X
Annons
X

Om mellanöstern

Bitte Hammargren

Bitte Hammargren

Väggbonader på en marknad i Turkiets Hatayprovins: fr v Turkiets grundare Mustafa Kemal Atatürk, CHP-ledaren Kemal Kiliçdaroglu, Syriens president Bashar al-Assad, Jungfru Maria samt Imam Ali. Dessa ikonliknande bilder har en gemensam nämnare: salafister (sunniextrema) avskyr dem.

Foto: Bitte Hammargren

Desperata syriska flyktingar som flyr in över gränsen till Turkiets Hatayprovins ökar de etniska spänningarna i denna provins där det finns en blandad befolkning.

En majoritet av Hatays invånare är arabisktalande. Många är liksom presidentfamiljen i Damaskus alawiter, de tillhör en muslimsk minoritetstro som sunniextremister (salafister) uppfattar som kättersk.

De etniska spänningar som finns under ytan i Hatay är en av anledningarna till att varken medier, lokalinvånare eller människorättsorganisationer som Amnesty Interational fått tillträde till flyktingarna i tältlägren i Hatay (men däremot skådespelerskan Angelina Jolie som är goodwill-ambassadör för FN:s flyktingkommissariat UNHCR).

Det går i vissa lägen att slinka förbi poliskontrollerna, som SvD gjorde på ett sjukhus i Hatayprovonisen (se tidigare blogginlägg samt artikeln här). Men annars är det locket på. Det har turkiska myndigheter bestämt. Det är inte bara av hänsyn till regimen i Damaskus. Det beror också på befolkningsmixen i Hatay.

För hundra år sedan fanns här inga gränser alls, allt var en del av osmanska imperiet fram till första världskriget. Men på 1930-talet karvade den dåvarande franska kolonialmakten i Damaskus ut Hatayprovinsen och gav till Turkiet.

På syriska skolkartor visas  ännu Hatay som en del av Syrien, säger mina sagespersoner, trots att Damaskus och Ankara normaliserat sina relationer efter det att Syrien sparkade ut PKK-ledaren Öcalan 1999.

Av Hatays 1,5 miljoner invånare tros ungefär hälften vara alawiter och hälften sunnimuslimer (varav en del är inflyttade och endast talar turkiska). Där finns även ett mindre antal grekisk-ortodoxa, enstaka judar och armenier samt en och annan protestant och katolik. I Hatay ligger den grottkyrka där troende kallade sig kristna för första gången i världshistorien.


Restauranger vid vattenfallen i Harbiye i Hatay. Foto: Bitte Hammargren

Politiskt finns en uppdelning mellan alawiter respektive sunniter i denna sydliga och bördiga provins, där det verkligen flödar av mjölk och honung. Alawiterna röstar huvudsakligen på CHP i Hatay, eftersom det partiet är uttalat sekulärt. Hatays sunnimuslimer däremot stöder mest det värdekonservativa och sunnidominerade regeringspartiet AKP eller turknationalistiska MHP.

Alawiterna i Hatay har i många fall släktingar i närliggande syriska städer som Latakia, och det slopade visumtvånget gör att kontakterna över gränserna varit täta.

Trycksaker på turkiska och arabiska om varandra på en bokhandel i Antakya i Hatay. Foto: Bitte Hammargren

En arabisktalande sunnit i Hatay inpräntade i mig att hans förfäder var osmanska sunniter. De levde i ett imperium som inte kände nutidens gränser och som i århundraden härskade över större delen av arabvärlden – med Istanbul som imperiets huvudstad. Själv var denne man gift med en alawit. Det var inget konstigt med det, betonade han.

Olika sagesmän i Hatay intygar dock att det finns sekteristiska spänningar under ytan, men det är något man talar tyst om. Men en sunnitisk man berättade hur han såg en alawitisk familj köra förbi ett av flyktinglägren med syrier (oftast sunni) i Hatay och ropa genom vindrutan. ”Det är människor utan heder i kroppen”.

Och när jag i slutet av 2010 besökte Hatay och träffade turkiska alawiter, som har släktingar i Syrien, berättade flera att de ÄLSKAR Syriens president Bashar al-Assad. Samtidigt är många alawiter i Syrien rädda för att sunniextremister i Syrien ska utsätta alawiter för en gruvlig hämnd om regimen faller i Damaskus.

Från syriska flyktingar i Hatay berättas nu om hur regimens specialstyrkor, ledda av presidentbrodern Maher al-Assad, utfört fasansfulla aktioner mot civila, inklusive tortyr av barn.

Det är tragiskt och farligt med sekterism, och man ska aldrig, aldrig dra alla över en kam. Alla Syriens alawiter gillar inte Bashar al-Assad. Alla sunnimuslimer är sannerligen inte salafister. Men alawiterna vill ha säkerhetsgarantier från den sunnitiska majoritetsbefolkningen i Syrien. Det finns också syriska alawiter som säger att presidenten i Damaskus har förlorat all legitimitet efter det grova våld som regimens trupper utövat mot sina egna medborgare.

