X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Samaa Sarsour, styrelseledamot i Svenska muslimer för fred och rättvisa, menar att terrorister behandlas olika beroende på vilken bakgrund de har. Här talar hon vid ett fredsmöte framför Norges ambassad. Foto: Tor Johnsson

Artikeln ”Ingen förväntar sig att kyrkan ska ta avstånd” (vilken även finns på nätet under rubriken När terroristen är blond och kristen) har lett till fler läsarreaktioner än vanligt. Jag hinner tyvärr inte läsa alla läsarbrev, än mindre besvara dem alla, om jag ska hinna sköta mitt jobb.

Här kommer i stället ett litet axplock ur läsarskörden. Och först en förklaring: Eftersom jag inte har hunnit fråga läsarna ifall jag får citera dem med namns nämnande på bloggen skriver jag inte ut någons fullständiga namn här.

Först i högen är Krister:

”Hej Bitte, jag läser gärna vad Du skriver och med respekt. Så även när Du skrev igår med ovanstående rubrik.

Ja, i sak har Du rätt. Man kräver inte att kristna ledare skall be om ursäkt eller ta avstånd från Breivik. Men så finns det inte heller varken i Sverige eller på annan plats på jorden några nämnvärda antal människor eller företrädare för kristendomen som utövar våld eller förordar våld mot andra. Säkert inte heller bland muslimer i Sverige, men det finns miljoner som förordar våld och hundratals som utövar våld varje vecka bland muslimer i ett antal länder, tex Afganistan, Pakistan och Gaza. Våld mot muslimer och våld mot andra.

Ja, vi vet att om man läser koranen så står det inte att man skall utöva våld. Men, icke desto mindre så är det precis vad många ledare inom islam eller islamska länder med sharialagar predikar. Och därtill förtrycker man kvinnor.”

Mitt svar till Krister:

Ja, att jihad-salafister förespråkar en våldsideologi är väl känt. Men det finns också en avart bland människor som kallar sig kristna och som tycker att de har en gudomlig rätt att ta saken i egna händer. En annan läsare nämner i detta sammanhang Knutby som exempel. I Breiviks manifest finns en del teologiska resonemang som jag inte själv har hunnit gå igenom.  Vi journalister hinner bara med att dra i några trådar åt gången.

Näste läsare är teolog och hans reaktion har indirekt koppling till Kristers läsarbrev ovan:

”Tack för en snabb och mycket bra artikel i SvD! Vad jag nedan skriver till dig är ingen kritik utan det är en fråga som inte bara jag utan många religionsvetare med mig ställer oss. Varför tar inte journalister kontakt med religionsforskare om hur de ser på Anders Breivik? De frågar psykologer och många andra, och det gör de rätt i. Men varför frågar de inte teologer? /…/ Man måste på allvar fråga sig vilka former av teologi som den norska vettvillingen kan tänkas ha. Jag föreslår att man aktualiserar den välkända teologisk frågan om utkorelsetanke och uppenbarelseteologi, som kort och gott går ut på att vissa teologer, kyrkoledare, affärsmän, militärer och politiker tillskriver sig själva:  gudomlig legitimation. De påstår att Gud själv uppenbarat sig för dem och utkorat dem till frälsargestalt med rätt att döda. /…/

Internationellt sett finns det finns många slags exempel som ligger nära Breivik som självutnämnd profet och hämnare, en Frälsare med rätt att mörda eller rätt att begå sjävmord, eventuella kollektivt självmord, som Folkets tempel i Latinamerika gjorde.”

Mitt svar: Jag skickar ditt förslag vidare till kolleger på tidningen.

Den tredje läsaren, Farhad, har hunnit skumma Anders Behring Breiviks manifest på cirka 1500 sidor. Han skriver:

”Efter att ha läst er artikel anser jag att man med tanke på sammanhanget kunde ha försett läsaren med exempel ur hans manifest.
Ni kunde exempelvis ha nämnt att Anders Breivik tillägnat 114 sidor av sitt manifest (se kapitlet ”Christian justification of the struggle”) till att argumentera för att hans ”kamp” är grundad i kristen tradition.” Det som slog mig när jag läste hans manifest var hur slående likheterna är mellan hans tolkning av kristendomens skrifter och wahhabiternas (de islamiska fundamentalisterna) tolkningar av islams urkunder.”

Mitt svar: Jag har bara snabbt hunnit ögna manifestet, men i de bilder Anders Behring Brevik lagt ut på sig själv kan man spåra likheter till jihadisternas videofilmer före terrordåden.

