X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

KAIRO Libyen befinner sig på det sluttande planet. Bara i Tripoli opererar 20 olika milisgrupper, varav tre dominerande (en av de stora är Zintan).

Gaddafi monterade ner det civila samhället, förbjöd partier och fria folkrörelser under sin diktatur. I maktvakuumet efter honom gör sig urgamla samhällsstrukturer gällande: På arabiska säger man qabila, på engelska tribe och på svenska brukar man säga stam, eller ibland klan.

Men stammar är ett mycket vidare begrepp än klaner. Warfalla, Libyens folkrikaste stam består av över en miljon människor. Inom warfalla finns ett femtiotal substammar och under dessa rader av olika klaner. Libyer berättar ofta som en självklarhet, och inte utan stolthet, vilken stam (qabila) de tillhör.

Jag frågade Annika Rabo, professor i socialantropologi vid Stockholms universitet, hur hon vill beskriva ”tribalismen” i det libyska samhället. Hon kallar det för ättesamhälle. Underförstått ett samhälle där människor ser sig som en del av en gemenskap som går både långt bakåt i tiden och som har mycket vida förgreningar. Människor i olika städer kan tillhöra samma stam/ätt.

Så här skriver Annika Rabo:

”Antropologer använder begreppet tribal society – ättesamhälle. Det är inget
nedsättande om det klargörs att detta är en beteckning och ingen förklaring
på hur sådana samhällen fungerar. Många menar att ”ätter” kan ses som ett
flexibelt språk – ett idiom –  genom vilket politik kan uttryckas. En tysk antropolog som nyligen arbetat i Libyen understryker att att Gaddafi först krossade
stamorganisationen när han kom till makten, men att han under det senaste
decenniet inte bara tolererade utan också utnyttjade och använde sig av
klanöverhuvuden.”

Att nu lokala miliser slåss mot varandra, bevakar sina särintressen och inte vill lämna ifrån sig sina vapen till det övergångsråd som de inte litar på, ska man inte bli förvånad över när det inte finns en centralmakt med legitimitet.

Hamdi Hassan, analytiker vid International Ideas regionkontor i Kairo, känner Libyen väl efter många besök där. Han säger att stammarna och klanerna inte drivs av några ideologier.

– De har bara intressen.

Det är dessa intressen som nu är inbegripna i maktpolitiska revirstrider. Mer om det komplexa libyska samhället efter Gaddafi kommer i lördagens SvD (papperstidningen i första hand).

 

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

KAIRO Endast med satellitbilder går det att göra en uppskattning av hur många som rörde sig i de olika demonstrationstågen som gick mot Tahrirtorget i dag, på årsdagen av revolutionens början.

Jag kan försäkra er att det var sådan trängsel att tiotusentals Kairobor insåg att de aldrig skulle kunna nå hela vägen fram till Tahrir, detta torg där världshistoria utspelades för ett år sedan.

Medan tusentals pressade sig fram över de broar över Nilen där fredliga demonstranter sköts ihjäl för ett år sedan, trängde sig andra över broarna i andra riktningen. Det var människor i rörelse hela tiden.

Själv följde jag ett demonstrationståg som långsamt ringlade sig från Mohandesin på Nilens västra sida mot Tahrir. Vid min sida gick Mohamed Eweis som bar på ett handskrivet plakat där det stod ”salmiya” (med fredliga medel). Det blev som han hoppades.

Under hela dagen såg vi inte skymten av en enda uniformerad person, varken polis eller militär. Vi hörde inga skott, kände aldrig lukt av tårgas. Jag såg att några egyptiska kvinnor twittrat om incidenter av tafsande i folkhavet – men nu talas det högt om sexuella övergrepp och därmed skambelägger man förövarna, inte kvinnorna som utsätts för dem.

