X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Det var ett misstag, medgav på torsdagskvällen turkisk militär sedan det blivit känt att 35 unga smugglare dödats efter en flygattack i gränsområdet till Irak.

Räden ledde omedelbart till demonstrationer i såväl Istanbul som i kurdiska städer i sydöstra Turkiet. Protesterna möttes med tårgas och vattenkanoner. Det prokurdiska partiet BDP kallar flygattacken för en massaker. De döda smugglarna uppgavs vara i åldrarna 16 till 20 år. Enligt lokala källor ska de ha smugglat socker och bensin. Andra källor skriver att de smugglade cigaretter.

En talesman för regeringspartiet AKP sade att smugglarna befann sig på en åsnestig på den irakiska sidan av gränsen. Stigen sägs också användas av det förbjudna PKK, som är terroriststämplat i både Turkiet och EU.

– Det var inte avsiktligt som smugglarna blev måltavlor för bombningar, sade AKP:s regeringstalesman Huseyin Celik.

– De dödade var unga människor som försörjde sig på smuggling. Det fanns studenter som plugged för universitetsexamina bland smugglarna, sade BDP:s ledare  Selahattin Demirtas.

Flygräden mot de unga smugglarna gör stämningen mellan Turkiets kurdiska minoritet och statsledningen i Ankara ännu mer förpestad. Och det bara två år efter det att regeringen i Ankara gick ut med storstilade rubriker om att den ville lösa kurdfrågan en gång för alla med politiska medel.

 

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

Årets personlighet i TIME Magazine är en demonstrant. När tidningen Guardian nu utser 2011 års kvinnliga personligheter blev en modig egyptiska – en av dessa demonstranter – hyllad.

Kvinnor har stått i förgrunden under arabvärldens moderna uppvaknande. Nobels fredspriskommitté gav jemenitiska Tawakkul Karman sitt erkännande, som en av tre fredspristagare.

EU-parlamentet prisade fem personligheter från den arabiska våren – däribland Asmaa Mahfouz från 6 april-rörelsen i Egypten och den syriska advokaten Razan Zaitouneh, som SvD i förra veckan intervjuade i en chatt. Zaitouneh svarade på frågorna från sin hemliga vistelseort någonstans  i upprorets Syrien.

The Guardian lyfter fram andra modiga arabiska kvinnor som bidrar till att förändra den stereotypa bilden av arabvärlden: en saudisk kvinnorättsaktivist, Shaima Jastaina, som blivit dömd till tio piskrapp för att hon trotsat förbudet för kvinnor att köra bil samt en egyptisk kvinna: Samira Ibrahim, 25,  som har stämt militären för sexuella övergrepp.

Samira Ibrahim var en av sju kvinnor som greps under en demonstration i mars och som i häkte utsattes för en så kallad oskuldstest. Vad det i klartext innebar har hon berättat om i en online-intervju: ”En officer hade sin hand inkörd i mig i fem minuter. Han fick mig att förlora oskulden”. För Samira Ibrahim var detta rätt och slätt en våldtäkt.

Rättegångsdatum är utsatt till den 27 december, vid en tid när västvärlden smälter julmaten.

En egyptisk general har i en intervju med CNN medgett att militären i mars undersökte ifall unga gripna kvinnor hade mödomshinnan kvar. Skälet var enligt generalen att ”dessa flickor inte var som dina eller mina döttrar… Det var flickor som sovit i samma tält som manliga demonstranter på Tahrirtorget… där vi hittade  molotov-cocktails och droger.”

Generalen fann att testerna av de gripnas mödomshinnor var nödvändiga för att ”vi ville inte att kvinnorna skulle kunna säga att vi hade begått några övergrepp mot dem eller att vi våldtagit dem, så vi ville förvissa oss om att de var oskulder” . Uttalandet innebär att han anser att endast oskulder kan bli våldtagna.

Samira Ibrahim har inte bara visat osedvanligt mod genom att stämma den militärledning som har makten i dagens Egypten. Hon har också brutit ett socialt tabu. Men hon vittnar också om att hon mår fruktansvärt illa av händelsen, också månader efter övergreppet.

Men kanske hon trots allt mår bättre än de sex olyckssystrar som inte vågade stämma militären.