Den fjärde läsaren är kurd med rötter i den omstridda staden Kirkuk i Irak:

”Är det märkligt att vi är mer misstänksamma mot islamister? Varför blir ”Svenska muslimer för fred och rättvisa” upprörda? De är ju ”svenska muslimer” inte ”svenska islamister”.

Jag tycker det är väldigt dåligt att en del blandar ihop korten och att vi andra låter det ske.
Världen är mindre i dag (p.g.a. teknik) och vi ser vad islamister gör i såväl Asien som i Afrika, så vad gör det att islamistiska attentat i Europa är få?
Det är inte konstigt att vi först misstänkte en islamist, för ”guds” skull Mullah Krekar råkar befinna sig i just Norge! Jag är själv kurd och har förlorat flera släktingar i staden som bestulits oss av Irak: Kirkuk.”
Mitt svar: Som jag skrev så kunde inte heller jag tidigt på fredagskvällen utesluta att det var al-Qaida som låg bakom. Och inte heller jag anser att svenska kyrkan ska behöva ta avstånd från terroristen Breivik. Artikeln handlar främst om dubbla måttstockar, inte minst inom medievärlden där vi reagerar så olika beroende på vilken bakgrund gärningsmannen är. Jag har själv varit i Irak, inklusive Kirkuk, och skulle aldrig förringa faran med det jihad-salafistiska våldet. Men vi i medievärlden har varit dåliga på att hålla ögonen öppna för den nya högerextremism som i så hög grad är islamofobisk.

Den femte läsaren, Susanna, skriver:
”Jag vill tacka för din fina artikel ”Terroristen är blond och kristen”. Jag har, ända sedan det visade sig att det faktiskt inte var någon muslimsk terrorist, undrat när någon vettig muslim skulle få komma till tals. Det är så viktigt att människor som inte personligen känner någon muslim, kan ges lite perspektiv på den här vägen.”
Det sista axplocket i läsarskörden kommer från Umeå:

”Jag läste din artikel, och du gör några bra poänger, men jag tycker du
missar en rätt stor poäng:

Efter 11 september så bads inte imamer ta avstånd från attackerna för
att terroristerna var muslimer, utan för att terroristerna motiverade
sina attacker med sin tro. Breivik har inte, så vitt jag vet,
motiverat sina attacker på liknande sätt. Om han imorgon säger:

”Alla sanna kristna borde göra som jag – läs bara Lukas 19:26 där
Jesus säger ’Men mina fiender, de som inte ville ha mig till kung, för
hit dem och hugg ner dem i min åsyn'”

Då skulle jag verkligen vilja att kristna ledare skulle ta avstånd och
argumentera varför det inte är så en sann kristen beter sig (kanske
genom att ge ut den där bibel-bilagan som i detalj förklarar vilka
delar i bibeln som enbart ska tolkas metaforiskt).

Med det sagt så vill jag också säga att jag tycker det är mycket bra
att du gör folk uppmärksamma på hur liten del av terroristattackerna
som är ”muslimska”. ”

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

I SvD:s lördagstidning tvingades redaktörerna lyfta ut flera artiklar till senare upplagor för att bereda plats för rapporteringen från Norge. Den här texten om oron för valfusk i Egypten fanns bara med in en första upplaga. För den som missade texten i papperstidningen kommer den här här i repris:

Militären kommer inte att ­tillåta utländska observatörer när Egypten i höst håller sina första parlamentsval efter ­Mubaraks fall. Demokrati­aktivister fruktar att det leder till manipulationer och valfusk.
Den egyptiske generalen Mamdouh Shahin spelade på nationalistiska strängar när han i veckan meddelade att det inte blir tillåtet med utländska valobservatörer i höstens val.
– Vi har inget att dölja men vi vänder oss mot allt som kan påverka vår suveränitet, sade Shahin som sitter i det militärråd som styr Egypten under en övergångsperiod, vid sidan av interimsregeringen.
De stängda dörrarna för utländska observatörer oroar de demokratiaktivister som under arton dramatiska dagar fram till den 11 februari var med om att tvinga fram Mubarakregimens fall. Utländska valobservatörer är ett självklart inslag i en modern och öppen demokrati, säger de. Under Mubaraks år vid makten, när alla visste att valen var riggade, tilläts inga utländska val­observatörer. Och det var inte för att få en upprepning av ­Mubaraks manipulativa fasoner som egyptierna gjorde revolution.
– Många länder håller ögonen på vad som händer i Egypten. Det här är ingen positiv signal, sade Hafez Abu Saada i Nationella ­rådet för mänskliga rättigheter.
Unga demokratiaktivister anklagar militären för hyckleri. En ung egyptiska förklarar på twitter att ”militären har tagit emot miljarder från USA under årets lopp, ändå har de mage att kalla utländska valobservatörer för en kränkning av suveräniteten”.
På plussidan kan dock noteras att domarkåren åter får i uppdrag att förrätta valen. Det minskar möjligheterna för det illa ­sedda inrikesministeriet att än en gång rigga valresultatet, som det gjorde hösten 2010.
Åldersgränsen för att väljas in i underhuset sänks från 30 till 25 år. Det kan öppna vägen för profiler inom den ungdomskoalition som ledde protesterna på Befrielsetorget i början av året. Parlamentsvalet kommer, som tidigare, att delas upp på flera omgångar.
Vallagen gör det också möjligt för oberoende kandidater att slåss om hälften av de 504 mandaten. Men, varnar kritikerna, det kan underlätta för röstköp och gynna det gamla och rika gardet.
I överhuset ligger åldersgränsen fast på 35 år. Näste president, som också ska väljas i höst, ska ha rätt att utse 100 av överhusets 390 platser.
Exakta datum för valen kommer att meddelas först i september. Parlamentets främsta uppgift blir att tillsätta den 100-mannakommitté som ska skriva ett nytt författningsförslag. De nya sekulära partier som nu kämpar för att mobilsera väljare runt om i detta stora land har en svår konkurrent i det bättre organiserade Muslimsk brödraskapet. Men Bröderna har samtidigt genomgått en partisplittring.
Genom Egypten löper en ­nationalistisk ådra. Trots att ­Mubarak själv var gammal flygvapenchef välkomnade demonstranterna arméns närvaro på gatorna under vårens uppror. De såg i stället poliskåren på långt över en miljon man som Mubaraks främsta hantlangare.
En expert på konstitutionella ­frågor, den kände domaren och Mubarakkritikern Hisham Bastawisi, vill att militären ska ges en roll som påminner om den turkiska militärens mångåriga ställning som garant för konstitutionens principer.
Men frågan är om det innebär att militären slipper politisk granskning och kontroll. Generalmajor Shahin, som presenterade den nya vallagen i veckan, vill att militären ska slippa bli ­utsatt för en ny och folkvald presidents ”nycker”.
Egypten har styrts av militärer – vilka ibland har bytt om till ­kostym – sedan De fria officerarnas revolution 1952 (vilket i praktiken var en statskupp). Precis som i Turkiet har Egyptens militärer starka ekonomiska intressen, också inom helt civila branscher.

Partisplittring inom Brödraskapet

Muslimska brödraskapet, Egyptens äldsta och bäst organiserade politiska gruppering, bildade i början av sommaren ett nytt parti, Frihets- och rättvisepartiet. I de riggade parlamentsvalen under Mubarak tvingades Brödraskapet ställa upp med oberoende kandidater, men nu kan de gå ut under eget partinamn. Brödraskapet kommer däremot inte att ställa upp med egen kandidat till president­valet som också ska hållas i höst.
Inom Brödraskapet har som väntat partisplittringar ägt rum. Unga kritiker har bildat ett nytt parti, HTM, Hizb al-Tayyar al-Masry. HTM ser sig inte som islamistiskt och nämner inte de islamiska sharialagarna i sitt första manifest. Men det är oklart vilken syn HTM har på kvinnors och kristna kopters rättig­heter, liksom på yttrandefrihet och utrikespolitik.
En av Brödraskapets medelålders och mer ­liberala profiler, läkaren Moneim Abdul Fattouh, har också brutit sig loss och förklarat att han tänker ställa upp i presidentvalet. Abdel Fattouh stöds av många yngre ”bröder” och ”systrar”.
Ytterligare en utbrytargrupp ur Brödraskapet är det reformistiska ­Riyada, Pionjärerna. Inte heller detta parti vill se sig som islamistiskt. Det talar om islam som grunden för Egyptens kultur, men inte politik.

Bitte Hammargren

Det är många som i dag skänker en tacksamhetens tanke till Norges statsminister Jens Stoltenberg som hanterat denna kris med lugn, värdighet och empatiskt ledarskap, trots att han själv var en trolig måltavla och trots att han kände flera av de ihjälskjutna och deras familjer. Eller till den norske utrikesministern Jonas Gahr Støre som imponerat också långt utanför Skandinavien.

