X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Rania Adel, 24, röstade på Egyptiska blocket och den koptiske affärsmannen Naguiq Sawiris. ”Jag vill att man skiljer på religion och politik. Vi har ju två religioner i det här landet”, sade hon.

Foto: Bitte Hammargren

”Det här är en historisk dag för oss”, sade en förväntansfull Sherif Ismael.

KAIRO

I går fick jag uppleva glädjen och stundens allvar med de egyptier som för första gången i sitt liv röstade i ett parlamentsval.

Visst fanns det parlamentsval även under Mubaraks tid, men ytterst få brydde sig om att rösta eftersom de visste att valen var riggade då.

Om fortsättningen går lika bra som premiärdagen kommer Egypten att få ett demokratiskt valt parlament efter årsskiftet.

Men det är många valdagar kvar. I dag röstar egyptier i en andra omgång av den första etapp i valet till underhuset. Denna första etapp omfattar nio län eller guvernorat av totalt 21. Framför sig har egyptierna en serie nya valdagar runt om i landet, fram till den 10 januari när valet till underhuset ska vara avslutat. Därefter vidtar valet till överhuset, som bland annat kommer att ha betydelse vid tillsättningen av dem som ska skriva Egyptens nya författning.

Med det höga valdeltagandet – privata tv-kanalen ONTV talar om 70 procents valdeltagade av de röstberättigade i går – har egyptierna visat att de vill ha denna stegvisa utveckling mot ett nytt och folkvalt styre av landet. Även om många partier och personvalskandidater bröt mot förbudet att bedriva kampanjer utanför vallokalerna (jag såg främst valarbetare från Muslimska brödraskapet, men även från liberala partier) så kunde första valdagen i stort hållas i ordnade former.

Sjutton vallokaler (av oerhört många fler) kunde inte öppna i går på grund av att de saknade valsedlar. Men de ska i stället hålla öppet i dag. Det är naturligtvis surt för dem som tog ledigt från jobbet i går för att åka hem till de valdistrikt där de hör hemma.

Men egyptier som SvD talade med tyckte ändå att första valdagen var mycket mer välorganiserad än folkomröstningen om smärre författningsändringar i våras. Många visade stolt upp ett lillfinger doppat i blått bläck – som bevis på att de avlagt sina röster, som medborgare i ett hittills fritt val.

Enligt Amnesty International förekom inga kränkningar av mänskliga rättigheter i samband med den första valdagen. Det är en stor sak med tanke på Egyptens moderna historia som präglats av så många rättsövergrepp från myndigheternas sida.

Detta land har överraskat både sig själva och världen än en gång.

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

KAIRO

Ett tungt regn faller över Kairo just nu. Det som inte tårgasen lyckades med kanske regnet klarar: att driva bort proteströrelsen från Tahrirtorget.

Men aktivisterna i Det egyptiska upproret 2.0 är uthålliga. När jag lämnade Tahrirtorget för någon timme sedan, blöt in på bara kroppen, stod människor fortfarande kvar i regnet och ropade slagord mot militärstyret.

Och då ska ni ha i minnet att egyptier vanligtvis varken är utrustade med paraply eller regnkläder – regn är ju ovanligt här.

Regnet avleder mina tankar en stund, bort från politiken och det egyptiska nutidsdramat. Det får mig att tänka på den legendariska svenska botanisten Vivi Täckholm, som levde och verkade 50 år i Kairo och som bland annat skrev om vad som händer när det regnar här: Öknen blommar.

I morgon är det första omgången i ett skakigt egyptiskt parlamentsval. Det äger rum när det fortfarande råder undantagslagar – vilket för egyptierna betyder att polisen kan gripa folk godtyckligt. Och valet äger också rum mot bakgrund av över 25 döda vid tv-huset i oktober och nu ytterligare mer än 40 dödsoffer och ett par tusen skadade de senaste dagarna. Men även de som vill att valet ska skjutas upp säger att de ska rösta.

Muslimska brödraskapet känner segervittring, men den verkställande makten finns hos militären. Mer om detta i morgondagens SvD.

 

Bitte Hammargren

KAIRO

De båda satellitbilderna nedan började spridas från mobil till mobil igår kväll i Kairo.

Till vänster visas folkhavet kring Tahrirtorget och dess omgivningar, där demonstranterna kräver att militärrådet överlämnar makten till en civil övergångsregering. Till höger är folkmassorna vid Abbasiya norr om Kairos centrum markerade. Där hölls i går en demonstration till stöd för militärledningen och fältmarskalk Hussein Tantawi.

Parallellt med detta höll Muslimska brödraskapet sin egen manifestation, men inte om Egypten utan om al-Aqsa-mosken i Jerusalem.