Men många alawiter, druser och kristna i Syrien har tidigare sett regimen i Damaskus som en garant för sekularismen i Syrien. Det är deras oro för sunnitisk fundamentalism som de syriska statsmedierna spelar på nu. Och i Hatay har jag träffat kristna som sagt att de aldrig haft något problem med alawiterna.

I Hatayprovinsen har nyligen turkiska alawiter demonstrerat FÖR Bashar al-Assad. Brittiska The Independent berättar om en sådan demonstration i kuststaden Samandag, där många alawiter lever och där det också finns en alawitisk helgedom.

Härmed tar Mellanösternbloggen semester för en tid.

Under tiden kan den som vill följa mig på twitter på: @bitteham

 

Om bloggen


Bitte Hammargren bloggar om det händelserika Turkiet och Mellanöstern. Var SvD:s korrespondent för Turkiet och Mellanöstern 2001-2012. Medverkar regelbundet i SvD, numera som frilans.
Baserad i Stockholm men är ofta på resa.

Mottagare av Publicistklubbens stora pris 2008.

Kom hösten 2014 ut med boken Gulfen – en framtida krutdurk (Leopard förlag).

Kontakta Bitte Hammargren
Bitte Hammargren

Syrien är ett slutet land. Regimen har enligt vittnesmål satt in arméhelikoptrar, stridsvagnar och elitförband för att slå ned det uppror som har pågått i elva veckor.

Men mycket av det som händer i Syren pågår i det tysta. Skottskadade civila från norra Syrien som lyckats ta sig över gränsen till Turkiet och som får vård där kan trots allt ge sina vittnesmål.

Här är några berättelser från skottskadade syrier som jag träffade på ett sjukhus i Hatayprovinsen i södra Turkiet. Fler rapporter kommer i söndagens SvD.

De skadade kan med hänsyn till sin egen och sina familjers säkerhet inte framträda med namn och ansikte på bild. De kommer från Idlibområdet i norra Syrien och flera av dem är från den belägrade staden Jisr al-Shughur.

Flerbarnsfar: ”Jag blev träffad av en prickskytt. När människor demonstrerar ställer sig underrättelsetjänsten bakom armésoldaterna. Soldater som vägrar öppna eld mot demonstranter blir själva skjutna av underrättelsetjänsten, mukhabarat”.

Foto: Bitte Hammargren (samtliga bilder)

17-åring: ”Jag blev träffad  i lördags för en vecka sedan, när jag skulle köra iväg en annan skottskadad på min mc. Min skottskada blev svårt infekterad när jag var på sjukhus i Syrien; jag misstänker att det var medvetet. Hur det gick för min kamrat som jag skulle hjälpa vet jag inte. Han träffades en gång till”.

31-åring: ”Vi deltog i en fredlig demonstration den 20 maj. Underrättelsetjänsten, mukhbarat sköt mot oss. Jag blev hjälpt till turkiska gränsen av mina vänner. Jag har fru och barn kvar i Syrien; jag vågar inte röja min identitet för det kan göra saken värre för min familj. När jag ringde min fru senast hörde jag skottlossning i hennes närhet. Vården är bra här i Turkiet, vi är tacksamma för den.”

31-åring: ”Jag deltog i en fredlig demonstration när jag blev träffad av ett skott. Det var på fredagen den 20 maj. Alla fredagar under upproret har ett särskilt namn. Den 20 maj kallades för Azadifredagen, efter det kurdiska ordet för frihet.”

18-åring: ”Jag var med i en demonstration mot regimen. Armén öppnade eld mot oss. Två föll ned skadade nära mig. När jag försökte hjälpa dem blev jag själv träffad. Jag har en fraktur på benet och en skottskada. Jag lyckades komma till sjukhus i Turkiet. Några vänner gömde mig i skogen en natt innan de lyckades köra mig till gränsen.”

Äldre man: ”Regimens styrkor skjuter på allt som rör sig”.

Bitte Hammargren

Libyens diktator Muammar Gaddafi försåg sina soldater med viagraliknande medel och beordrade massvåldtäkter, säger Luis Moreno-Ocampo, chefsåklagare vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag.

Därmed läggs ännu en blytung anklagelseakt till den dossier som redan är överfull mot Muammar Gaddafi, sonen Saif al-Islam och brorsonen Abdullah Senussi.

De anklagelser som chefsåklagaren  lägger fram bekräftar uppgifter som jag själv hörde över ett middagsbord i Benghazi i april. Det var några veckor efter det att invånarna i Libyens näst största stad hade undkommit en offensiv av Gaddafis pansartrupper in i staden. Gaddafis brigader stoppades av libyska rebeller, ofta civilklädda frivilliga som offrade sina liv eller som bekämpade stridsvagnarna med enkla handeldvapen (några sådana skakande ögonblick finns mobilfilmade, när en stridsvagn skjuter urskillningslöst rakt mot civila vid Tripolibron djupt inne i Benghazi).