I denna trängsel märkte jag inte några tendenser till ficktjuvar – precis så var det också under revolutionen  för ett år sedan. Det visar än en gång hur civiliserat det kan vara i Egypten, när det inte finns några vapen eller uniformer i närheten. Nu var det fredligt, värdigt och beslutsamt när egyptierna ropade sina musikaliska, rytmiska och ofta lekfulla slagord om att militärstyret måste bort.

När vi gick där mitt i folkhavet kom twitter där det vädjades till de olika demonstrationstågen som alla satt kurs mot Tahrir att gå mot andra torg. På Tahrir var det helt enkelt för packat.

Bitte Hammargren

KAIRO

Det faller ett tungt regn över Kairo just nu, inför årsdagen av den 25 januari, den egyptiska revolutionens början. Regnet kan skrämma iväg en del av dem som tänkt övernatta på torget.

Det finns en nervositet och anspänning i luften här. Många unga demokratiaktivister säger till mig att de fruktar att resterna av Mubarakregimen (som bland annat finns inom militärledningen Scaf) kommer att utlösa våld på nytt över fredliga demonstranter. Detta militära övervåld har egyptierna, vanligtvis mycket fridsamma människor, sedan länge fått nog av.

Men samtidigt kändes inte stämningen inte alls lika olycksbådande och uppskruvad som i november, när jag var här senast och när människor tuppade av framför mina fötter av kraftiga tårgasdoser eller av de skott som sköts rakt in i ögonen på demonstranter av prickskyttar.

Det egyptiska valet, öppnandet av parlamentets underhus igår, valet av ny talman, samt beskedet att undantagslagarna ska avskaffas efter 31 år – med undantag för ”ligister” som det heter – dämpar en del av nervositeten. Men redan i kväll var det uppladdning med fullt av demonstranter runt och på Tahrirtorget: med en blandning av protester och firande.

Protesterna är inte där för sin egen skull: de handlar om att egyptierna vill ha verklig demokrati, inga halvmesyrer, och de vill att de skyldiga till mer än 900 människors död ska ställas till svars.

Mer om hur årsdagen kommer i SvD:s papperstidning på torsdag – och innan dess på svd.se!

 

 

Bitte Hammargren

Det finns många oheliga allianser i Mellanöstern. En av dessa utgörs av motståndarna till ett erkännande av Palestina som en självständig stat vid sidan av Israel.

Bland dem som är emot ett erkännande av Palestina som FN:s 195:e medlemsstat finns så olika aktörer som Iran, Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, Hamas och FP-ledaren Jan Björklund. Dessa har naturligtvis olika bevekelsegrunder. Jan Björklund vill att ett erkännande ska ske som ett resultat av ett fredsavtal.

Man kan också invända att ett erkännande av Palestina i nuläget inte förändrar läget på marken. Men det skulle sannolikt stärka Mahmoud Abbas förhandlingsposition gentemot Israel å enda sidan och gentemot Hamas å den andra. Abbas linje är ickevåld.

Hamasledaren Khaled Mashaal använder sig av raketer mot Israel ibland och vapenvila i andra lägen, alltefter politisk konjunktur. Han har sagt att har är villig att stödja upprättandet av en palestinsk stat inom 1967 års gränser, men hävdar att det är Israel som inte kommer att tillåta det. Hamas räknar kallt med att den arabiska befolkningen mellan Medelhavet och Jordandalen kommer att vara i majoritet, alltså fler än Israels judar, inom överskådlig tid. Det kommer att stärka palestiniernas position, i synnerhet som regimer i grannländerna faller och nya islamistiska regeringar tillsätts i ett Mellanöstern i omstöpning.

Med det sagt kan konstateras att Israel har det främsta intresset av att en tvåstatslösning förverkligas snabbt och att Israel behöver en palestinsk stat vid sidan av sig för sin egen överlevnad. Om detta talade både jag och Göran Rosenberg vid Folk och försvars rikskonferens i Sälen i veckan.