Muslimska brödraskapet, som vill ha tidiga val, har blivit häcklade för att de påstås ha slutit en pakt med militärstyret. Deras al-Aqsa-manifestation sågs därför av kritikerna som en avledningsmanöver som var till för att rädda ansiktet.

På Tahrirtorget finns en brokig blandning av liberaler, vänstermänniskor, partilös medelklass som kräver politiska fri- och rättigheter samt fattiga och arbetslösa som har fått nog av polisvåld och rättslöshet.

Mer om dessa tre olika falanger i dagens egyptiska drama skriver jag om här i dagens SvD.

För övrigt vill jag passa på att gratulera Sveriges radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén till Stora Journalistpriset. Det är synnerligen välförtjänt.

Bitte Hammargren

KAIRO

Det finns många sidor av revolutionens Egypten. En av dem är modet hos många kvinnor – och sympatiserande män – att tala ut om sexuella trakasserier.

I dag på Tahrirtorget träffade jag en ung egyptisk man, som berättar att han deltar i ett nytt initiativ för att försöka medvetandegöra sina manliga landsmän och skydda sina kvinnliga landsmän mot sexuella trakasserier. Han medgav att han själv inte fattat hur vanliga dessa övergrepp var innan egyptiska kvinnor och unga tjejer själva började tala ut. ”Förut trodde jag att det bara handlade om kränkande ord, men nu har jag fattat om vilka fysiska övergrepp det handlar om”, sade han.

I det Egypten, som styrs av generaler, utsattes i våras gripna kvinnliga demonstranter för ”oskuldstester”. Några modiga kvinnor vågade berätta om vilken förnedring de blivit utsatta för.

En av de mest kraftfulla protesterna mot detta övervåld från militärjuntan kom sedan från den egyptiskfödda debattören och journalisten Mona ElTahawy. ”Dessa oskuldstester kommer att tända gnistan till Egyptens nästa revolution”, skrev hon i juni, där hon berättade om kampen för kvinnors rättigheter i arabvärldens största land.

I morse kom beskedet från Mona ElTahawy på twitter om att hon själv blivit gripen och misshandlad, så att hon fått frakturer på vänster arm. Mona ElTahawy, som jag lärde känna för många år sedan, har lika skarp penna som vanligt, trots en bruten arm. Apropå slagord om att folket och militären i Egypten skulle vara en och samma hand twittrade hon efter skräckupplevelsen i häkte: ”There is no such thing as the army & the people are one hand; the people and the people are one hand. Here is my hand, they broke it”.

Några timmar efter det kom hennes egen berättelse om vilka grova sexuella övergrepp hon blivit utsatt för under tolv timmar i egyptiskt häkte.

Mona ElTahway har egyptisk bakgrund men amerikanskt medborgarskap. Gripandet av henne tvingade amerikanska UD att protestera. Men det finns otaliga egyptiska kvinnor som blir utsatta för samma sak i polisens våld och som inte har några mäktiga ambassader som kan agera för deras sak. Den egyptiska revolutionens andra fas måste handla även om deras rättigheter.

Bitte Hammargren

Många ungdomar springer långt fram i demonstrationsleden framför inrikesministeriet i Kairo. Det är unga aktivister som med risk för eget liv vill förhindra att kravallpolisen tar över Tahrirtorget. Fathi, 16, och Attiya, 17, har sett blod, våld och människor kollapsa av tårgas.

Ingen vet i kväll hur detta kommer att sluta när nya demonstranter framför inrikesministeriet kollapsar och förs på mc:ar och ambulanser till fältsjukhusen som håller på att tömma sina förråd och ständigt skickar ut nödrop om nya förnödenheter.

Islam, 16, håller fram en utbränd tårgasgranat som exporterats från USA.

När jag frågar honom vad hans mamma och pappa säger om att han är på torget, svarar han:

– Det vet att jag är här. Jag tror att vi har Gud på vår sida, för vi vet att det vi gör är rätt.

Foto: Bitte Hammargren

I morgondagens SvD skriver jag mer om det nya farliga läget i den egyptiska revolutionens andra fas.

 

 

Bitte Hammargren

KAIRO

En rättsskandal i Turkiet som pågått sedan sju år tillbaka har nu lett till att en då 13-åriga flicka som blivit våldtagen av 26 personer  påstås ha ”samtyckte till samlag”. Resultatet i domstolen är att gärningsmännen ha fått lägsta möjliga straff för våldtäkt.

President Abdullah Gül hoppas att högre instans beslutar mer i linje med ”det allmänna rättsmedvetandet”. Själv känner jag igen fallet som jag skrev om för många år sedan. Det var en skandal redan 2003, när det uppdagades att höga män i staten utnyttjat en 13-årig flicka som sexslav i staden Mardin i sydöstra Turkiet.

