyder vanligtvis inte så mycket i Mellanösterns flyktiga politik, där allianser är till för att brytas medan nationella eller gruppmässiga intressen består.

Men det visar att Hamas är på väg tillbaka till det sunniarabiska lägret efter att varit allierat med den alawitdominerade regimen i Syrien. Det visar också hur stödet för Baathregimen vittrar sönder i arabvärlden. Hamas är den palestinska grenen av Muslimska brödraskapet och det är till stor del deras syriska vänner som nu torteras ihjäl i obskyra häkten eller dödas av Assadregimens stridsvagnsgranater, som  i Homs.

Enligt den syriske människorättsaktivisten Abdulkarim Rihawi, som jag träffade i Kairo för några dagar sedan, har det shialibanesiska Hizbollah skickat prickskyttar till Syrien för att hjälpa Assadregimen att krossa det uppror som nu pågått i elva månader.

Khaled Mashaal, som  är jordansk medborgare, har lett Hamas politbyrå sedan 1996. Han är nu delaktig i förhandlingar med palestiniernas president Mahmoud Abbas om palestinsk försoning. Den processen underlättas av att Hamas har lämnat Damaskus.