Så tänker också många pragmatiker i Mellanöstern. Den katolske biskop emeritus Michel Sabbah i Jerusalem förklarade nyligen i ett möte med svenska riksdagsledamöter att Sveriges nej till palestinskt medlemskap i FN-organet Unesco ”var en present till Hamas”.

Biståndsminister Gunilla Carlsson sade i Sälen att det är bättre att satsa på fredsförhandlingar mellan Israel och den palestinska myndigheten än på erkännande-spåret. Men det är inte många som tror att dagens förhandlingstrevare blir långlivade – vilket är en annan historia som det inte finns plats att beröra här.

Ett av tre kriterier som Sverige brukar hålla hårt på när det gäller erkännanden av stater är territoriell kontroll. Den kan man inte med bästa vilja i världen säga att palestinierna har inom 1967 års gränser, varken på Västbanken i stort eller i östra Jerusalem som Israel har annekterat. Och i Gaza må Hamas ha kontroll över marken, men i luftrummet och havet utanför regerar Israels flygvapen och flotta.

Men en folkrättsjurist påminde mig att det går att se genom fingrarna med kravet på territoriell kontroll ifall den politisk viljan till erkännande finns. 1991, när Sverige erkände de tre baltiska staterna efter lång sovjetisk ockupation, hade Lettland inte full kontroll över hela territoriet, påminde juristen.

– Det var en socialdemokratisk regering som tog beslutet om erkännande i augusti 1991, men med starkt stöd av Carl Bildt som snart vann valet därefter, sade källan.

Bitte Hammargren

AQABA, JORDANIEN På bekvämt avstånd från ett av lyxhotellen i Tala Bay, söder om Aqaba vid Jordaniens Röda havskust, kastade det amerikanska hangarfartyget USS Bataan ankar häromdagen. Yrkessoldaterna ombord, från den amerikanska flottan och marinkåren, fick efterlängtade dagpermissioner efter hela nio månader till havs – utan uppehåll.

Det kan bli nya, dryga tjänstgöringspass som väntar dem, eftersom deras uppdrag till havs är på elva månader i sträck. Sjömännen – män såväl som kvinnor – passade på att känna fast mark under fötterna i Tala Bay. Men de fick inte röra sig utanför de väl bevakade turisthotellen. I stället häckade de i lobbyn över en drink, sina datorer eller också tog de sig rätt och slätt en välbehövlig tupplur på stranden. Några drog sig några ned till havsbrynet för att dyka bland korallreven – precis som de vanliga turisterna på hotellet.

Foto: Per Luthander (samtliga bilder)

– Vi är satta i hög beredskap, berättade en av sjömännen medan han lade sin arm kring sin flickvän (också hon i flottan) i hotellobbyn.

De var medvetna om att Iran hotat att stänga Hormuzsundet för internationell sjöfart, vilket också riktar sig mot deras eget USS Bataan och andra amerikanska örlogsfartyg i femte flottan, som har sin hemmahamn i Bahrain. Vi berättade för sjömännen att vi just fått veta att en amerikansk jagare räddat iranska fiskare ur piraters

garn.

– Pirater är inte att leka med, sade en av de amerikanska sjömännen som tillbringat många månader i vattnen i Persiska viken, Arabiska sjön och Röda havet. Han hoppades att goodwillgester av detta slag skulle hjälpa fram en avspänning mellan Iran och USA. Men han var också säker på att USA aldrig skulle tillåta att Hormuzsundet, varigenom en stor del av världens råolja passerar, blir stängt för internationell sjöfart.

I värsta fall kommer sjömän som dessa unga män och kvinnor att bli indragna i strider, ifall det blåser upp till en ny militär konflikt i Mellanöstern, denna gången kanske med USA, Saudiarabien, Förenade arabemiraten och Israel på samma sida mot Iran. Om rädslan för en ny militär konfrontation berättade jag om i den här artikeln i dagens SvD