En rad frivilligorganisationer  skriver i en petition att den då 13-åriga flickan blev våldtagen av 26 män, bland annat statstjänstemän så som löjtnant, skolrektor och väktare. Så här skriver de i petitionen:

”När övergreppen kom till medias kännedom väcktes en stor debatt och många kritiska röster höjdes. Trots starka reaktioner från omgivningen var polisen och högsta domstolen motvilliga att väcka åtal. Samtidigt var offret samt hennes advokater hotade av personer som försökte tvinga dem ta tillbaka anklagelserna om våldtäkt. Det var inte förrän flickan skrev ett brev till det turkiska justitiedepartementet som en utredning påbörjades.”

Själv minns jag hur flickan blev utsatt för även offentliga övergrepp genom att detaljer som ur brottsutredningen, som kränkte hennes integritet, slogs upp stort i turkiska medier.

Petitionen fortsätter:

”Rättegången som pågick under sju år i Mardins tingsrätt resulterade i att gärningsmännen fick lägsta möjliga straff som den turkiska domstolen kan utdöma för våldtäkt. I beslutet hänvisades till att offret ska ha samtyckt och gjort det för pengarnas skull, att hon varit medveten om allt och inte blivit tvingad samt att hon kunde ha gjort motstånd om hon känts sig tvingad. Domstolen godkände dessa motiveringar genom att dela ut bestraffningar till gärningsmännen som snarare påminner om hjälp.

Turkiet har tidigare ratificerat Europarådets konvention om skydd av barn mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. Genom att ratificera konventionen har den turkiska staten accepterat paragraf 19 som säger att sexuellt umgänge med barn är ett övergrepp och att gärningsmannen bör tilldelas maximalt straff i straffnivån. Den turkiska staten har därmed brutit mot konventionen genom att inte tillämpa maximalt straff för en gärningsman som gjort sig skyldig till att utnyttja barn under 15 år.

Motiveringen att en 13-årig flicka har samtyckt till samlag på grund av att hon inte gjort motstånd är oacceptabelt.”

Undertecknarna kräver att rättegången återupptas enligt Europarådets konvention om barns exploatering. Bland dem finns flera riksdagsledamöter samt Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) och organisationer som Sveriges Kvinnolobby och Varken hora eller kuvad.

Bitte Hammargren

KAIRO

Vad är det för blandning i den tårgas som sätts in mot demonstranter i Kairo och som får så många människor att kollapsa, att förlora synförmågan eller känseln i fötterna så att deras ben inte bär dem?

Frivilliga läkare på fältsjukhusen som upprättats på Tahrirtorget säger till mig att de sett mycket kraftigare symptom på sina patienter nu än när kravallpolisen försökte slå ned protesterna i januari-februari.

Som jag berättar i dagens SvD (senare upplaga) träffade jag igår en läkare i Kairo som säger att han sett tre patienter dö framför sina ögon efter att ha fått i sig tårgas på nära håll. Och symtomen hos de skadade håller i sig mycket längre den här gången, hävdar han.

– De blir blinda för en tid, får kraftig halsbränna och deras ben bär dem inte.

Jag såg i går på nära håll kanske 20-30 nyss skadade föras genom folkhavet på mc:ar till fältsjukhusen, egyptiska ungdomar som hade dessa symptom läkaren beskrev. För att de inte ska falla av mc:arna satt någon bakom dem på motorcyklarna och höll fast dem tills de nådde fram till fältsjukhusen.

Liknande berättelser om mycket kraftigare effekter av tårgasen fick jag höra av läkare på fältsjukhuset vid Pärlrondellen i Bahrain i mars när upproret där slogs brutalt ned.

–Många krampade, påminnande om epileptiska anfall. De förlorade känseln i fötterna, fick andningssvårigheter och hade förlamningskänslor, sade en frivillig bahrainsk läkare inne i en tältklinik vid Pärlrondellen innan den raserades.

Jag är glad över att det inte står Made in Sweden på tårgasbehållarna.

 

 

Bitte Hammargren
Militärstyret har i dagens Egypten har i vissa fall gått längre i sina övergrepp än vad Hosni Mubaraks regim gjorde, skriver Amnesty International i en rapport som publicerats nu på morgonen.