Det här är ett av flera uppmärksammade fall när den egyptiska militären utsatt kvinnor för särskilt förnedrande behandling, något även USA:s utrikesminister Hillary Clinton reagerat mot.

Just nu när jag skriver detta berättar bloggare i Kairo om hur tusentals kvinnor samlats till en särskild protestmarsch vid Tahrirtorget med anledning av militärens videofilmade övergrepp mot en flicka som klubbades ned, sparkades på och fick kläder avslitna av militärpoliser.

”Egyptens flickor är här!” skanderade kvinnorna som ställde fältmarskalk Tantawi vid skampålen. Dramat i Egypten fortsätter, kanske med nya vändningar dag för dag.

 

 

 

Bitte Hammargren
Egyptisk militär har tänt eld på aktivisternas tält på Tahrirtorget, gått loss på civila demonstranter, hoppat på människor som ligger på gatan,  slitit kläderna av en oskyddad kvinna på gatan.
”För varje nytt fall med dödade, skadade eller gripna människor blir det ännu en egyptisk familj som vänder sig mot militärledningens kontroll av landet. Vreden växer.  Det ser ganska bistert ut, men jag tror inte att vi förlorar”,  skriver en ung egyptier från Tahrirtorget denna kväll.
Minst nio är dödade och mer än 300 är skadade, enligt nyhetsbyråerna. Även läkare som försökte hjälpa skadade blev attackerade, skriver AlAhram.
Den egyptiske medieaktivisten och människorättsförsvararen @RamyRaoof kommenterar attacken mot civila på Tahrirtorget i Kairo att militären nu beter sig lika illa som kravallpolisen från inrikesministeriet tidigare brukade göra:
Attack and Sexual Abuse By #Egypt Military flic.kr/p/aWJygr exactly the same way ministery of interior officers do.
Här är en länk som visar det militära övervåldet:
YouTube Preview Image

En annan film visade hur soldater vräkte ned betongblock mot demonstranterna från parlamentets tak under fredagen.

Bitte Hammargren

Som första västland har Island erkänt Palestina som självständig stat inom 1967 års gränser. En bekräftelse på de nya relationerna kom i dag när den palestinske utrikesministern Riad Malkis anlände till Reykjavik.

Under torsdagen kommer Islands formella erkännande av Palestina som en självständig stat att äga rum vid en ceremoni i Reykjavik. Samtalen mellan Malki och hans isländske kollega Össur Skarphéðinsson kommer att kretsa kring försöken att starta om fredsförhandlingarna i Mellanöstern samt Palestinas ansökan om medlemskap i FN, meddelades det från Reykjavik.

Hittills har Palestina antagits som medlemsland i Unesco, vilket gör det möjligt för palestinierna att be detta FN-organ sätta upp exempelvis Födelsekyrkan i Betlehem på världsarvslistan. Men USA straffar Unesco efter invalet av Palestina genom att skära ned sina bidrag till detta FN-organ.

Hittills finns inga klara indikationer på om eller när den palestinska myndigheten i Ramallah, som leds av president Mahmoud Abbas, kommer att gå vidare till andra FN-organ eller till säkerhetsrådet med en liknande begäran om medlemskap.

För fullvärdigt medlemskap i FN krävs minst nio Ja-röster i säkerhetsrådet, men ett Ja till Palestina i rådet kan stoppas genom ett amerikanskt veto.

Sverige uppgraderade i september den palestinska representantens status i Stockholm till ambassadör, vilket upprörde kristdemokrater och folkpartister inom alliansen. Under utbildningsminister Jan Björklund gjorde Sverige senare i höstas en helomvändning då man lade en Nej-röst till palestinskt medlemskap i Unesco, tillsammans med fyra andra EU-länder. Att ett litet parti som Folkpartiet format svensk utrikespolitik i en så viktig principfråga har fått många att höja på ögonbrynen.

Argumentet på Nejsidan är att det först krävs ett fredsavtal och framförhandlade gränser mellan Israel och Palestina. Men ett motargument är att det har gått bra för Israel att bli medlem av FN även utan en definierad gräns i öster.