Under den förfärliga fredagen, innan den 32-årige islamofobiske massmördaren var gripen, avstod Støre bestämt från alla spekulationer om vem som kunde ligga bakom terrordåden. När andra (inte minst medier och föregivna terroristexperter) spekulerade fram och tillbaka om att det kunde vara al-Qaida behöll den norske utrikesministern sitt omdöme och valde att inte dra några förhastade slutsatser.

Jonas Gahr Støre sade, i engelsk översättning, något som tål att hålla i minnet (också för oss inom medierna) nästa gång det blinda hatet slår till någonstans:

“We’ve seen in Europe in recent years that politicians have been jumping to conclusions about suspects before investigations have been conducted, and we will not commit that error.”

Ge den mannen medalj! skriver den amerikanske Mellanösternkännaren och professorn Juan Cole på sin kända blogg under rubriken White Christian Fundamentalist Terrorism in Norway.

Redan en dag före terrordåden i Norge återgav Juan Cole den Europolstudie som visar att av de hundratals terrordåd som begicks i Europa 2009 utfördes de flesta av separatister. Omkring 40 av extremvänstern. En handfull av europeisk extremhöger. Och så slår han fast:

”One terrorist attack was carried out in 2009 in all Europe by persons of Muslim heritage (I do not say ‘by a Muslim’ because terrorism is forbidden in Islamic law). That is right. Out of hundreds. Exactly one.”

 

Bitte Hammargren

Häromdagen visade Al Jazeera English ett reportage om ett mindre fartyg som för ett par år sedan lyckades segla genom blockaden till Gaza och angöra Gazas hamn.

Det blev inte mycket internationellt väsen om den seglatsen eftersom aktivisterna ombord den gången aldrig blev bordade till havs.  Men de ombordvarande blev mottagna som hjältar när de nådde fram till sin slutdestination.

Årets projekt, Frihetsflottan 2/Ship to Gaza, krympte från ursprungligen 1 500 förmodade passagerare till endast sexton, inklusive två journalister och besättningsmännen på Dignité, som uppbringades på internationellt vatten i går. Att det turkiska passagerarfartyget Mavi Marmara togs ur leken i år var helt avgörande för att frivilligkonvojen skulle krympa.

Att sedan grekisk kustbevakning stoppade andra fartyg decimerade projektet ytterligare.

Samtidigt har vi  EU-länder,  som Sverige,  som säger att blockaden av Gaza ska brytas (undantaget otillåtet gods som vapen, ammunition och knark med mera). Men hur?

Mera sällan diskuteras det faktum att det inte heller går några fartyg FRÅN Gaza. Palestinska företagare och odlare får i dagsläget  inte exportera någonting alls.

Sedan den 12 maj har det varit en total blockad av export från Gaza, skrev den israeliska människorättsorganisationen Gisha nyligen i en rapport. Inte en enda lastbil har fått lämna Gazaremsan sedan dess med exportgods, inte heller till Västbanken eller Israel som tidigare var Gazaproducenternas klart största marknader  (med 85 procent av exportandelarna).

Gishas budskap är att palestinierna i  Gaza framför allt behöver rörelsefrihet för människor och rätten att exportera. 83 procent av fabrikerna har lagt ned sin produktion eller går på mindre än halvfart.

Det är Israel som bestämmer vad som får exporteras eller importeras till Gaza. I vintras, som är högsäsong för odlarna av exportgrödor, fick endast två lastbilar om dagen lämna Gaza, skriver Gisha.

Bitte Hammargren

Almedalen har också en internationell sida. Det märks på Internationella torget vid silon i Visby hamn och det märks inte minst på Säkerhetspolitiska sommartorget, där det pågår flera seminarier varje dag om frågor som rör Sverige och vår omvärld. Samtalen sänds live, men det går också bra att se dem på webben i efterhand.

Just nu, när jag skriver detta, pågår ett samtal om Nordafrika och Mellanöstern, som direktsänds på videolänk, lett av radions Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén.

Tidigare i veckan ledde jag ett samtal på det Säkerhetspolitiska torget om Sveriges relationer till diktaturer: handel, bistånd och vapenexport med UD:s demokratiambassadör Maria Leissner, ordföranden i svensk-irakiska handelskammaren Haider Ibrahim, Sidas demokratirådgivare Helena Bjuremalm och Svenska freds ordförande Anna Ek.