”Det egyptiska militärrådet, SCAF, har på inget sätt levt upp till sina löften till de egyptiska folket att förbättra människorättsläget i landet”, säger Amnesty International i en rapport, Broken Promises: Egypt’s Military Rulers Erode Human Rights, som släpps den 22 november.
Ur rapporten:
”De senaste dagarna har stora grupper samlats på Tahrirtorget i Kairo för att protestera mot militären. Protesterna har slagits ned med våld, flera har dödats och hundratals skadats.
– Tusentals civila har ställts inför militärdomstolar, fredliga protester har slagits ned och Mubaraks undantagslagar har utvidgats. På detta sätt har SCAF fortsatt en tradition av förtryck som  demonstranterna, så hårt har kämpat för att bli av med. De som utmanat eller kritiserat det militära rådet – demonstranter, journalister, bloggare och strejkande arbetare – har brutalt förtryckts i ett försök att tysta deras röster, säger Philip Luther, tillförordnad chef för Amnestys Nordafrika-och Mellanösternavdelning
– Nio månader efter att militärerna tog över, har förhoppningarna från 25 januarirevolutionen krossats. Det brutala sätt som protesterna slagits ned på under de senaste dagarna har stora likheter med övergreppen under Mubaraks era, .”
Bitte Hammargren

ISTANBUL

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan är på väg att bränna den ena bron efter den andra med Assadregimen i Syrien.

Hans senaste utfall mot Baathregimen i Damaskus orsakades av en väpnad attack på en buss med vanliga turkiska pilgrimer som var på väg hem från sitt livs resa – från en vallfärd till Mecka. Nära staden Homs i Syrien ska de ha blivit attackerade. Uppgifterna om vad som hände är höljda i dunkel, när detta skrivs. Turkish Daily News skriver att chauffören trots skador ska ha lyckats köra fram till turkiska gränsen.

Men det som är otvetydigt är Erdoğans ursinniga reaktion mot Bashar al-Assad och hans regim.

– Om ni tror på er ledarförmåga så ska ni bevisa det genom att gå till valurnorna. Då kan ni leda ert land, men inte genom stridsvagnar och artilleri, sade den turkiske premiärministern med adress Damaskus.

Erdoğan är ohotad i turkisk inrikespolitik (delvis på grund av rättsliga kampanjer mot allehanda kritiker och delvis på grund av en opposition som är upptagen av sin interna strider). Han har också en stigande hjältestatus i arabvärlden. Många talar i dag om Turkiets neo-osmanska politik – att Ankara stärker sin ställning i arabiska områden som tidigare hörde till Osmanska riket. Allra tydligast syns Turkiets neo-osmanska trend i Syrien.

Bitte Hammargren

ISTANBUL

Bilderna från Kairo i kväll, där kravallpoliser gjort chock efter chock mot demonstranterna på Tahrirtorget, känns som ett kusligt déjà-vu.

Jag är inte i Kairo nu, men är förhoppningsvis snart på väg.

Denna kväll kallas av en del egyptier på sociala medier för det andra Kamelslaget. De syftar på hur Mubarakregimen den 2 februari försökte ta över Tahrirtorget från demonstranterna genom att skicka in ryttare på hästar och kameler (ryttare som inte visste vad de gav sig in i, eftersom de lockats dit från turisttomma områden runt Pyramiderna vid en tid när internet var nedsläckt och statsmedierna fulla med propaganda). Jag var på Tahrir den 2 februari, när över 1 000 skadades och ett mindre antal dödades. Scenerna upprepas nu – fast utan kameler och hästar denna gång.

Men demonstranterna har gett sig in i en ny fas av det egyptiska folkets revolution. De har lärt sig den bittra läxan av att 25-januari-revolutionen aldrig blev fullbordad, utan att det i praktiken blev en statskupp, där militären gjorde sig av med Mubaraks son Gamal som potentiell ny president, medan generalerna i stället behöll makten. Egypten har styrts av militären (fast ibland i kostym) sedan de Fria officerarnas revolution (i praktiken en statskupp) 1952.

Denna kväll sprids oroligheterna från Kairo till Alexandria och Suez. Men man kan naturligtvis undra vad egyptier i fattiga byar och små samhällen får vet om det som händer nu. Statstelevisionen är hårt kontrollerad.

Det finns många fler frågor att ställa: Vilka signaler skickar president Obama till det militärstyre som håller kontrollen i Egypten sedan Mubaraks fall och som försökt göra sig immun för alla demokratiska förändringar genom att lansera ”över-konstitutionella principer” inför de kommande valen?

USA har sedan 1970-talet betalat mer än 60 miljarder dollar till Egypten i militärt bistånd. Och fältmarskalk Tantawi, som leder Egyptens militärstyre idag, var i 20 år Mubaraks försvarsminister – eller hans knähund, som det stod i Wikileaks.

I det läge som råder nu är det omöjligt att hålla rättvisa och fria val i Egypten, så som det var tänkt med start den 28 november. Fast reservationerna mot hur rättvisande val detta skulle bli restes redan tidigt i år, när Tantawis militärstyre (Scaf) slog fast att de inte tänkte acceptera utländska valobservatörer.