EU var splittrat i tre olika linjer i Unesco. Elva EU-länder röstade för Palestinas medlemskap i detta FN-organ. Också Norge, som inte är medlem av EU, röstade ja till Palestina i Unesco. Röstsiffrorna blev 107 för, 14 nej och 52 nedlagda.

 

Bitte Hammargren

FN:s människorättsråd har korrigerat sina uppgifter om Syrien. Nu heter det att minst 5000 ska ha dödats sedan i mars när upproret startades.

Regimen i Damaskus hävdar att antalet döda är långt färre och att merparten av dödsoffren ska ha skördats i attacker mot soldater och säkerhetstjänsten. Det är det få utomstående som tror på.

Men tveklöst  finns det ett väpnat motstånd, lett av avhoppare från den syriska armén i vad som kallas Fria syriska armén.

Men så länge  oberoende observatörer och medier inte släpps in i landet, eller tillåts resa fritt, blir påståenden från Damaskus eller deras motståndare i det Syriska oppositionsrådet SNC  omöjliga att verifiera.

Tvärt om ökar det behovet av utomstående rapportörer samt ett omedelbart stopp på dödandet.

Ekonomin befinner sig i fritt fall i Syrien. Börsen ska ha tappat 50 procent och köpkraften ska ha sjunkit med en fjärdedel.   Sådant kan påskynda regimen Assads fall.

Men alla i Syrien är inte enade i protesterna mot Bashar al-Assads regim.  Många alawiter  – vilka tillhör samma religiösa minoritet som Assad – är rädda för att det ska utkrävas en gruvlig hämnd på dem om regimen faller. Ett stort antal kristna ser också regimen som ett mindre ont än det som kan komma efter den.  Till och med i Södertälje, bland kristna från Syrien, har det förekommit demonstrationer till stöd för Bashar al-Assad, berättades det på ett ABF-seminarium i Stockholm i fredags.

Det ekonomiska moraset gör dock läget skakigt och oförutsägbart för regimen. Kommer affärsintressena i Aleppo att ansluta sig till den folkliga resningen?  Eller kan det bli en statskupp utförd av alawiter inom säkerhetstjänsterna? Ju längre Assadregimen sitter kvar vid makten desto farligare kan det bli för den alawitiska minoriteten i Syrien den dag regimen faller.

Några av Assadregimens sista vänner är ledarna i Iran. Men olika iranska exilkällor säger oberoende av varandra till SvD att de inte alls är säkra på att Teheran kommer att ställa upp på Bashar al-Assad till varje pris. Teheran har inte många riktiga vänner kvar i världspolitiken och de har inte råd att hamna på fel sida av historien än en gång,  heter det.

Bitte Hammargren

Blev just uppringd av Henrik Torehammar på P3:s Korrerapporten som ville veta hur Syriens president Bashar al-Assad egentligen är. Jag kan inte påstå att jag vet det. Men jag har i alla fall träffat honom i samband med en intervju i februari 2010. Det var bara han, jag och sannolikt också avlyssningsapparaterna i ett stort mottagningsrum i presidentpalatset i Damaskus utkanter.

Mina intryck av honom kan du höra i senaste Korrerapporten här.

Bashar al-Assad är en diktator som talar lågmält. Han lär ha varit en uppskattad ögonläkare i London, innan han blev hemkallad i och med fadern Hafez al-Assads död. Han utstrålar inte samma brutalitet som Iraks forne diktator Saddam Hussein eller samma galenskap som Libyens förre envåldshärskare Muammar Gaddafi – men en FN-rapport håller likafullt Bashar ansvarig för brott mot mänskligheten efter dödsskjutningar av civila (även barn), tortyr och våldtäkter.

Det finns inte många länder Bashar al-Assad kan resa till. Han blir alltmer isolerad. Regimen i Damaskus kämpar för sin överlevnad. Men Syrien är ett mycket mer komplext land än Libyen. Något Natoflyg över Damaskus är svårt att tänka sig.

Korrerapporten kommenterade också den amerikanska tv-kanalen ABC:s intervju med Bashar al-Assad nu i veckan. Där ger han flera bisarra svar som lätt kan vändas mot honom. Antingen spelar han okunnig eller också har han ingen kontakt med verkligheten.

Här är ett Assad-citat som redan blivit en klassiker:

No government in the world kills its people, unless it’s led by a crazy person.