Det var till sist franska bomber, som började fällas på eftermiddagen den 20 mars, som stoppade Gaddafistyrkornas framryckning i Benghazi.  Gaddafibrigadernas mål var att erövra domstolen, centrum för övergångsregeringen och motståndet mot diktatorn i Tripoli. Men invånarna var övertygade om att vanliga civila skulle bli utsatta för ett blodbad.

En libysk källa som stod övergångsrådet nära berättade om hur man i erövrade pansarfordon i Benghazis utkanter hittat viagra och kondomer i mängd. Uppgifterna gick inte att skriva om i SvD då, eftersom det bara fanns en källa. Varje konflikt är full av ryktesspridning, varför tumregeln ”två av varandra oberoende källor” fick gälla tills vidare.

Också chefsåklagaren Moreno-Ocampo låg lågt med uppgifterna till en början. Men nu säger han att det finns bevis för att de libyska myndigheterna i Tripoli köpte viagraliknande medel och gav dem till sina trupper för att legitimera massvåldtäkter.

Han fortsatte enligt AFP:

“They were buying containers to enhance the possibility to rape women,”

“It was never the pattern he (Gaddafi) used to control the population. The rape is a new aspect of the repression. That is why we had doubts at the beginning, but now we are more convinced that he decided to punish using rape,” the prosecutor said. “It was very bad — beyond the limits, I would say.”

Iman al-Obeidi, den modiga kvinnan som stormade in på ett presshotell i Tripoli innan hon tvingades ut av vakterna, kom med det första skakande vittnesmålet om hur hon blivit utsatt för gruppvåldtäkt.

Av kvinnor som flytt Ajdabiya fick jag höra andra berättelser om hur flickor i staden förts bort av soldaterna för att bli sexslavar. Mina sageskvinnor ville inte berätta flickornas namn för att inte lägga sten på deras börda.

 

 

Bitte Hammargren

Tyskland är annorlunda. Tysklands ovilja att stödja den militära insatsen mot överste Gaddafi visar hur stort avståndet är mellan EU: s starkaste länder i synen på en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

Tyskland håller sig utanför den Natoledda insatsen i Libyen som grundas på en FN-resolution för att skydda civila, upprätthålla en flygförbudszon och hålla ett vapenembargo. Tyskland gick också emot FN-resolution 1973 som ligger till grund för insatsen.

Tyskarnas nutida syn på pacifism kolliderar med britters och fransmäns vilja att agera i ett skarpt läge. Det måste understrykas att den libyska allmänheten efter 42 år med Gaddafis diktatur har fått mer än nog.  De tror att tyskarnas pacifism förlänger diktaturen och föredrar britternas och fransmännnens linje.  Det är mitt entydiga intryck efter en resa i Libyen från Ajdabiya till Tobruk. Om det är något libyerna beklagar, så är det att de inte får skarpare vapen för att göra slut på Gaddafis tyranni. Och de är snabba att påpeka att det för Libyeninsatsen finns en folkrättslig grund genom en FN-resolution, som dessutom förbjuder utländsk ockupationstrupp i Libyen.

Men tyskarna bär på sin egen 1900-talshistoria av nazism och kommunism, av Förintelse och av skuld. De sitter inte i FN:s säkerhetsråd och är ingen kärnvapenmakt.

En intressant analys som beskriver hur Tyskland respektive Storbritannien och Frankrike drar åt olika håll 20 år efter Europas återförening presenteras av tankesmedjan Fride, A European Think Tank for Global Action.

I analysen konstateras bland annat:

The Libya crisis has reiterated that, more than two decades after unification, Germany’s foreign policy culture is not converging with those of France and Britain. The dissent on the use of force is unlikely to disappear over time -as many observers had expected. Quite the contrary: it seems that the two tendencies are moving further apart. The Libya crisis has demonstrated that German leaders are increasingly less willing to look for compromises with their international partners. European unity on foreign policy and the EU’s role as a global actor clearly are not priorities in Berlin’s decision-making process.

När Tyskland gick med  i Isafstyrkan i Afghanistan 2002 eller beslutade att delta i Kosovo så var det under en socialdemokratisk kansler, Gerhard Schröder, och en miljöpartistisk utrikesminister Joschka Fischer. När Tyskland nu går sin egen väg, både i fråga om kärnkraft och synen på Libyenstyrkan, så sker det det under en kristdemokratisk förbundskansler, Angela Merkel, och en liberal utrikesminister, Guido Westerwelle.

Merkels förlust i delstatsvalet i Baden-Württemberg räcker inte som förklaring till varför tyskarnas går sin egen väg, skriver Fride. Läs mer i analysen Pacisism Unbound: Why Germany Limits EU:s Hard Power.