X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Sugen på shoppingrunda i Kairo? På Tahrirtorget finns de senaste t-shirtsen.

Foto: Bitte Hammargren

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

ISTANBUL

I kväll spelas Uefa-matchen mellan Beşiktaş och Maccabi Tel Aviv. Idrott och politik hör inte ihop, säger ledningen för fotbollsklubben i Istanbul. Men det är inte många israeliska Maccabifans som vågar lita på det.

Kvällens Uefa-match i Istanbul har det rått minst  lika heta känslor kring, som DC-matchen i tennis mellan Israel och Sverige. Den spelades inför en tom tennishall efter Malmö kommunlednings omtvistade beslut.

Men beskedet i Istanbul är att Beşiktaş välkomnar Maccabi för kvällens match. Det är också sagt att det ska bli en match med publik på läktarna. Beşiktaş hemmaarena, Inönüstadion, är för övrigt den enda fotbollsarena i världen där man från läktarna kan se över till en annan världsdel. (Beşiktaş ligger på Istanbuls europeiska sida, på Bosporens västra strand).

Politik och idrott hör inte ihop, lyder budskapet från ledningen för de Svarta örnarna, som Beşiktaş kallas.

Den israeliska fotbollsklubben Maccabi ville ursprungligen, efter den uppflammande krisen mellan Turkiet och Israel, att matchen skulle spelas på en neutral arena. Men Turkiets idrottsminister Suat Kılıç försäkrade på en presskonferens att Turkiet ska garantera de israeliska spelarnas säkerhet. ”Matchen ska spelas med Turkiets största gästfrihet och spelarna kommer att återvända trygga hem”, sade idrottsministern.

 

Budskapet är att Beşiktaş inte har något emot Maccabi och att det turkiska folket inte har något emot israelerna. Problemet är med den israeliska regeringen, heter det i regeringsvänliga medier som Today’s Zaman.

Detta sker mot bakgrund av att premiärminister Erdoğan har kallat Israel för ett ”bortskämt barn” sedan Israels premiärminister Netanyahu vägrat att be om ursäkt för dödsskjutningen av åtta turkiska och en amerikansk Palestinaaktivist ombord på Mavi Marmara förra sommaren, en räd som ägde rum på internationellt vatten, 72 sjömil från närmaste kust och 64 sjömil från den zon utanför Gaza som den israeliska flottan har lagt i blockad.

Den diplomatiska närvaron mellan länderna har skurits ned och det militära samarbetet har lagts på is på Ankaras initiativ. Turkiets premiärminister Erdoğan håller under sin pågående nordafrikanska rundresa – till den arabiska vårens länder Egypten, Libyen och Tunisien – den palestinska fanan högt. Turkiet går i bräschen för att FN:s generalförsamling i nästa vecka ska rösta för att ge Palestina fullvärdigt medlemskap i FN.

Men trots välkomstorden är det inte många israeliska fotbollsfans som har vågat sig till Istanbul, skriver Haaretz. De som har landat i Istanbul inför matchen omges av en massiv säkerhetsapparat.

– Situationen i Istanbul är väldigt explosiv, sade en polisman till Haaretz om säkerhetsarrangemanget på Atatürkflygplatsen.

– En gnista kan tända en eld så vi har en säkerhetsapparat av aldrig tidigare skådat slag, sade polismannen.

Det återstår nu att se om alla klarar av att skilja på fotboll och politik i kväll. Helt säkert är det inte.

Bitte Hammargren

KAIRO

Avslöjandena duggar tätt om hur brittisk och amerikansk underrättelsetjänst, och inte minst Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair, hjälpt Gaddafiregimen.

Enligt de dokument som har grävs fram i den förre spionchefen Musa Kusas kontor i Tripoli fick Gaddafiregimen brittisk hjälp med utlämning av terroristanklagade islamister. Det betydde utlämning till Gaddafis tortyrcentraler.

Gaddafis regim massakrerade 1200 fångar i Bouslim (Abu Salim) 1996. Det var först när de dödas anhöriga skulle komma på sitt halvårsvisa besök till fängelset som de fick veta att deras söner inte längre var i livet, berättade libyer i Benghazi för mig i våras. Men i andra sammanhang visades avrättningar av kritiska studenter upp på libysk tv, hävdar libyska oppositionella här i Kairo.

Gaddafis regim har startat krig i Afrika, mördat oppositionella och sponsrat terroristattentat.

Men å andra sidan har regimen också haft sina oljekällor att ösa ur. Den lärde sig hur lätt det är att köpa både politiker och mindre nogräknade journalister.

I egyptiska Daily News läser jag ett AP-telegram om hur detta kunde gå till. Tunisiens störtade president och diktatorskollega Ben Ali sägs ha fått en månatlig lön från Gaddafi (källan är den bisarre överstens förre utrikesminister Abdel-Rahman Shalqam, i en intervju med den arabiska tidningen al-Hayat).

Muammar Gaddafi betalade enligt Shalqam även redaktörer på statsägda publikationer i Egypten och Syrien, med flera länder, för att själv bli glorifierad eller åtminstone för att varje kontaktyta mellan den libyska oppositionen och den allmänna opinionen skulle strypas, uppger Fayez Jibril, Kairobaserad grundare av Nationella fronten för Libyens räddning, Libyens äldsta oppositionsgrupp.

Det kommer nu också flera avslöjande exempel på hur västmakter hjälpte Gaddafiregimen. Brittiska Independent skriver om vänskapen mellan Gaddafi, Storbritannien och USA som en secret, special and very cosy relationship, samt om vilken hjälp Saif al-Islam fick av MI6.

Det är denne Saif al-Islam som kallat libyska oppositionella för råttor och som nu är misstänkt i Haag för brott mot mänskligheten.

Så frågan är: hade Tony Blair på något vis högre moral än dessa lättköpta och korrumperade redaktörer i Kairo och Damaskus?