Bitte Hammargren

I morgon, måndag, röstar Tunisiens nyvalda konstituerande församling in landets nye interimspresident. Majoritetens kandidat är läkaren och den mångårige människorättskämpen Moncef Marzouki, ledare för det länge förbjudna partiet Congrès pour la République.

Att en dissident blir president efter höstens demokratiska val i Tunisien är en stor händelse för hela arabvärlden.

Vi kan bara gissa oss till vad den landsflyktige och störtade presidenten Zine El Abidien Ben Ali tänker imorgon, när han från sin exil i Saudiarabien ser en tidigare förföljd dissident bli Tunisiens statschef. Tidigare var det Ben Ali som tvingade Marzouki i landsflykt.

Marzouki skulle säkert välkomna att Ben Ali återkommer till Tunisien  bara för att ställas inför rätta, så som folkviljan kräver.

Moncef Marzoukis kandidatur till presidentposten stöds både av valvinnarna Ennahda (pragmatiska islamister) och av Ben Jaafars socialdemokratiska parti Ettakatol.

Som framgår av  Ett vattenglas i Vasastan har jag intervjuat Marzouki flera gånger tidigare. Hoppas att det blir fler tillfällen, även nu när han inte längre är en förföljd regimkritiker.

 

 

 

Bitte Hammargren

Precis som en medlem av Muslimska brödraskapet förutspådde, när jag träffade honom i Kairo för några dagar sedan, ser islamistiska partier tillsammans att få omkring 65 procent av rösterna Egyptens underhus. Detta när den första av tre etapper är avklarad.

Det finns flera anledningar till denna framgångsvåg för Brödraskapets Frihets- och rättviseparti, eller FJP som det heter med engelsk förkortning: Egyptier med låg eller obefintlig utbildning utanför Kairo har haft svår att orientera sig i ett val där det funnits omkring 40 partier, många av dem okända och nybildade. Men Brödraskapet med en snart 90-årig historia präglad av både förföljelser och ett långsiktigt socialt arbete känner alla till.

Dessutom är det egyptiska valsystemet väldigt komplicerat. Och de flesta röstade för första gången.

Samtidigt skulle varje väljare lägga tre röster: en röst på en partilista och två röster på kandidater i personvalet. Inte ens alla högutbildade akademiker hade riktigt klart för sig hur de rösta i personvalet. Det grubblades mycket i de timslånga köerna framför vallokalerna!

Ett sådant läge gynnar gamla väletablerade partier som utkämpat hårda duster med Mubarakregimen. Muslimska brödraskapet är inte ensamt om det. Partiet är ogillat av många av de unga demokratiaktivisterna på Tahrirtorget. Men detta parti är tveklöst bäst organiserat.

Diskussionen i förvals-Egypten handlade inte om vård, skola och sysselsättning – ödesfrågor för vanliga egyptier – utan om militärens roll i politiken. Brödraskapet deltar inte i det Uppror 2.0  som nu utspelas på Tahrirtorget. Det har sannolikt gynnat FJP bland egyptier som vill ha stegvisa reformer efter Mubaraks fall.

Mycket i valdebatten kom också att handla religion, om vem som är bäst på att respektera religiösa värden. Egyptier, kopter såväl som muslimer, är djupt troende. De politiskt medvetna Kairoborna vill i många fall skilja mellan politik och religion och säger att religionen hör till privatlivet.

Men i de fattigaste byarna längs Nilen, där det gäller födan för dagen, tänker inte människor så. Salafisterna – som är mer extrema än Brödraskapets Frihets- och rättviseparti – har värvat röster genom att dela ut allmosor, som hushållsgas, hävdar Kairobor jag råkat runt om i megastaden. De är övertygade om att salafisterna har fått miljardstöd från de arabiska, oljerika Gulfländerna.

Den som blir dyster till mods i det korta perspektivet kan ta del av vad Wael Ghonim skriver i New York Times  – alltså det egyptiska nätgeniet som låg bakom sajten We Are All Khaled Said och som blev nominerad till Nobels fredspris. Wael Ghonim är trots allt optimistisk om framtiden; han ser till hur ett nytt civilt samhälle har växt fram.

Han skriver:

Be optimistic: we are writing history.